Henrik Sundström kryssade sig från 25:e till 2:a plats – Kom ändå inte in i EU-parlamentet

  • Lördag 1 Jun 2019 2019-06-01
E-post 493

Det var ingen av de svenska kandidaterna i EU-parlamentsvalet som lyckades ta sig förbi sina partikamrater genom personkryss när nu rösterna är färdigräknade. Det betyder att ingen av kandidaterna som stod utanför valbar plats kommer in i EU-parlamentet. Utfallet bör, vid närmare analys, föranleda inte bara en förändring av vallagen om personröster utan även en eftertanke hos minst två av partierna i hur de sätter samman listorna då Public Service inte klarade ut sitt uppdrag om likabehandling.

Artikeln som ljudfil:

Valresultatet innehåller dock en rad med detaljer som gör att Sverige bör föra någon form av debatt om inte personvalssystemet måste reformeras och att media, i synnerhet Public Service, roll måste ifrågasättas. Public Service klarade inte i något fall av att ge kandidaterna lika villkor, inte heller fick uppstickarpartier någon som helst uppmärksamhet. Public Service gav bara ett av uppstickarpartierna, Carl Schlyters ”Partiet Vändpunkt” som grundades den 15 februari 2019, någon form av uppmärksamhet. Då Schlyter är före detta miljöpartist och det är belagt att Public Service domineras av anställda med sympatier för just Miljöpartiet och motsvarande prioriteringar bör det inte uteslutas att SR och SVT redaktörer, producenter och programledningar gav detta parti en otillbörlig fördel före andra nystartade partier. 2011 betecknade sig 42 procent av de anställda inom Public Service ha sympatier med Miljöpartiet enligt Kent Asp, Journalisthögskolan i Göteborg, kartläggning från samma år.

Dessa sympatier inom Public Service kom att slå igenom i olika omfattning men vara ständigt närvarande i rapportering och vinklingar under hela valrörelsen.

Av de personvalskampanjer som genomförts sticker två ut. Dels advokat Henrik Sundström som till slut hamnade på en andra plats med 2,6 procent av personvalskryssen för moderaternas lista, dels Johan Danielsson, socialdemokraterna som fick 4,12 procent av personvalsrösterna.

Det som förenar dessa två kandidater är att de bägge gick till val på egna valbudskap. Fördelen för dessa är att de då bottnar i sina budskap och upplevs trovärdiga för sina väljare. Ingen av dem upplevs som stela partister. För socialdemokraterna är denna problematik uppenbar. Helen Fritzon, socialdemokraternas förstanamn, gick till val på det centralt beslutade valbudskapet att vara ett motvärn mot högerextremism samt miljö och klimat. Fritzon upplevdes under i praktiken hela valrörelsen vara manusbunden och stel. Det kan inte uteslutas att Socialdemokraterna hade gjort ett bättre val om Fritzon fått välja huvudbudskap själv.

Hade Fritzon gått till val på till exempel ”Jag kommer bevaka alla svenska kommuner och regioners intressen i EU-parlamentet” hade hon sannolikt gjort succé i samtliga 290 kommunstyrelser och 15 regionstyrelser. Oavsett partifärg. Med tanke på hur EU:s långtidsbudget nu kan komma att bantas och hur mycket EU:s regionalstöd betyder så hade Fritzon fått en stor stab av olika partiföreträdare på kommunal och regional nivå, tvärs över alla blockgränser, som pratat gott om henne. Det finns få som Fritzon som är så förknippade med svensk kommun- och regionpolitik. Ett område som hon behärskar fullt ut efter att ha tillbringat huvuddelen av sin politiska karriär inom just kommun- och regionalpolitik. 

Med ett skifte i politisk strategi, där partierna väljer politikområden efter kandidaternas kompetens eller väljer kandidat som passar med partipolitiskt huvudbudskap skulle i varje fall socialdemokraterna ha kunnat gå bättre i valet till EUP 2019. Hade Fritzon fått blomma ut i frågor hon valt samt behärskar självt och Johan Danielsson exponerats mer med sina budskap går det inte att utesluta att Socialdemokraterna hade inte bara kunnat säkra ett sjätte mandat utan även kunnat vara uppe och slåss om ett sjunde.

Danielssons eget program, främst fackliga frågor och sättet han drev dom på, kändes för många LO-väljare mer attraktivt än det från Sveavägen 68 dikterade huvudbudskapet.

Om Henrik Sundströms kampanj analyseras vidare framgår att han tog sig från 25:e plats till att komma på 2:a plats som mest kryssade moderat kandidat men kom trots det inte in. Förutom att Sundström var Ledarsidorna och Aron Flams kandidat med öppet stöd från flera tunga opinionsbildare och tidigare företrädare för moderaterna byggde kampanjen på hög närvaro i sociala medier. Något kampanjande i egentlig mening hade inte Sundström tid till då han arbetade heltid som advokat. Inte heller hade Sundström något stöd från sitt partidistrikt. Johnny Magnusson, M, och tidigare ordförande för partidistriktet hade explicit förbjudit distriktets anställda och förtroendevalda att ge Sundström något som helst stöd som kunde riskera distriktets kandidat Jörgen Warborn. Denna order till distriktet bekräftas av flera av varandra oberoende källor till Ledarsidorna

Men trots detta motstånd från partiet kunde Sundström kryssa sig förbi samtliga utom ”toppkandidaten” Thomas Tobé. Även den tidigare gruppledaren i riksdagen Jessica Polfjärd som utöver att hon kunde kampanja på mer eller mindre heltid hade en stab av anställda till sin hjälp samt omfattande stöd med trycksaker och affischering av moderpartiet.

Inte heller Public Service mäktade med att ge en likabehandling av kandidaterna utan allt fokus lades på de två första namnen på varje lista. Sundström fick klara sig med ett porträtt i Radio P4. Henrik Sundström har även motstånd mot sig som person från Dagens Nyheter som påstår, helt utan saklig grund, att Sundström gick till val på att kunna samregera med Sverigedemokraterna som en av huvudfrågorna.

Sundström nämner inte Sverigedemokraterna med en rad i sitt valmanifest utan fokuserar främst på yttrandefriheten. Dagens Nyheter ingår i Bonnierkoncernen som via presstödet står i ekonomisk beroendeställning till regeringen och är att betrakta som en betalversion av Public Service efter förvärvet av MittMedia.

Det står naturligtvis Bonnierkoncernen fritt att såväl stödja som smutskasta enskilda kandidater i nyhetsformatet men i sådana fall bör presstödet dras in i sin helhet för hela Bonniergruppen och koncernen klara sig på egna meriter. Beskrivningen av Sundström i detta fall håller samma låga kvalitet som Bonnierkoncernen och Peter Wolodarski brukar anklaga nyetablerad media för.

Moderaternas valresultat till EU-parlamentet är nog en valframgång med blandad glädje. Listtvåan Jessica Polfjärd fick se sig omkörd, ur ett personkryssperspektiv, av en heltidsarbetande advokat samt Jörgen Warborns framgångar i folkmedvetandet byggde till stor del på att hans nestor och beskyddare, Johnny Magnusson förbjöd allt regionalt partistöd till konkurrenten Henrik Sundström.

Valresultatet borde föranleda en ny utredning av systemet med spärrar och mana åtminstone ett parti till eftertanke om hur listorna tas fram. Moderaterna. Henrik Sundström upplevdes inte bara närvarande på ett helt annat sätt än de övriga kandidaterna på sociala medier samtidigt som han drev kanske främst en fråga som han bottnade i, yttrandefriheterna. De universella yttrandefriheterna. Det var avgörande, och minst lika avgörande var Johnny Magnussons agerande där han i explicita termer förbjöd stöd till en enskild valbar kandidat.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se