I Europa blåser det en storm efter valet – I Sverige är det stiltje

SCB PSU Juni 2019
  • Tisdag 4 Jun 2019 2019-06-04
E-post 527

Dagens SCB undersökning, den återkommande PSU eller Partisympatiundersökningen, visar på en i allra högsta grad förväntad utveckling för de tidigare största partierna i allmänhet och moderaterna i synnerhet. Helt okänsliga för väljaropinionen har svensk politik en tradition av att återanvända sina politiker i ett evigt kretslopp. Bristen på ansvarsutkrävande och att förutsätta att väljarna inte kopplar samman politiska misslyckanden med enskild person står idag flera partier dyrt.

Europa, däremot, har en sundare tradition som gör processen kort med företrädare som misslyckats med sitt förtroendeuppdrag. En kultur och tradition där nu flera stora europeiska partier byter ut sina ledare efter EU-valet.

Svensk politik saknar ansvarsutkrävande. Sverige sticker tydligt ut mot en rad västeuropeiska länder där ledare avkrävs ansvar – och själva tar sitt förtroendeuppdrag på allvar. Det stormar i politiken ute i Västeuropa, men bara en lätt bris når Sverige där den politiska eliten bestämt att inget ska få störa platsen vid köttgrytorna.

I Tyskland, där stabilitet varit ett honnörsord under efterkrigstiden och symboliserats av GroKo, en allians mellan borgerliga kristdemokrater och socialdemokrater, fruktas nu allmänt djupa och utdragna politiska omvälvningar. Andrea Nahles, den tyska socialdemokratins ledare sedan bara ett år, lämnade i dagarna sin post efter som det hette ett dåligt resultat vid EU valet. Det var endast ursäkten. Månader, ja egentligen åratal, av nedåtgående siffror och usla resultat vid de senaste delstatsvalen för SPD var de verkliga faktorerna.

I Frankrike fortsätter de etablerade partiernas sönderfall och det senaste offret för ett otidsenligt partiväsende blev Laurent Wauquiez, sedan knappt två år ledare för franska konservativa Republikanska partiet. Vid förra EU-valet fick partiet 20 procent av rösterna, i årets hamnade det på åtta. Den brittiska premiärministern Theresa May föregick med bara några veckor. I Belgien och Nederländerna rör det sig våldsamt i partiernas popularitetssiffror och liknande politiska omstuvningar i makten spås komma.

Det är istället andra snabbt växande rörelser som inte går att klassa till höger eller vänster men som leds av karismatiska personer och bygger på dagsfrågor som tagit över. I Tyskland Die Grüne, i Frankrike Republique En Marche, skapat av Emmanuel Macron. I Storbritannien är det Nigel Farage som med hjälp av anti EU-rörelser fått väljarna att överge de traditionella partierna.

Bara i Sverige syns toppjobben inom politiken vara en livstids sysselsättning hur illa det än går för partierna. Går gör man när man själv behagar – Miljöpartiet något undantaget. I den utsträckning någon tvingas bort är det annars på grund av ekonomiskt småfiffel – eller sexuella övertramp.

Ansvarsutkrävande för politisk inkompetens är sällsynt och hävdas det drabbar i så fall kvinnor. Anna Kinberg Batra, var kvinna och utsattes för en ovanligt hård behandling och tvingades gå medan Ulf Kristersson sitter kvar med lika dåliga siffror. EU valets tillfälliga uppgång berodde inte på Moderaternas politik utan på en sista minuten flykt från KD på grund av abortfrågan, bestraffning av andra EU-länder som inte tar emot flyktingar och partiets öppna dörr för anhöriginvandring.

Misstroendevotumet mot Strandhäll var en piruett dömd att misslyckas. Inom socialdemokratin tar man ansvar för de sina. Och ja, det hade varit underligt för Centerpartiet att rösta för när hela januariavtalet bygger på att Socialdemokraterna ska inneha regeringsmakten, och då faktiskt regera. Oavsett hur kompetent. Bristen på ansvarsutkrävande är ett genomgående drag i svensk politik och väljarna har reducerats till en alltmer missnöjd publik.

Men kan då den tyska, franska och brittiska stormen mojna vid Sveriges gränser? Eller tar det bara längre tid för den att nå hit? Vad vi ser ute i Europa nu är att väljarna tröttnat på de gamla partistrukturerna, att de inte längre väljer efter en vänster-högerskala , att de slutat vara ”lydiga”. I Tyskland är det inte bara Andrea Nahles som råkat illa ut. De gäller även den kristdemokratiska koalitionspartner CDU. Det är bara ett halvår sedan den europeiska politikens Metusalem, kanslern Angela Merkel, överlät partiledarskapet till sin kronprinsessa, Annegret Kramp-Karrenbauer och redan går diskussionens vågor höga om hon överhuvudtaget skulle klara att axla kanslerskapet.

Efter Nahles avgång befinner sig det tyska socialdemokratiska partiet ute på gungfly. Man har ingen tydlig ny ledare, man förstår inte varför man tappat fotfästet. De kommande månaderna måste man hitta såväl innehåll som en ny övertygande förgrundsgestalt. Men allt talar också för att partiet kommer att lämna samarbetet i GroKo, Große Koalition eller den Stora Koalitionen. Då drar man även med sig i fallet CDU med dess bayerska systerparti CSU.

I media har spekulationerna redan börjat om Die Grünen med sina 20 procent av väljarunderlaget kommer kunna ställa upp med en kansler att efterträda Angela Merkel. I nästa andetag spekuleras det om hur mycket det invandringskritiska AfD kommer att växa om det uppfattas som motståndare till Die Grünen. Det tyska gröna partiet kan inte översättas till ett svenskt miljöparti. De tyska försäkringssystemen, skattesatserna med mera gör att basen och hjärtefrågorna blir mer komplicerade och partiet är mer kompromissvänligt och samhällsanpassat än MP. Die Grünen i Tyskland har varit det parti som har definierat de två olika ådror som finns i gröna rörelser runt om i Europa. Medan Socialdemokrater ofta har sagts ha en vänster och en högerfalang har gröna rörelser karakteriserats av Fundi, från fundamentalister, och Realos, från realister. Den senare mer pragmatiska falangen är den som har makten idag. Väljarna kommer i hög grad från grupper med högre inkomster bosatta i storstadsområden.

Samma omvälvande politiska rörelser pågår i Frankrike. Emmanuel Macron lyckades, med en aire av ung dynamisk ledare och med ett snabbt egenhändigt ihopsatt parti bestående av unga teknokrater, i de närmaste krossa hela det franska socialistpartiet och helt destabilisera högern och mer än halvera dess väljarunderlag.

Men Macron och hans parti är alltmer ifrågasatt och i EU-valet kom Marine Le Pens invandrings- och EU-fientliga parti, Rassemblement National (tidigareFN) på första plats. I Frankrike pågår nu spekulationerna dagligen om hur det politiska landskapet ska kunna omformas, om hur de små splittrade vänsterpartierna ska kunna samarbeta för att sedan enas med Le Pen. Det enda, som man ser det, sättet att blockera Macron vid nästa val. Ingen ser idag ett utrymme för en klassisk höger som den som med socialistpartiet dominerat fransk politik. Det borgerliga framgångsrika Frankrike har övergivit såväl den klassiska högern som det snobbiga socialistpartiet för Macrons LREM som skaffat sig en modernitetens stämpel. Likt Die Grünen i Tyskland.

Men i en rad europeiska länder går nu ledare efter politiska bakslag. De franska Republikanernas Laurent Wauquiez sade när han avgick : Seger är kollektivt, förlusten är individuell. Men det finns något mer än så i det citatet. Det fångar något om vår tid. Den tro vi tidigare satte till institutioner och organisationer håller på att fallera och det enda som längre betyder något är idag vilken person vi tror kan forma och förkroppsliga en rörelse. Trots detta lever våra politiska ledare kvar i vanföreställningen att bilden av dem inte är lika viktigt som deras varumärke. Det är, när en ledare avgår ett symtom på den bakomliggande organisationen och alla dess sätt att välja, styra och avsätta ledare som ligger bakom misslyckandet. Ibland kan det till och med vara dess grundläggande antaganden om verkligheten.

Ju snabbare våra politiker och partier börjar inse att de måste omvärdera vad det är som är de styrande politiska principerna av vår tid, desto snabbare kan vi kanske få på plats lösningar. Tills dess kommer ansvaret för misslyckanden fortsätta att kastas på offerlamm istället för på den skock av herdar som tog flocken dit.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se