Moderaterna och Timbro: Med slöjan, sexualisering och förtryck som kulturell snuttefilt

Hederskultur. © Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se®
  • Torsdag 6 Jun 2019 2019-06-06
E-post 1109

Hamid Zafar och Eli Göndör, moderaternas integrationspolitiska experter, ger sig in i slöjdebatten med ett postkolonialt perspektiv som liknar det som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har. Det är rimligt att anta att detta postkoloniala förhållningssätt blir moderaternas integrationspolitiska hållning. Moderaterna går därmed i samma riktning som Socialdemokrater för Tro och Solidariet gjorde 2011. Hederskulturen, med förtryckande symboler som slöjan är för många kvinnor, är en kulturell snuttefilt som bör kunna accepteras är det som Zafar och Göndör sluter sig till. Positionerna är identiska och sammanfaller i praktiken till 100 procent.

Försöken att bekämpa hederskultur behöver bygga på en bättre förståelse av problematiken. En flicka som tvingas bära huvudduk kommer inte att bli mer positivt inställd till majoritetssamhället om skolan försöker tvinga henne att ta av den, skriver Hamid Zafar och Eli Göndör, bägge representanter för Moderaternas integrationspolitiska expertråd.

Såväl Hamid Zafar som Eli Göndör har fått sina positioner i moderaternas expertråd tack vare sina åsikter. Inte trots sina åsikter. På samma sätt som Eli Göndör framför dessa inom ramen för tankesmedjan Timbros samlade tankeproduktion där Zafar och Göndör nu lanserar sin position.

Tvärtom, menar Zafar och Göndör, tjänar föräldrars tvång att tvinga minderåriga flickor slöja som en trygghet när familjer flyttar över kulturgränser och är inte ett utslag av hedersrelaterat förtryck. Genom att tvinga en flicka ta av sig slöjan, menar Zafar och Göndör, blir flickan ett stridsäpple mellan föräldrar och samhälle och det är en logisk slutsats i deras resonemang att slöjtvång inte har något att göra med vare sig sexualisering av minderåriga flickor eller heller hederförtryck om det hålls på en rimlig nivå. Att tvinga någon till underkastelse genom slöjtvång är en trygghet för hela familjen när den flyttar över kultur- och nationsgränser.

Samma inställning har Eli Göndör kring den islamism och salafism som Hanna Gadban kritiserade i sin bo ”Min Jihad” i Aftonbladet. Göndör menade i sin kritik mot Gadbans tydliga hållning mot till exempel slöjtvång att

Inte heller är religiositet något som kan tvingas ut i samhällets marginaler för att få existera. För just människor som flyttar är nämligen religion inte sällan det portabla fosterland som möjliggör både integration och upprätthållandet av den egna identiteten. Religiösa människor är en del av Sverige, med samma rätt som andra till det offentliga rummet. Ingen behöver ­gilla olika, men alla behöver ­acceptera att det förekommer.

Med denna passage förminskar och relativiserar Göndör den uttolikning av salafism som stora delar av Gadbans bok utgjorde en kritik mot och som idag fem år senare föranlett Säpos förvarstagande av Abo Raad, imamen vid Gävle Moské. Abo Raad bedöms av Säpo utgöra ett hot mot rikets säkerhet varför migrationsverket sannolikt kommer begära att han utvisas. 

Stora delar av Hanna Gadbans bok ”Min Jihad” handlade om kartläggning och kritik mot just det salafistiska nätverk som rullas upp av stiftelsen Doku.nu samt Säpo. En granskning som Göndör i sin kritik mot Gadban menade inte vilade på tillräcklig vetenskaplig grund för att vara relevant. Fyra år senare tar Säpo samma nätverk som Gadban pekade ut i förvar för utvisning ur landet. Som hot mot rikets säkerhet. Gadban fick rätt. Men under dessa fyra år släpades hon i smutsen av hennes religiösa och politiska motståndare samtidigt som Göndör stod vid sidan och gjorde sitt till för att med postkolonial relativisering förminska hennes granskning så gott han kunde.

Göndörs position är därmed klar sedan tidigare och ligger mycket den relativisering som Socialdemokrater för Tro och Solidariet har tagit till sig när det gäller bemötandet av muslimer som uttrycker hat mot HBTQ-personer. Peter Weiderud, Tro och Solidaritets tidigare ordförande och förre direktören för Svenska Institutet i Alexandria menade på fullt allvar att Socialdemokraterna kan acceptera att muslimska partimedlemmar ska kunna tillåtas att hata homosexuella då de inte kommit lika långt i sin demokratiska evolution.

Muslimer ska tillåtas hata och förtrycka homosexuella som kulturell snuttefilt. Samma kulturella snuttefilt som Zafar och Göndör nu menar skall tillåtas i form av slöja och sexualisering av minderåriga flickebarn i skolmiljö.

Zafar och Göndörs resonemang är identiskt. Lagom kulturellt förtryck av familjemedlemmar och lagom sexualisering av minderåriga flickebarn skall få tillåtas som en kulturell snuttefilt när familjer rör sig över kulturgränserna. På samma sätt som vissa muslimska socialdmokrater, enligt Tro och Solidaritet, skall få tillåtas hata och uttrycka hat mot homosexuella som motsvarande kulturella snuttefilt. Ett förtryck och ett hat som skall förlåtas av den politiska nivån.

Weideruds samt Tro och Solidaritets tankegods, i allt väsentligt postkolonialt tankegods, har fått fäste och var det som tvingade in hela partiet in i en identitetspolitisk riktning vilket idag lett till att många av de reformer som genomfördes tidigare nu reverseras under brådstörtade former. Förbudet mot konfessionella friskolor som nu skall snabbutredas igen är ett exempel. 

Även om Zafar och Göndör nämner Frankrike som exempel och tar legitimitet i de problem som det franska slöjfförbudet medfört så påbörjar de inte debatten om slöja i skolan på samma sätt som i Frankrike. En rimligare utgångspunkt för en seriös debatt vore att göra som i Frankrike och börja i vad skolan är för något. Vad den representerar och vilka värden som Repuliken skall representera. Problemen med extern finansiering av konfessionella privatskolor är en annan debatt som skall tas separat och inte blandas ihop med vad den offentligt finansierade skolan skall representera.

I Sverige har stat och kyrka separerats. Sverige är ett i konstitutionellt perspektiv ett sekulärt land. Med sekulärt menas att religion och stat är separerade för att kunna garantera att varje människa möts på lika villkor. Religion är inte förbjudet utan en enskild angelägenhet. Precis som staten inte skall göra intrång i den personliga integriteten och lägga sig i vilken politisk åsikt den enskilde sympatiserar med skall staten inte lägga sig i vilka religiösa vanföreställningar eller uppfattningar den enskilde bär på.

Skolan är, så länge barn är skolpliktiga, en statlig angelägenhet. Skolan är därmed en miljö för bildning, nyfikenhet, och utbildning som ska vila på vetenskaplig – inte konfessionell – grund. Inte vara en tummelplats för religiösa vanföreställningar, mission, tvång och religiösa markörer.

Men Zafars och Göndörs positionering är lika klargörande som intressant inför valet 2022, Ett tydligt och tidigt besked till väljarna. De undertecknar denna position som experter i moderaternas integrationspolitiska råd och det är rimligt att anta att detta postkoloniala förhållningssätt blir moderaternas integrationspolitiska hållning. Moderaterna går därmed i samma riktning som Socialdemokrater för Tro och Solidariet gjorde 2011 men istället som ett samlat parti. Positionerna är identiska och sammanfaller i praktiken till 100 procent.

Moderaterna goes Tro och Solidaritet. Fullt ut. Religiösa symboler och handlingar är att betrakta som kulturella snuttefiltar för annars vuxna och myndiga människor och skall få tillåtas i skolmiljön oaktat om de är ett uttryck för förtryck eller inte. Och effekterna av detta förhållningssätt är väl kända.

Det redogjorde Ledarsidorna.se för i gårdagens artikel när projektavtalet mellan Tro och Solidaritet och  Sveriges Muslimska Råd utvärderades efter att ha varit i effekt i 20 år.

 

 

Redaktörens kommentar:

Dr Eli Göndör ingår i det forskar- och expertteam som för MSB räkning utreder om Muslimska Brödraskapet finns etablerade i Sverige och om de utgör ett hot mot demokratin. Deras senaste rapport är behäftad med rena fakta- och metodfel vilket Ledarsidorna.se tangerat i en tidigare artikel om granskningen av folkbildningsförbundet Ibn Rushd. Ett par av påståendena, som redovisas utan tillräckligt källmaterial, så pass graverande att relevansen i allt annat underlag som kommit tidigare och som kommer från det forskarteamet bör ifrågasättas

Bland annat påstår duon Carlbom – Göndör att studieförbundens Ibn Rushd inte bedriver muslimskt missionsarbete, Dawah, i sin verksamhet trots att Ibn Rushd själva redogör detaljerat för denna missionsverksamhet i såväl verksamhetsplaner som verksamhetsberättelser och resultatredovisningar.

Carlbom och Göndör hade med andra ord, som enligt egen utsago experter och erfarna forskare, inte läst studieförbundets egen dokumentation innan de bestämde sig för att avfärda uppgifterna om att Ibn Rushd för skattemedel bedriver muslimsk mission som osanna. Ett metodfel som ledde till ett faktafel gränsande till direkta oegentligheter om det skett medvetet. Som inte skulle passerat ens ett studiearbete på högstadienivå eller ens den enklaste “Peer-review”.

Trots de rena och uppenbara faktafelen används idag Carlbom och Göndörs rapport som  ett av de viktigaste besluts- och inriktningsunderlagen i Regeringskansliet.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se