Tysk – fransk envig om makten över EU

  • Söndag 30 Jun 2019 2019-06-30
E-post 243

Processen att utse nästa ordförande för EU-komissionen pågår. Och även om det är det nyvalda EU-parlamentet som till slut välsignar kandidaten ligger maktkampen främst mellan EU:s mest tongivande medlemmar; Frankrike och Tyskland. Där Frankrikes president Emmanuel Macron agerat på ett sätt som skapat historiskt dålig stämning mellan de två länderna och där Angela Merkel nu vägrar släppa fram franska kandidater trots det tyska förslaget föll.

Vem ska bli EUs mäktigaste tjänsteman efter Jean-Claude Juncker? Vad som skulle ha varit ett säkert nytt valsystem ser nu ut att vara i stark gungning. Detta efter en rejäl maktstrid mellan de tyngsta EU-ledarna under det just avslutade G20 mötet i Osaka. Spitzenkandidatenprocessen, som alla accepterat som en etablerad valprocedur, ser idag ut att oväntat ha spelat ut sin roll efter att ha införts så sent som 2014.

Manfred Weber, gruppledare för EPP i Europaparlamentet var övertygad om att i dagarna bli vald till EU-kommissionens ordförande. De två stora partigrupperna, EPP, de konservativa och S&D, socialdemokraterna hade lagt allt krut på Spitzenkandidatenprocessen. Den säger att den kandidat som kommer från den största partigruppen i Europaparlamentet ska väljas till kommissionens ordförande. Vid valet 2014 när EPP blev störst stöttade den dåvarande socialdemokratiska kandidaten Martin Schulz och den liberala kandidaten Guy Verhofstadt fullständigt Jean-Claude Junker som sedermera blev vald. Detta trots aktivt motstånd från bland andra David Cameron. Angela Merkel var försiktigt emot systemet. Men utpressningen från Europaparlamentet var total, ingen person som inte varit Spitzenkandidat kommer att godkännas. Punkt. 

Weber hade hoppats på samma behandling. Istället reagerar såväl regeringschefer som de andra partigrupperna mot honom med ointresse eller rentav avsky. Till och med Angela Merkel har enligt utsago varit tveksam till honom. Weber som kommer från Merkels bayerska systerparti CSU har från början varit en svag kandidat. Ingen regeringserfarenhet, ung (i sammanhanget) och kanske värst av allt, inte bara tysk men också bayersk. Redan idag anser många att det finns ett för stort tyskt övertag bland topposterna. 

Men hur kunde ett system som tidigare erhållit så mycket stöd och framhållits som ett så otroligt demokratiskt lyckat initiativ från Europaparlamentet överges så burdust? Varför fortsätter inte Europaparlamentet att försvara den landvinning man gjorde genom att ta makten över komissionens ordförandeskap?

Den främsta anledningen är regerings- och statschefernas politiska tillhörighet. Idag har makten för de konservativa flyttat från Västeuropa längre österut. De enda två “väst-länderna” med EPP ledning är Portugal och Tyskland. Detta förskjuter maktbasen kraftigt. Liberaler och socialdemokrater kontrollerar resten. Det skapar en möjlighet att pressa tillbaka och visa sin makt. För att välja en kommissionsordförande krävs stöd från 22 länder som tillsammans ska inhysa minst 60 % av Europas befolkning. Något som EPP ej längre har. 

Men den äkta dödsstöten mot Weber kom från Emmanuel Macron. Han sa nej. Det bestämda franska motståndet, tillsammans med en svag kandidat har stoppat vad  som sågs som ett etablerat system. Att europaparlamentarikerna från Macrons parti också gick in i den liberala gruppen ökade dennes makt i Europaparlamentet. Macron har länge varit emot idén om Spitzenkandidaten. Logiskt med tanke på att han inte vill att Europaparlamentet ska ha mer makt än ministerrådet, ergo Macron. 

Den franske presidenten har istället lagt fram Margrethe Vestager, nuvarande dansk kommissionär och liberal, som förslag. Hon är en Spitzenkandidat men frågan är om hon har stöd från resten. 

Merkel uppges vara rasande över Macrons sätt att försöka ta över makten i EU och ett tyskt svar är att vägra släppa fram någon fransk kandidat om Vestager faller bort. Då syftas det närmast på Michel Barnier, idag EUs chefsförhandlare i Brexitprocessen. För Merkel är det Weber eller möjligen den holländske socialdemokraten och tidigare utrikesministern Frans Timmermans som gäller. Men ingen tror att lösningen blir vare sig snabb eller enkel när stats- och regeringscheferna möts under söndagskvällen för att utse Jean- Claude Junckers efterträdare.

Konflikten mellan Merkel och Macron kan till och med lämna plats för någon av de svagare kompromisskandidaterna som bulgariskan Kristalina Georgieva, idag nummer två i Världsbanken, eller den kroatiske premiärministern Andrej Plenkovic. Men vem som än blir ministerrådets kandidat så måste denne eller denna godkännas av Europaparlamentet.

Det är ändå en klen tröst för parlamentet som trodde att Spitzenkandidatsystemet skulle garantera en maktförskjutning från Ministerrådet till dem själva.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se