Den svenska samhällsdebatten saknar bildning

  • Lördag 27 Jul 2019 2019-07-27
E-post 1473

Den svenska samhällspolitiska debatten saknar i allt väsentligt bildning och nyfikenhet. Ett stort ansvar vilar på framför allt Public Service som bara släpper fram statens representanter och inte nationens. Staten har inget intresse av att det förs en bildad debatt.

Den svenska samhällsdebatten förs i Frankrike! Tillspetsat? Javisst. Ofullständigt? Javisst. Men likväl ett tecken på hur olika brännande frågor hanteras i Frankrike respektive Sverige.

Partiväsendet i dess traditionella form, politikernas oförmåga att leva upp till väljarnas  krav, de försämrade villkoren för landsbygden och naturligtvis konsekvenserna av en omfattande, huvudsakligen muslimsk, invandring till Europa.  Det här är samhällsfrågor som är lika angelägna både i Frankrike och Sverige. Naturligtvis kan man därtill lägga skola, sjukvård, miljö mm.

Men skillnaden är att i Frankrike, med en omfattande bildningstradition, är det filosofer, historiker, sociologer, författare och debattörer med journalistiskt förflutet men lång akademisk bildning bakom sig som möts i långa, publikdragande debatter på TV, i radio och i dags- och veckopress.

I Sverige skrivs det artiklar och debattinlägg som sällan bemöts och inte minst public service begränsar samhällsdebatten till ett snuttifierad tuppfäktning där man föredrar politiker och ledarskribenter framför filosofer och författare. På sextio och sjuttiotalen var den intellektuella vänsterns dominans nästan total i Frankrike. Samhällets normer omvärderades radikalt, ett arv som sedan fördes vidare i decennier.

Men under senare år, utifrån de samhällsomvandlingar som uppstått, har initiativet i fransk samhällsdebatt gått över till att alltmer styras av en intellektuell höger eller konservativ ådra. Men viktigt här är begreppet ”styras” . Det innebär inte att personer som förespråkar ett liberalt eller socialistiskt synsätt stängs ute men att dagordningen sätts annorlunda.

En del filosofer, som Alain Finkelkraut, har judisk och konservativ bakgrund, andra, som Regis Debray, kommer från kommunistpartiet. En grupp, som Michel Onfray, kommer från en strikt katolsk miljö men utgörs nu av övertygade ateister. Det de har gemensamt är att de står idag för en mer konservativ samhällssyn och kritiserar vad de ser som globalisternas förakt för nationen och de värden man anser har byggt upp ett unikt Europa.

De har också en ständig intellektuell nyfikenhet, en tydlighet och total brist på feghet i de linjer de förespråkar. Det samma gäller en tidigare socialist, Jean-Claude Michéa, som går till attack mot vänstern för att den lurar sig själv och nu går liberalismens vägar. Michéa hamrar in vänsterns  bedrägeri mot  dess egna rötter. Det bedrägeriet fullföljdes enligt honom när de ”progressiva”, vände sig från folket till att istället enbart ägna sig åt ”minoriteter” och deras ”mänskliga rättigheter”.

Den ständige gossen Ruda i fransk idédebatt, författaren och journalisten Eric Zemmour har blivit en förgrundsgestalt när det gäller att varna för vad han ser som en kolonisering av Frankrike. Med miljontals människor som tar sig till Frankrike från muslimska länder utan en vilja att bli en del av mottagarlandet utgör de en stora fara för den framtida sammanhållningen, kulturarvet och allt vad Frankrike stått och, enligt honom, bör stå för.

Här är Zemmour långt från ensam, den intellektuella högern vill inte ha ett multikulturellt samhälle där det franska förringas och hotar försvinna. Men det är inte bara islam utan även sextiotalsandan som Zemmour varnar för. Han har också gång på gång formulerat att han vill ”dekonstruera dekonstruktörerna” och menar med det just de vänsterintellektuella som på sextiotalet radikalt ville bryta ner det traditionella samhället – och lyckades rätt bra i sitt uppsåt. 

Till de icke konformistiska  debattörerna kan läggas chefredaktören för tidskriften Causeur, Elisabeth Lévy, vars föräldrar var sefardiska judar från Marocko. Lévy provocerar gärna och motsätter sig vänsterns uppfattning om att ha ensamrätt på moral och hon säger sig avsky politisk konformism.

Men andra förgrundsgestalter i den ständigt levande franska debatten där alla avbryter alla och de avbrutna sedan slår sig tillbaka in i debatten är t.ex. sociologen Christophe Guilluy som i boken La France Périphérique beskrivit bland annat De gula västarnas Frankrike och sedan fått en framträdande plats i samhällsdebatten.

In i denna franska grupp har en konservativ sociolog och krönikör från Quebec, det vill säga det fransktalande Kanada, Mathieu Bock Côté  lyckats ta sig. Den bok han skrivit om L’Empire du Politiquement correcte, blev en inträdesbiljett till en lång rad av de nästan oräkneliga franska radio och TV program där man på allvar, men ändå lättillgängligt, diskuterar samhällsutvecklingen.

Jag saknar denna nivå på debatten. Jag saknar att inte fler röster som är personer och inte bara partirepresentanter får tala i svensk media. Jag saknar djupet, referenserna och att det ska kännas levande. Frågan vi som nation behöver ställa oss är vad det egentligen är för idéer som styr vår debatt. Vad för principer som organiserar den. I Frankrike må man välja en president som egentligen är en monark men man har gått ifrån Ludvig XVIs talesätt:

L ’état c’est moi.

Det finns en hård separation mellan den franska staten och nationen. Nationen är ett särting som går att diskutera utan att de politiska partierna är inblandade. I Sverige är det bara genom staten som nationen kan diskuteras. De som sitter på nycklarna till att det blivit så är många.

Men det är nog dags att ta efter fransmännen och börja särskilja. 

 

Chris Forsne

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se