En förljugen journalistkår är ett hot mot demokratin

© Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se®
  • Lördag 6 Jul 2019 2019-07-06
E-post 4562

Chris Forsne gör ett nedslag i hälsotillståndet i journalistkåren. Protesterna från GP:s journalistklubb och den konsekventa tendensen att klä akuta samhällsproblem i andra ord tyder på ett psykosliknande tillstånd och en förljugen kultur bland de som faktiskt har som ansvar att ge medborgarna en rättvisande bild av hur landet mår.

Dags att införa varudeklaration på journalister? Åtminstone när det kommer till de skattefinansierade på Public service. Förtroendegapet mellan en intresserad allmänhet och de som väljer och formulerar nyhetsutbudet blir allt större. Vilka är dessa medarbetare som ofta arbetat på SVT, SR  och Kunskapskanalen med i det närmsta total anställningstrygghet, enorm genomslagskraft – och en allt mer ifrågasatt kompetens? Vilken utbildning har de, vilken fortbildning får de, vilka språk talar de och vilka internationella media följer de dagligen? Vilken litteratur läser de och på vilka språk?

SOM-institutets undersökning av de politiska sympatierna inom kåren är gammal och borde naturligtvis fräschas upp med jämna mellanrum. Som tittare  eller lyssnare borde det vara en självklarhet att få veta med vilken kompetens och med vilka politiska sympatier de av mig finansierade medarbetarna i t ex P1 väljer att ge oss nyheter och reportage. Men samma sak gäller förtroendet för t ex DN, GP, Jönköpingsposten.

Så gick till exempel GP:s journalistklubb nyligen ut och protesterade mot att tidningens egen ledarredaktion skrev ledare med en politisk inriktning som ägarna fastställt. Medarbetarna på allmänna redaktionen ger kontinuerligt istället prov på andra politiska sympatier i en rad reportage. Att nyhetsredaktionen därmed politiserats såg journalistklubben  inget problem med. Problemet för dem var istället att ledarredaktionen skrev just ledare. I en sådan situation skulle ett cv av nyhetsreportrarna vara befogad.

Jag har sett det förekomma i internationell media att man faktiskt gör en presentationsruta av skribenten. Utbildning, arbetslivserfarenhet etc. Men jag betvivlar att en sådan av t ex medarbetarna inom public service skulle öka förtroendet.

Varför säger jag då det?  Jo, jag har erfarenhet av en rad arbetsgivare och redaktioner. Den arbetsplats som förvånat mig mest har varit Sveriges Television. Det är mycket tittarna inte känner till, eller har känt till om nyhetsredaktionernas organisation och grupptryck.  

På till exempel Rapport- och Aktuelltredaktionerna har redaktörerna, som sätter samman sändningarna, ett stort inflytande i urval och vinklingar.  Det finns redaktörer som har suttit och valt och utformat sändningarna i uppemot tre decennier. Anonymt för de miljoner som får sin Sverige- och världsbild presenterad av ett licens/skattefinansierat public service. Det finns självklart högutbildad personal, men också skrämmande många med förhållandevis låg utbildning, dålig omvärldskunskap och en i det närmaste total avsaknad på vidareutbildning inom  journalistiken. Många har istället erfarenhet av att ha utbildats inom redigering och foto för att bli billigare medarbetare. Men mer tid för att själv redigera sitt inslag betyder mindre tid för den journalistiska delen av  arbetet. Till det kommer ett starkt internt grupptryck.

Allt var inte bättre förr. Men mycket var det. Som journalist var man betydligt mer respekterad för tjugofem år sedan. Men med den ökande aktivismen, brist på allmänkunskap, dåliga arbetsvillkor och låga löner för alla de som driver runt i korttidsanställningar har synen på yrkeskategorin försämrats. Därmed har yrket förlorat i attraktion för högutbildade personer. Allt fler som väljer yrket har en aktivistisk snarare än journalistisk grundsyn. De vill förändra, nöjer sig inte med ambitionen att skildra.

Detta blir som allvarligast i ett samhälle i omdaning eller kris. Det räcker att följa Facebook och Twitter för att se föraktet och misstron mot yrkeskåren.  Så här ser t ex en färsk tweet ut:

 ”@svt är inte agendadrivna. @svt är inte alls partiska. @svt underskattar inte alls svenska medborgare.”

Sverige är idag ett kluvet land. Medan jag skriver detta har jag på radion och lyssnar till P1:s migrationskorrespondent Alice Petrén som gör ett känslofyllt inslag om ”söta tvillingpojkar”  som föddes av en mor på flykt/flytt mot Europa. Petrén är bekymrad över hur svårt det är att migrera från afrikanska kontinenten norrut över Medelhavet. Från att konsekvent ha kallat alla för flyktingar har Petrén och hennes kollegor gått över till ”flyktingar och migranter”. 

Men jag vill påstå att skadan redan är skedd. Det alltför personliga tilltalet, det sedan länge klart fastställda ställningstagandet påverkar trovärdigheten.

SVTs Karin Mannberg gjorde nyligen ett uppmärksamt inslag om mordet på en 70-årig kvinna i Kil mördad av en ensamkommande 19-årig afghansk man. Vinklingen var att det var synd om unga afghaner nu som nu var rädda.

Petrén och Mannberg är långt ifrån ensamma. Den klassiska journalistiska traditionen att försöka skildra bägge sidor och låta publiken välja är på väg att försvinna. Idag är vinklingen ofta vald av journalisten. Precis som P1s redaktioner skamlöst förmedlar pressmeddelanden från intresseorganisationer inom den humanitära sektorn som vore de objektiva och Aktuellt  väljer ut vilka kontrahenter som ska bjudas in för att debattera i stramt styrda dueller.

Att journalistkåren inte förmår att ta ett steg tillbaka från sitt eget personliga tyckande, att branschen försöker leda den kanske svagaste politikerkår vi någon sin haft är farligt för Sverige. Det innebär en ökande misstro mot nyhetsförmedlingen och i sin tur ett ökande förakt för politiker som låter sig styras av media. Undersökningar om förtroende för public service som de utformas idag är helt missvisande. De gör ingen skillnad på baskunskaperna eller intresset hos publiken. Ingen skillnad på underhållning och nyhetsförmedling.

Äldre tittare och lyssnare minns skämten under Sovjet och DDR-tiden. Hur medborgare i de  länderna förhöll sig med galghumor till den nyheter och s k samhällsanalyser de fick sig serverade. Detsamma ser man idag hos oss i nya media som Facebook och Twitter.

Sverige står inte inför utmaningar. Vi står inför omfattande problem på en lång rad områden. Att så många journalister då skyggar inför denna verklighet är djupt oprofessionellt. Det är svårt att inte  rikta ett ”j´accuse” gentemot ett skattefinanisierat public service som är del i detta förljugenhetens landskap.

Dagens citat lånar jag gärna från Jens Ganman, fristående journalist, författare, musiker och väl känd för sin samhällskritik på bland annat Facebook:

”Sverige genomgår just nu en psykos.
Värst drabbade: journalister och politiker.
Inom dessa skrån tävlar man om vem som skickligast kan undvika att beskriva verkligheten som den är.”

 

Chris Forsne

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se