Sverige – ett land ur balans

© Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se®
  • Fredag 12 Jul 2019 2019-07-12
E-post 1158

Sveriges kommuner går från och med hösten in i en period av stor osäkerhet, Sverige och dess invånare rör sig nu ut på något som bäst kan liknas vid mörka vatten. Sverige är idag ett land ur balans. Och hur en ny balans, eller ett nytt jämviktsförhållande kommer te sig är det ingen som vet.

Den balans som samhället eftersträvar idag kommer inte bli densamma som den balans Sverige en gång lämnade. Genom att bägge de politiska blocken övergivit en grundläggande princip, den kommunala finansieringsprincipen, och de demografiska förutsättningarna samt att arbetsmarknaden förändrats i grunden kommer en framtida balans te sig annorlunda. En balans ingen vet hur den kommer se ut.

Allt har sin början

Krisen i början på 1990-talet kunde senare härledas till en rad beslut som fattades av dåvarande riksbankschef Bengt Dennis och finansminister Kjell Olof Feldt. Bankkrisen kan sägas ha grundlagts redan den 21 november 1985 med det beslut som togs av riksbankschef Bengt Dennis, med stöd från finansminister Kjell-Olof Feldt, att släppa på de kreditmarknadsregleringar som tidigare begränsat utlåningen. I princip innebar detta att banker och finansinstitut över en natt fick låna ut hur mycket pengar man ville, eftersom Riksbanken hade gjort sig av med medlet att styra kreditgivningen

Bank-, finans- och fastighetskrisen i Sverige 1990–1994 var den kris på 1990-talet som till viss del berodde på avskaffade kreditmarknadsregler för bostadsmarknaden, men främst statens kontroll av valutan. Krisen berörde fastighets- och finansmarknaden samt banksektorn. I kombination med fast kronkurs, valutaspekulation, skattesänkningar, samt en växande offentlig sektor, gav krisen upphov till sviktande offentliga finanser

Under saneringen av ekonomin infördes bland annat den kommunala finansieringsprincipen för att balansen skulle kunna upprätthållas över tid. De som kom att driva igenom saneringen för att återskapa balansen var förutom regeringen Bildt främst Göran Persson, dåvarande finans- och senare statsminister. Vid hans sida hela tiden Magdalena Andersson, finansiminister i regeringen Löfven I och II. 

Som en del av saneringen infördes den kommunala finansieringsprincipen 1993. Varje regering sedan regeringen Bildt 1991-1994 har på ett eller annat sätt gjort avsteg från den principöverenskommelse som den kommunala finansieringsprincipen innebar. Det första exemplet på avsteg var finansieringen av LSS-reformen. Där visste till och med den ansvarige ministern, Bengt Westerberg (FP), att reformen var underfinansierad från början när den infördes i slutet av mandatperioden 1991-1994.

Den kommunala finansieringsprincipen

Vid beredning av förslag som har ekonomiska konsekvenser för kommuner och landsting skall en bedömning göras av de kommunalekonomiska effekterna och om den kommunala finansieringsprincipen skall tillämpas. Finansieringsprincipen är endast en inte lagreglerad princip utan en överenskommelse som riksdagens partier slöt 1993.

I korthet innebär principen att staten inte får ålägga kommunerna nya åtaganden utan att en statlig finansiering följer med. 1994 gjordes vissa preciseringar av tillämpningen av finansieringsprincipen.

Kommuner och landsting bör enligt principen inte åläggas nya uppgifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera dessa med annat än höjda skatter. Om staten eller motsvarande fattar beslut som gör att den kommunala verksamheten kan bedrivas billigare bör på motsvarande sätt de statliga bidragen minskas.

Finansieringsprincipen skall tillämpas för hela kommunsektorn. Principen omfattar enbart statligt beslutade åtgärder som direkt tar sikte på den kommunala verksamheten. Principen gäller när riksdag, regering eller myndighet fattar bindande beslut om ändrade regler för verksamhet.

I de fall en uppgift som tidigare varit frivillig görs obligatorisk skall utgångspunkten vid finansieringsprincipens tillämpning vara att hela regleringen skall ske “från botten”, dvs. regleringen bör avse hela kostnaden, även den del av verksamheten som tidigare har tillhandahållits av kommunerna på frivillig basis. 

Inom migrations- och framför allt integrationspolitiken har sveket mot den kommunala finansieringsprincipen blivit som tydligast. Regering och riksdag beslutar om olika volymer av migranter och vilka villkor, som rätten till bostäder, som dessa skall ha men ger endast ersättning för de första två årens kommunplacering. Oavsett hur tillgången på bostäder ser ut eller den lokala arbetsmarknadens villkor. Detta systematiska tillvägagångssätt har fört Sverige ur balans.

Andra exempel på bägge de politiska blockens oförmåga eller ovilja att förstå vikten av att finansieringsprincipen och behovet av andra framåtsyftande åtgärder är bristen på poliser, lärare och sjukvårdspersonal. När befolkningen växer kraftigt genom migration ökar spänningarna. Erfarenheterna från krisen på Balkan, med de migrant- och flyktingströmmar som följde, pekar entydigt i den riktningen eftersom Sverige hade som princip att ta emot alla som sökte sig till Sverige. Detta fick till följd att både bödel och offer från konflikten på Balkan kunde hamna i samma väntrum på Försäkringskassan. Konflikterna från Balkan följde med till det nya hemlandet Sverige. Samtidigt som pressen på både skola och omsorg ökade. Utan att kompenseras för.

Den kommunala finansieringsprincipen syftar ytterst till att vidmakthålla kommunerna i balans. Kommunerna är de som bär det tyngsta lasset i samhällskontraktet och de delar som är närmast medborgarna.

En framtida balans är inte den balans Sverige en gång lämnade

Oavsett var Sverige nu drar strecket, om det var 1985, när de första besluten togs som ledde till 1990-talet finanskris, eller 1994 när den kommunala finansieringsprincipen övergavs för första gången, så är det min bedömning att det kommer ta lika lång tid att uppnå en jämvikt igen. Har Sverige tur kommer det ta tjugo år av hårt arbete. Tur är dock en bristvara inom politik.

Men det är även min fasta övertygelse att den jämvikt som Sverige eventuellt kommer uppnå om tjugo år inte kommer vara densamma som den som Sverige lämnade en gång. De demografiska villkoren ser annorlunda ut. Arbetsmarknaden är mer automatiserad nu än då och Sverige kommer då ha år av kultur- och religionsfriktion bakom sig. Det samhälle många tror är möjligt att återskapa går helt enkelt inte att återskapa främst av arbetsmarknadspolitiska skäl. 

Färre kommer ha ”enkla jobb” samtidigt som Sverige på något sätt måste arbeta fler timmar för att få ekonomin, främst för att säkra omsorgen om de som står utanför arbetsmarknaden och de som går i pension, att gå ihop. Framtidens balans går att skapa. Men det blir inte den som Sverige lämnade en gång om det nu är någon som tror det. Det blir något annat. Vad är det ingen som vet.

Sverige rör sig nu ut på mörka och osäkra vatten. Väl på andra sidan kommer Sverige vara ett annat land när balansen väl återupprättats.

Att tro att vi kan vrida klockan tillbaka är bara naivt. Frågan är istället om vad som är realistiskt att se som en ny balans. Och på vems villkor den kommer infinna sig.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se