Den lille mannen bakom sitt stora skrivbord

Johan Westerholm i Beirut. Foto: Ali Mohamadani
  • Tisdag 27 Aug 2019 2019-08-27
E-post 2574

Hela denna sommar har jag gått och tänkt på en liten man som jag träffade för flera år sedan. En liten man bakom ett stort skrivbord. Som gav oss ett råd. Händelserna denna sommar, som toppades av det avrättningsliknande mordet i Malmö igår av en kvinna med sitt barn i sin famn gjorde att jag till slut fick nog.

Artikeln som ljudfilen:

I år var första året jag inte skrev ”Den fiktive statsministerns sommartal”. Orsaken var att jag var helt inne i min bubbla om Muslimska Brödraskapet samt att jag fann det någonstans tröstlöst att prata med mitt dåvarande parti, Socialdemokraterna, om migrationens effekter. Kulturfriktionen. Kommunernas situation. Polisens stress. När skjutningar och sprängningar blivit vardag är landet illa ute. Idag ger en brinnande bil inte någon rubrik längre. Inte ens säkert att det blir en notis. Trots den katastrof det innebär för den utsatte. Det är inte journalisternas bilar på Södermalm eller i Bromma som brinner. Det brinner i förorten. Där de som drabbas hårdast bor.

Idag är jag partilös. Självständig. Fri karlebyist.

För jag har varnat genom åren. Varnat för effekter som överrullning av kostnader på kommuner, undanträngning i olika former av budgetar och ökad kulturfriktion.  En vilja att prata samhällskontrakt. Jag var först ut i Almedalen 2015 om detta. Från övriga var det tyst fram tills idag. Tvärtom blev jag, min oro och mina förslag mer eller mindre idiotförklarade. Att jag och fler med mig ville se en kraftig ökning av poliser och införande av en kommunal polis möttes med att vi var idioter.

Mina påpekanden om situationen på Järvafältet i Stockholm kallades ”svartmålning” och så sent som en knapp vecka sedan fick jag höra av en socialdemokrat att han inte alls höll med om min beskrivning av Malmö. Trots att han är mycket väl medveten om att Malmö inom tio-femton år kommer vara bland.annat en en judefri stad om inte utvecklingen och den politiska attityden vänder inom det närmaste året. En judefri stad som är det direkta resultatet av socialdemokratisk politik de senaste två decennierna. Tjugo år är lika med en generation. Dagens tjugoåringar vet inget annat än dagens Malmö. Antisemitism är vardag för dessa. De som är Malmös framtid.

Det kommunalrådet och socialdemokraten Illmar Reepalu inledde är Katrin Stjernfeldt Jammeh och hennes samlade kommunfullmäktigegrupp på väg att fullborda. Med kirurgisk precision. Någonstans så sker detta även med stora delar av den socialdemokratiska partiledningens tysta medgivande. Något annat är inte längre rimligt att anta.

Malmö. Tömd på judar. Framtidsstaden.

Sverige ser inte en enda socialdemokrat resa sig och rikta offentlig kritik mot denna ledning. Jo – jag är socialdemokrat, men inte längre medlem i partiet. Det brast för mig nu. Socialdemokraterna har svikit judarna. Och de sviker medelklassen. Och de sviker utanförskapsområdena. Dödsskjutningen under gårdagen kan få tjäna som inramning och tydligt exempel på det socialdemokratiska sveket av både den välmånde medelkassen och de fattigaste i samhället. Gårdagens avrättning skedde i Slottsstaden i Malmö, ett av de bättre och mer stabila områdena som ganska väl kan rama in mycket av sveket.

Justitieminister Morgan Johansson, (S), kommenterade gårdagens skjutning på Twitter: ”Vilka fega och avskyvärda odjur som ger sig på en nybliven mamma. Nu sätts alla tillgängliga resurser in för att gripa gärningsmännen så att de kan låsas in. De ska jagas till världens ände om det behövs. Kallblodiga mördare kan inte få gå lösa.”

Och Morgan Johansson har ett särskilt tungt ansvar. Johansson är en av de som haft det yttersta ansvaret för händelseutvecklingen i nio år nu eftersom han skall tillgodoräkna sig sin tid som ordförande i Justitieutskottet när Reinfeldt II regerade i minoritet. Inom kort inleder Morgan Johansson sitt tionde år som i praktiken ansvarig för vår inrikes säkerhet och trygghet under statsminister Stefan Löfven.

Ett decennium. En halv generation. För dagens tioåringar är det de upplever av Sverige normalt. För de som precis lärt sig läsa nyheterna är rubriker med dödsskjutningar och bomber något som händer i vardagen.

Och oppositionen? I fem år har de kunnat samla sig för att uttala ett misstroendevotum mot denne man eller komma med något konstruktivt. Morgan Johansson kommer gå till historien som den minst villige justitieministern i modern tid. Men oppositionen har inte lyckats samla sig, än mindre har ett enda parti samlat ihop sig och riktat ett enskilt misstroende. Inte ens Sverigedemokraterna. Likt feta katter ser de vad som sker i Malmö och i andra städer.

Feta katter. Feta katter jagar inga möss.

Statsminister Stefan Löfven säger sig vilja vara stenhård mot brottslingar och stenhård mot brottens orsaker. Och satsar därmed på tre extra lediga dagar för föräldrar med barn i skolan samt ett friår. På fullt allvar.

Som om det skulle vända utvecklingen. 

Min bedömning är att väljarna istället prioriterar att medelklassens kvinnor och barn kan röra sig trygga på gatorna på vägen hem. Att de som har det sämre ställt och bor i slitna utanförskapsområden kan slippa se sina bilar uppeldade och hur deras närbutiker till slut stänger igen. De som till slut tröttnat efter alla de gånger butiken rånats och innehavaren misshandlats. Utan att brottet klarats upp.

Statsministerns förklaring är att det är de knarkande ungdomarna i Danderyds fel. De ungefär 4 000 ungdomar i åldrarna 16-24 år i Danderyd som förstör för hela Sverige. Eller rättare sagt runt 800 då det enligt undersökningarna som statsministern hänvisar till är 20 procent som använt eller använder narkotiska preparat.  Nej – det är inte en rimlig förklaring. Den kan inte ens den mest inbitne socialdemokrat tro på längre. Det är inte de som är den enda roten till det vi ser i Malmö, Vivalla, Gottsunda, Järvafältet, Angered, Östersund, Umeå…..

Regeringen och oppositionen sviker inte bara medelklassen. De sviker även de svagaste i samhället. Allt färre känner sig trygga i sin hemmiljö.

Jag avslutar med ett minne. Ett minne från Libanon. Samtalen från ett Beirut som sakta reste sig ur askan efter tre decennier långt krig kommer nu åter efter mina resor dit. 

Framför allt det råd jag skulle vidarebefordra till våra politiska ledare men som jag, och många, ryggar för. Jag kommer nu ihåg hur den lille mannen, ministern som överlevt ett femton år långt inbördeskrig som följdes av ett nästan lika långt krig mot Syrien, spände ögonen i mig när han satt bakom sitt stora skrivbord och sade:

”Lyd ett råd. Glöm bort det där med rättssäkerhet i några år. Glöm bort det där med mänskliga rättigheter. Ni måste gå in i varje hus och börja uppifrån och ner och rensa. Om ni vill vara snälla så internera dem på obestämd tid tills de begripit hur man uppför sig men har ni möjlighet så kasta ut dem, oavsett vilket öde som väntar dem. Det kommer bespara er eoner av tid och annat lidande. Tror ni oss inte är det ert problem snarare än ni kan ana”.

Jag har i alla fall fullt klart för mig vad som sker nu. Men poletten kan knappast sägas ha ramlat ner hos vare sig regering eller riksdag i nämnvärd omfattning. Inom några dagar börjar ett nytt riksdagsår för statsminister Löfven och resten av regeringen och riksdagen. Vi kan fundera på hur långt de kommer att låta utvecklingen gå. Vänder inte Sveriges politiska ledning, riksdag och regering, utvecklingen nu kan den lille mannens råd vara det sista Sverige har kvar i verktygslådan snarare än vad som är hälsosamt för en demokrati.

Den lille mannen bakom sitt stora skrivbord. Han som överlevde trettio års krig och inbördeskrig som bland annat minister och minst lika många mordförsök innan han och hans kollegor lyckades stabilisera situationen. En situation som fortfarande är långt ifrån helt stabil.

Jag glömmer honom aldrig där han satt i halvdunklet med sin cigarr och återvände till sina papper när vi lämnade honom. Sakta stängde vi dörren och gick tysta därifrån.

Jag kommer ihåg som i en dimma hur jag sedan gick ut på gatan. Ärren efter ett av de längsta, blodigaste och brutalaste inbördeskrigen världen skådat satt kvar i fasaderna. På andra sidan gatan låg ett hus från kolonialtiden. Endast fasaden var kvar mot gatan där naturen i form av bouganvillan och andra grödor gjorde sitt bästa i det solsken som kommer efter regn för att skyla de värsta såren. Och sakta börja ta tillbaka det människan byggt upp. På gården bredvid ett eldhärjat rostigt bilvrak med de typiska kulhålen genom dörrarna. Värmen och dofterna från bouganvillan, rostande bilvrak och våt asfalt slog emot mig när jag gick mot vår bil med kombinerad livvakt och chaufför lite längre bort. Under tystnad i den varma fuktiga libanesiska skymningen. 

Bakom lämnade jag mig, fortfarande djupt försjunken i sina papper, den lille mannen bakom sitt stora skrivbord.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se