Ett Islam utan Brödraskapet

  • Söndag 25 Aug 2019 2019-08-25
E-post 746

Kan ett muslimskt land utvecklas till en demokrati? Kan islamistiska krafter som vill sätta sharia framför en konfessionslös lagstiftning bromsas? Tendensen i många muslimska länder är den motsatta. Men det finns all anledning att följa vad som händer i Marocko, kanske det första exemplet på att ett moderat islam går att förena med västerländska demokratiska värderingar.

Vi sitter på en terrass till kung Hassans palats i Fes. Det är åttiotal och konflikten mellan Marocko och den marxistiska självständighetsrörelsen Polisario, stödd av Libyens Gaddafi och Algeriet, rasar i Västsahara. Intill kungen sitter hans bägge tonårssöner, den äldste idag kung Mohammed Vl. Jag kommer direkt från Algeriet där jag intervjuat president Chadli för SVT:s räkning om Västsaharakonflikten och vill nu ha kung Hassans synpunkter på kriget. En konflikt som ännu inte är löst.

Men kungen, när han inser att jag kommer från Sverige, vill helst tala om demokrati, monarki och den svenska modellen.

– Sverige, säger han, är mitt föredöme, det mål jag strävar efter. Jag vill att den marockanska monarkin ska bli som den svenska framöver. En ceremoniell monarki utan makt, men en symbol som håller landet samman.

– Men Marocko har en lång väg att gå. Det räcker inte med fria val för att ett land ska bli en demokrati. Vi är ett fattigt land, med en stor del analfabeter och en stark stamkultur. Människor har inte kunskaperna för att förstå olika partiers program och konsekvenserna av dessa. De röstar ofta som de är tillsagda av traktens ledare eller så röstar de inte alls. Man behöver en lärlingstid för demokrati. Medborgarna kommer gradvis förstå vad det innebär att rösta och ha förtroende för andra än de som styr i deras direkta närhet.

För Hassans del innebar detta att när valresultaten kom in satte sig kungen och hans rådgivare och såg tendensen och plockade ihop en regering, utsåg en premiärminister, efter vad de ansåg vara klokt för landet.

Idag har utvecklingen gått mot en betydligt mer reell demokrati. Men också mot ett ökat religiöst inflytande i politiken. På åttiotalet var det konservativa och socialistiska partier, utan religiösa hänsyn, som dominerade. Detta har förändrats. Marocko nåddes aldrig av den Arabiska våren, men de politiska vindarna ledde till islams framväxt inom politiken. Så långt att man idag till och med har en premiärminister från det muslimska partiet PJD, Rättvisa och demokrati. Ett parti med en ”mjuk” religiös framtoning som säger sig arbeta för demokrati och monarki.

Den svenska socialdemokratin har alltid föredragit det socialistiska Algeriet framför kungadömet Marocko. Just för att det varit ett kungadöme har det fördömts. Logiken haltar. Marocko har utmålats som en förtryckande regim. Tortyr och dominans i Västsahara har i decennier lyfts fram av aktivister som samtidigt varit oförmögna att se demokratiseringen och den gradvisa men metodiska utvecklingen mot en fungerande demokrati som Marocko under sina kungar genomgått. För märkligt nog är det inte bara monarkin men också det faktum att kungen av tradition är De Trognas Härförare, dvs den högste symbolen för islam i Marocko, som i hög grad skyddade landet från den Arabiska vårens konsekvenser med islamism och inflytande från Muslimska brödraskapet.

Alaouiterna som styrt Marocko sedan 1600-talet uppges vara släktingar till Mohammed i rakt nedstigande led vilket ger legitimitet åt titeln. Kungen, hans rådgivare och påföljande regeringar har också klokt stött ett islam som är djupt förankrad hos folket. I Casablanca byggdes t ex i början av nittiotalet världens största moské, kungen deltar i religiösa högtider och klär sig ofta i traditionell klädedräkt för att visa på det djupa bandet mellan världslig och religiös makt.

En äldre generation förstår bilden av att man har som enstaka diapositiv i minnet, bilder som etsat sig in och blir symbolen för större händelser. En yngre generation skulle kanske referera till Instagram. Jag har en sådan bild av mig själv och Marockos dåvarande överbefälhavare general Ahmed Dlimi fiskandes vid en västsaharisk kajkant mitt i natten.

Det var ett otroligt fiskafänge, det var en stjärnklar natt. Men det var framför allt ett långt samtal om demokrati, vikten av kvinnors jämställdhet och satsning på utbildning för Marockos unga. Men det var han, inte jag som talade mest. Det var han som brann för den här utvecklingen medan jag lyssande eller frågade. Dlimis rykte var långt ifrån gott i Västeuropa. Bland annat var han misstänkt för att vara inblandad, många år tidigare, på mordet på en marockansk fackföreningsledare i exil i Paris.

Men här var det uppenbart att såväl hans officerare som hans mannar beundrade honom och var beredda att följa honom närhelst han kallade. Dlimi hade en enorm utstrålning och hade en vision för Marocko som gjorde honom till en farlig utmanare för den marockanska monarkin trots de ideal kung Hassan målat upp för mig. Men Hassans regim var hård, den byggde på skoningslös kontroll av de dryga dussinet stora stammarna i Marocko. Hans väg till demokrati gick via fängslande av oliktänkande och tortyr.

Inte så långt efter det att jag träffat Ahmed Dlimi i den västsahariska kuststaden Dakhla i början av åttiotalet nåddes jag av nyheten att han dödats i en nattlig bilolycka i Marrakech. I lyxområdet La Palmeraie skulle hans Mercedes ha krockat med en lastbil utan strålkastare. Trots de svåra skadorna på Dlimis bil ska lastbilen ha kommit undan. Den anträffades aldrig.
Den marockanska inofficiella versionen är att kungen sett honom som en för stor fara och låtit avrätta honom och fingerat en olycka därefter.

Idag, under Mohammed Vl, är en sådan här händelse otänkbar. Trots att kungen och ”palatset” behåller ett stort inflytande har demokratin avancerat och regeringens, vald i öppna demokratiska val, makt har ökat på bekostnad av monarkins.
Strax efter det att han 1999 tog över efter sin far lät Mohammed Vl organisera stora TV-sända vittnesmål om det förtryck som rått och den tortyr som förekommit under hans fars välde. En nationell försoningsgest. Kritik finns idag om att reformtakten mattats av men mycket har gjorts i Marocko samtidigt som landet stärkt sin industriella utveckling och genomfört stora infrastrukturprojekt.

En modern familjelagstiftning, Moudawana, som stärkt kvinnors och barns situation, en lagstiftning som i praktiken gör månggifte omöjligt, en minimiålder på 18 år för äktenskap, jämn arvsfördelning mellan syskon är exempel. Allt detta finns nu i lag även om man erkänner att det tar tid att föra ut detta i de mest avlägsna och eftersatta delarna av landet.

Vi ser idag en alltmer politisk militant islam växa i Mellanöstern, Turkiet och delar av Nordafrika.
I länder som USA och Frankrike, med en välutbildad politisk elit, med god omvärldsanalys har man sedan länge insett att Marocko är en partner att stödja och stötta. Dels för dess strategiska läge, dels för att man här ser ett muslimskt land som lyckats förena demokrati med djupt förankrad religiositet.

Om Turkiet är gränslandet i öst där islam blir alltmer en del av politiken så är Marocko i söder istället islams mer toleranta gräns mot Europa och har varit det alltsedan morerna trängdes ut ur Spanien.

Den utveckling som sker i Marocko där demokrati förenas med religiositet är något vi bör lära av när vi ser till integrering av djupt religiösa människor i vårt eget samhälle. Vad för diskussion fördes där kring hur man övertygade den lätt islamistiska regeringen att genomföra förändringar som kan synas stå i strid med tolkningen av koranen? Hur har religionen i detta samhälle börjat genomgå samma utveckling som i våra västerländska? Vad är det som man ser förändrar kulturen hos troende människor till att bli mer liberala och toleranta?

Alla dessa frågor som Marocko just nu arbetar med är sådana som vi också till viss del har att hantera. Det kanske är så att Sverige är helt orealistiskt försöker framstå som Per Gynt, tillräckligt i sig själv. Men det kan också vara så att den som vill vara vis inte bara kan lära av sina egna tyckanden och misslyckanden men också av andras.

 

Chris Forsne

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se