Mellan stat och nation

  • Söndag 11 Aug 2019 2019-08-11
E-post 1419

Nationen skapas inte uppifrån, den är det folkliga uttrycket för gemenskap. Sverige som koncept har dock utvecklats till att vara ett projekt ovanifrån. Frågan är om det måste vara det eller om det går att göra vårt land till ett där nationen är bärande och inte personnumret. 

Det är dags att se upp innan nationen Sverige helt försvinner och enbart staten blir kvar.

De styrande i Sverige är i hög grad överens med flertalet partier om att staten ska verka på nationens bekostnad. Socialdemokratins långa hegemoni med  det politiskt ovanifrån inrättade folkhemmet ifrågasätts inte inom den kartellpolitik som idag råder. Det vill säga det system den politiska eliten bestämt organisera medborgarna utifrån. Ett färskt exempel på detta var häromdagen den ledande moderatens och nyvalde EU-parlamentarikerns Tomas Tobé hyllande av Ylva Johanssons (s) politiska gärning och kandidatur till kommissionär i EU. Spelreglerna för kritik är satta, inget ska rubba balansen inom eliten.

En nation – oftast definierad som vad som binder människor samman  känslomässigt – kan rent av utgöra en fara för staten. Den är till skillnad från staten en folklig identitet.  I en rad länder, Frankrike, Storbritannien och USA för att ta några närliggande exempel, skiljer man tydligt på stat och nation.

Staten är en administrativ, tvingande enhet – nationen utgår från människors egen uppfattning om samhörighet. Allt från flaggan, till sedvänjor och natur.

När ett land befinner sig i en kris, eller omvälvning, som Sverige just nu, blir det allt viktigare för det politiska etablissemanget att behålla statens makt och identitet. Man låter nationen framstå som något suspekt, nationalromantiskt. En villfarelse … något löst i konturerna eller bara påhitt. Staten däremot är klar och tydlig. Den är tvång, lagar och regler, skatter och pålagor. Den har tvångsmedel och belöningssystem.

Men om man frågar runt och undrar vad är Sverige så är det få som kommer ange den statliga organisationen. Inte länsstyrelser och skatteverk, inte rökförbud på uteserveringar eller lantmäteriets nästan oinskränkta makt.

Nationen skapas inte uppifrån, den är det folkliga uttrycket för gemenskap. Och vad skulle det vara i Sverige? Det finns de som har försökt att definiera det med historia, med kultur, med en kanon för litteratur. För min del är jag övertygad om att det i hög grad är kärlek till natur som binder oss samman i ett nationellt medvetande. Vi har ingen flagga doppad blod, utan en flagga med himlens blå och solens guld.

Vad är Sverige? Monopol på spritförsäljning eller personnummer? Eller den första lövsprickningen, färgspelet om hösten. Det är de långa skymningarnas tid och ljusnande mornar med fågelkvitter om våren. Men också vattnets blå.    Vattnet i alla dess former. En havsstrand, en sjö, en vindlande å. En bäck  med glädjefyllt porlande. De flesta länder har sina nationaldagar knutna till dramatik. Till frigörelse, till fred efter blodiga krig.

I Sverige gjordes ett styltat försök att göra om svenska flaggans dag till nationaldag och samtidigt beröva oss Annandag pingst. Att Gustav Vasa skulle ha valts, att en ny regeringsform trädde i kraft den 6 juni entusiasmerar få.

En nationaldag som ingen vet vad de ska göra av. En dag som staten och public service, som en del av staten, försökt skildra som en välkomstceremoni för nya medborgare. Återigen beslut pådyvlat uppifrån. För visst vet vi alla att vi är ett av de få länder med en flytande nationaldag.  Den svenska nationaldagen är och förblir Midsommarafton när städerna töms och svenskar hyllar sin verkliga nation: vår natur.

För generationer har bilden av nationen varit förknippad med Fröding, Karlfeldt och Heidenstam. Men just för hyllandet av naturen. Så har Snoilsky med sin historiska krigsnostalgi aldrig nått det djup av innerlighet som Fröding:

Och här är dungen, där göken gol,
små töser sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.

Detta är för många en okränkbar del av vad vi är, vilka vi är. Men en del som en alltmer slukande och tvingande stat inte vill låta oss sätta högst. Denna stat vill organisera oss från vaggan till graven. Inte enbart med pålagor och regelverk, utan även begränsa den fria tanken.

Vi ska uppifrån pådyvlas en gemensam värdegrund, allt fler varseblir en politisk censur på sociala medier, vi har en skattefinansierad public service diskret styrd av politiska partier via stiftelser. Universitetens statliga styrning debatteras regelbundet. Till och med ideella föreningar, alltifrån ABF till knattefotboll, har vant sig vid att söka statliga bidrag för sin verksamhet. Den verksamhet som då också måste följa uppsatta regler.

Den som dör utan klar arvsordning eller testamente får sina besparingar beslagtagna av den statligt organiserade Arvsfonden med klara politiska syften, från den som kremeras tas kroppens metaller för att gå till samma arvsfond vars mål sätts av regering och riksdag.

I Sverige är nationen, det som ska vara en fog mellan människor, något som av den politiska eliten uppfattas som främmande, som farligt. Statens intressen står över medborgarnas. Den senare är alltid kontrollerbar via sitt personnummer. Statens självförverkligande och rättigheter gentemot medborgarna är vidare i Sverige än i de flesta andra demokratiska länder.

Så kan medborgaren inte stämma staten i Sverige och därför vänder man sig till EU-domstolen för att försvara sina grundlagsstadgade rättigheter. Svensken kan inte som amerikanen stämma staten för att den kränkt honom. Den politiska majoriteten i Sverige och den kartell som sitter i riksdagen har lyckats väl i att omgärda allt vi är och sysslar med med lag, tvång och kontroll. Framförallt har den lyckats kväsa all känsla av nation som separat från stat. Vi måste verka mycket underliga när vi förklarar vårt land för andra. 

Sverige som koncept är ett projekt ovanifrån. Frågan är om det måste vara det eller om det går att göra vårt land till ett där nationen är bärande och inte personnumret. 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se