Om jag är god kan väl du betala

© Kjell Nilsson Mäki in cooperation with Ledarsidorna.se
  • Lördag 3 Aug 2019 2019-08-03
E-post 2350

Hur kan det komma sig att vi i ett land där vi är så måna om att dela på restaurangnotan tycker det är helt ok att andra ska betala för att en del av oss ska känna oss goda? I Sverige tillåter vi oss inte särskilt många samtida debatter.

Just nu dominerar två frågor: För eller emot Greta och den nya anhöriglagen som enligt flera bedömare kan innebära ytterligare upp emot 300 000 nyinvandrade personer på några år. För eller emot Greta är naturligtvis en hårdragning av frågan om hur allvarlig den mänskliga påverkan på vårt klimat är. Och vad vi i Sverige kan göra för att påverka den globala uppvärmningen. 

Men häromdagen, när jag på twitter lade ut uppgifter om sponsring av den segelbåt som i höst ska föra Greta Thunberg till USA angreps jag omedelbart för att vilja skada ett barn som vill rädda världen. Infantilt. Ja självklart, men vardag för många som försöker redogöra för fakta eller hålla ett egentligen lågmält resonerande. 

Inom islam får man inte häda Profeten. Delar av miljörörelsen är på väg att utveckla samma synsätt gentemot kritik av Greta. Hädelse. Baksidan är att vad alla är överens om, att vi ska vara aktsamma om vår planet, istället ses som en religiös kamp där de otrogna häcklas och stenas. Sverige är idag i mångt och mycket ett land där åsikter värderas högre än kunskap.

Samma brösttoner som tas till i miljöfrågorna används av flera politiska partitoppar, och deras anhängare, när det kommer till den nya generösa anhöriginvandringen. De som försöker uppmärksamma de redan stora problemen med bostäder, jobb, skolor, sjukvård, hedersvåld med mera får inte annat svar av de ansvariga än att detta är en höger- vänsterfråga. Eller, som många fått erfara, en fråga om rasism, fascism – till och med nazism. Det goda, generösa, mot de smygrasistiska reaktionära krafterna. 

Det är uppenbart att så här kan vi inte fortsätta. Modiga debattörer i samhällsfrågor radikaliseras i onödan som någon form av självförsvar. De hängs ut, deras synpunkter hårdras och samtalet uteblir. Istället för att  bemötas blir de uthängda som ”högertroll”. Så slapp man ta den diskussionen.

Under tiden upptäcker allt fler människor i vårt land att deras närmiljö förändras. Att det svenska samhället genomgår allt tydligare ombildningar i allt snabbare takt. Vanliga arbetande eller idag pensionerade människor som gör och gjort rätt för sig – men som ett etablissemang i dagspressen och på twitter nonchalerar – knyter näven i byxfickan.

I höst, varnar allt fler kommunpolitiker, kommer allmänheten uppmärksammas på att godhet har sitt pris. Mycket av det vi vant oss vid att se som skattefinansierad kommunal service kommer att utsättas för märkbara besparingar. Det är nu kommunerna och deras skattebetalande invånare får ta smällen av vad som beslutats på riksnivå. 

Är det försent med frågor om klimat och integration? Eller ska vi bara lita på att Stefan Löfvén och Annie Lööf reder ut det hela åt oss?

Det finns en låg rad ledarskribenter och krönikörer liksom en uppsjö personer på Twitter och Facebook som ber om en seriös debatt i Sverige. En debatt om vart vi är på väg, vilket samhälle vi vill ha och vem som ska betala för de ekonomiska och sociala följderna av det som nu sker. Men  de får sällan svar. Vi har, som jag skrev förra veckan här på ledarsidorna, idag ingen seriös bildad  samhällsdebatt i Sverige. Men är detta inte det samtal som borde föras varje dag mellan våra toppolitiker och i vår riksdag där vi trodde att kompetenta förtroendevalda skulle ta ansvar? 

Vi vet alla att så inte är fallet. Det finns knappt någon anledning idag att lyssna på SVT:s partiledardebatter med floskel och ställningskrig, det finns ingen anledning att bry sig om merparten av våra riksdagsledamöter. De utgörs i alltför hög utsträckning av anonyma, välbetalda, följsamma knapptryckare. Hur många riksdagsledamöter klarar de flesta av oss att rabbla upp utöver en liten kändisskara? Vet de flesta av oss ens namnen på samtliga ministrar i regeringen?

Jag skulle ganska enkelt kunna göra en lång lista här med namn på personer som försöker få igång ett samtal om vart vi är på väg och hur vi i Sverige ska kunna slippa känslan av att det samhälle som med stolthet byggts upp – är på väg att brytas ner.

Jag skulle också kunna göra en lång lista på de personer i offentlighetens ljus som ägnar mycket kraft åt att försöka omöjliggöra ett sådant samtal.

För något år sedan avgick Gérard Colomb som inrikesminister i den franska regeringen. I det tal han höll när han lämnade sin post var det några ord som blivit klassiska. Idag, sade Colomb, lever vi sida vid sida, men jag fruktar den dag då vi står ansikte mot ansikte.

Vi måste ställa oss frågan om hur långt vi är från den dagen även i Sverige.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se