Why don´t you do like we do in Sweden?

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se
  • Söndag 18 Aug 2019 2019-08-18
E-post 1174

…. eller varför Matteo Salvini borde lära av Stefan Löfvén

Det var känt som Margot Wallströms favorithistoria under åren hon satt i Bryssel. Det drog garanterat skrattsalvor när hon berättade hur svenska experter och parlamentariker i konferenser med europeiska kollegor alltid hade ett och samma förslag när reformer skulle införas:

“Why don’t you do like we do in Sweden”?

Men Sverige som exportvara och föredöme är svårsålt idag. Istället försöker politiker och en stor del av journalistkåren svartmåla omvärlden genom vid det här laget bekanta tillmälen: högerpopulism, fascism, främlingsfientlighet. Fara vore om utländska idéer blev lockande i Sverige.

Senaste måltavlan är en man som har den dåliga smaken att möta väljarna där väljarna finns vare sig det är på badstränderna eller i deras uppfattning om att migrantsmugglingen gått för långt och att Bryssel bestämmer för mycket. Det finns två sätt att beskriva Italiens idag klart lysande stjärna inom politiken. Antingen som i Wikipedia: Matteo Salvini, född 9 mars 1973 i Milano, är en italiensk politiker, ledare för det politiska partiet Lega Nord och sedan juni 2018 vice premiärminister och inrikesminister.

Eller som en folkvald med fingertoppskänsla för var väljarnas åsikter ligger och hur han personligen ska förhålla sig till dessa väljare.

Det är i det närmaste hopplöst att via svenska media få en någorlunda korrekt beskrivning av Salvini utan förstärkande tillmälen som just högerpopulist och främlingsfientlig. Men den som går till brittisk eller fransk media kan lättare finna en klassisk journalistik som försöker sätta i Matteo Salvini i ett italienskt sammanhang och i den snabbt förändrade politiska verkligheten i dagens Europa.

Italien har en tradition av att dyrka starka ledare. Italien har också en tradition av att ha dels kostymklädda närmast ämbetsmannaliknande politiker å ena sidan – och folkliga provocerande i sweatshirts å den andra.

Matteo Salvini är sedan ett år inrikesminister, vice premiärminister och ledare för partiet Lega som ingått koalition med Femstjärnerörelsen. Lega beskrivs som ett nationalistiskt högerparti medan de flesta vill placera Femstjärnerörelsen, grundat 2009 av komikern Beppe Grillo, mer i mitten av italiensk politik. När de bägge partierna beslöt sig för att ingå i en regeringskoalition tillsatte de en tidigare juridikprofessor, Giuseppe Conte, som premiärminister. Men han har visat sig var en förhållandevis blek sådan och istället har Salvini kommit att framstå som Italiens verklige ledare.

Matteo Salvinis popularitet växer i rasande takt, vad än den svenska journalistkåren tycker om detta. Sommarens mätningar ger partiet mellan 36 och 38 procent medan dess koalitionspartner rasat ner till 15. Det har gnisslat ett bra tag mellan partierna och nu har Matteo Salvini krävt en upplösning av parlamentet och nyval i hopp om att Lega ensamt, eller i koalition med vad som återstår av Berlusconis parti Forza Italia och ett litet högernationalistiskt Fratelli d’Italia, ska kunna styra Italien framöver. Än så länge möter han motstånd från premiärminister Conti som inte vill skapa denna politiska kris och vägrar en upplösning. Det är ett högt spel från Salvini, men om han lyckas innebär det stora vinster. Italiens valsystem gör att det parti som får mer än 40 procent kan i stort styra helt ensamt.

Matteo Salvinis popularitet bygger såväl på de frågor han driver som på hans personliga framtoning. Han är ständigt på Facebook, WhatsApp och Twitter. Han är ständigt ute och rör sig bland italienarna. Bjuder friskt på sig själv. Bakom sig har han också en partiapparat med en avancerad teknik för att mäta väljarströmningar och väljarnas gensvar på de frågor man väljer att driva.

Och dessa är dels en kritisk hållning till EU som försöker hålla Italien i strama ekonomiska tyglar och dels en konsekvent hållning till att få ett stopp på den omfattande afrikanska migrationen till Italien. För låt oss förstå den italienska situationen. Gemene man i Milano och norra Italien är mycket rikare än en vanlig svensk. Medan om du bor i Palermo eller Neapel har du lägre inkomst än någon från Tjeckien. Dessa splittringar i ekonomi och möjligheter är centrala att för att förstå italiensk politik. Salvinis parti som tidigare hette Lega Nord och hade stöd just i norra Italien har nu tagit bort ”Nord” och försöker attrahera väljare även från de fattigare södra delarna av landet.

Det är oundvikligt att politik och samhällsfrågor filtreras via journalistiken. Det bästa en journalist kan göra att redogöra för fakta, sätta in i sammanhang och ge läsare, lyssnare, tittare en möjlighet att dra egna slutsatser.

Är Matteo Salvini mer populist än Stefan Löfven? Är ett besök på Ullared under Almedalsveckan eller ett utfall mot narkotikakonsumtion i Danderyd mindre populistiskt än att i badbyxor vandra runt på italienska stränder och prata ekonomi med väljare i augustihettan? Eller att konsekvent säga att organiserade migrantströmmar från Libyen inte är en hållbar politik för Europa?

Mycket av utlandsbevakning inom journalistik består av nödvändighet av ”rewriting”, dvs att reportern i fråga läser in sig på vad andra skrivit i ett ämne och sedan bakar ihop detta till en egen artikel. Eller så kan man ärligare länka till artiklar som försöker ge en beskrivande bild av vad som händer i Italien och fenomenet Matteo Salvini idag. Jag väljer det senare och rekommenderar läsning av BBC:s porträtt.

Det är inte frågan om vad vi vill, eller vad vi tycker i Sverige, trots våra mångåriga försök att omvända i Bryssel. Faktum kvarstår. Europa domineras idag av två frågor: ekonomi och migration. De etablerade partierna har inte längre ensamrätt till väljarnas röster. Frankrike och Storbritannien är två tydliga exempel. I Tyskland rasar socialdemokraterna medan det tyska gröna partiet, vars program inte får förväxlas med svenska miljöpartiet, nu ligger jämsides med det klassiska ledarpartiet CDU. Hur mycket EU än skäller på Fidesz och Ungern så framhärdar ungrarna i att stödja detta parti. I Nederländerna växer ett modernare konservativt EU-kritiskt parti, lett av den unge karismatiske Thierry Baudet, fram.

Sebastian Kurz i Österrike har haft ett bakslag men förväntas stärka sin ställning i höstens nyval.

Att den rådande kartellpolitiken i Sverige med ett antal partier som framför allt vill sitta stilla i båten för att inte rubba balansen för mycket kanske behöver utmanas på allvar vill få medier tala om. Men låt mig då åter länka till en brittisk analys av den europeiska situationen , skriven av Douglas Murray. Den här gången i The Spectator.

Vi måste inse att de skrattsalvor Wallströms historia gav upphov till inte är ett skämt- utan ett bevis på att Europa varken lyder svenska politiker eller svensk media. I höst kan Europa stå med allt fler nationalistiska och migrationskritiska ledare än vi sett på länge.

Något svenska politiker och media – bägge alltmer isolerade på den europeiska scenen – måste förhålla sig till.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se