Populism vs klimataktivism – är det framtidens politiska skiljelinje?

  • Tisdag 10 Sep 2019 2019-09-10
E-post 760

Det klagas ständigt i Frankrike, liksom i Sverige, på politisk korrekthet och omskrivningar av verkligheten. På politikers oförmåga att hantera problem som de är satta att åtgärda. Men i Frankrike finns en mer provokativ analys och en tuffare diskussion om vart inte bara det egna landet utan de västliga demokratierna överlag är på väg.

Den senaste brandfacklan slängs ut av Alexandre Devecchio, journalist och författare på den borgerliga dagstidningen Le Figaro. Devecchio, bara 33 år gammal, har blivit en av de tyngre samhällsdebattörerna och har lyft fram flera nya intressanta franska filosofer och politiska tänkare. 

I sin nyutkomna bok Recomposition, Le nouveau monde populiste (Éditions du Cerf) och i en rad debattartiklar hävdar han att människor i västvärlden inte längre vill hålla tyst och underkasta sig. Höger-vänsterbegreppet håller inte längre i vårt ”postdemokratiska” samhälle där demokratin blir allt mindre representativ, enligt Devecchio. Istället kan vi se två helt annorlunda linjer utkristallisera sig.

Populism ställs mot klimataktivism.

Att Devecchio blir av största intresse för oss svenskar beror på parallellerna mellan den franska och svenska samhällsutvecklingen. Föråldrade partier och demokratiska system, parat med folkligt missnöje över de politiska gränserna och en miljöalarmism som blir allt mer auktoritär och vill tvinga fram begränsningar av individens villkor.Vad vill då populisterna och vilka är de? 

Ja deras ambition, enligt vad de säger, är inte att bevara den etniska sammansättningen av folket. Det är snarare en vilja att försvara den livsstil man har, den sociala modellen (den som ska reserveras för medborgarna med fördelningssystem, socialförsäkringar etc) och den egna kulturen idag utmanad av multikulturalismen och av en framryckande islamism.

Det handlar delvis om vad den franske statsvetaren Dominque Reynié kallar en ”kulturarvspopulism”. Dess mål  är att bevara det materiella arvet, det kulturella arvet och rätten till en form av historisk kontinuitet. Det skulle ligga nära vad Sverigedemokraterna står för, liksom en rad europeiska partier som vinner allt fler anhängare.

Men mer generellt säger sig populisterna enligt Devecchio vilja ge folket dess suveränitet tillbaka, den som enligt dem konfiskerats av en allt mindre representativ demokrati. Men också av marknadskrafterna och icke-valda internationella organisationer, allt från EUs olika delar som bl.a. dess domstol i Luxemburg, till FN-experter och en del frivilligorganisationer, s.k. NGOs. Dessa instanser som är allt längre från demokratisk kontroll har under de senaste årens kriser fått utöva makt över många av Europas och världens nationer. Grekland hade ingen möjlighet att rösta bort IMF, Portugal kunde inte påverka politiken hos den Europeiska centralbanken. Italien är underkastade budgetregler som landet inte kan överklaga. 

Maurice Duverger, sedd som Frankrikes ledande författningsexpert, benämnde fenomenet en ”demokrati utan folket”.

De som nu attraheras av vad som kallats populistiska partier är en brokig skara. I La France Insoumise, lett av Jean-Luc Mélenchon, räknar man till exempel in tidigare trotskyister, vänstermuslimer, neofeminister, diverse små vänstergrupperingar och till och med förvirrade rojalister, Gula västar, miljöaktivister från Nuit debout, o.s.v.

Mot detta ställs den överraskande snabbt växande miljörörelsen och dess allt starkare drag av ”klimatapokalyps”, där Greta Thunberg idag är en ledande företrädare.

Denna ideologi finner sin legitimitet i den absoluta nödvändigheten att rädda planeten – kosta vad det kosta vill. Även om det skulle innebära ett framtida mer auktoritärt Europa – ja man skulle till och med kunna hamna med en världsregering bestående av domare och NGOs som en nödvändighet för att överleva apokalypsen, spekulerar Devecchio. Mänskligheten skulle inte ha något val utan antingen sona sin oansvarighet nu eller gå under.  

I sin logiska följd skulle denna skrämselpropaganda helt enkelt leda till slutet för de individuella friheterna och demokratin. En del av kritiken mot fenomenet Greta har just berott på att det finns misstankar om stora ekonomiska intressen bakom vad som ska se ut som en ensam 16-årings kamp.  

Miljöaktivismens lockelse till överstatliga åtgärder blir allt tydligare. Ett exempel är våra nyvalda EU-parlamentariker där flera av de folkvalda som nu sitter i miljöutskottet säger att de har övergripande förslag för ett fossilfritt Europa. I den sekulära klimatreligionens namn, kan man förvänta sig nya skatter och nya förbud. Tveklöst är det de med lägst medel som kommer att drabbas först. De Gula västarna i Frankrike hade en slogan

”Eliterna fruktar slutet för världen  – när vi fruktar slutet av månaden”.

Dessa uttryck ekar likt en analys som framfördes i Markus & Malcolm, en pod som kallar sig både kommunistisk och populistisk. Den nya tidens klasskamp handlar om att för en meningslös medelklass fylld med kulturgeografer, genusvetare och hållbarhetsexperter berätta en berättelse om en värld där de är värdefulla. Framförallt genom att nästla sig in i hela den kommunala apparaten och dra resurser mot arbete som egentligen inte behövs. Denna statliga och kommunala expansion där man i lag och reglering försöker bredda vad de offentligas uppgift är för att garantera levebrödet åt 180 högskolepoäng miljöintegrering, kan ses som skrämmande. 

Devecchio är långt ifrån ensam om att öppet och våghalsigt våga diskutera frågor som populism och klimatalarmism.   Christophe Guilluy, geografen som blivit känd internationellt genom att beskriva hur ett urbant Frankrike lämnar glesbygden åt sitt öde, menar att om populisterna vinner så är det främst för deras förmåga att anpassa sig till väljarnas önskemål. Förre franske utrikesministern Hubert Vedrine sammanfattar det hela i en mening: populismen är måttstocken på eliternas misslyckande.

Det intressanta här är också att dessa stora väljargrupper inte verkar ha olika lösningar på samma problem. Miljörörelsen ägnar sig helt åt utsläpp och mörka framtidsvisioner som bygger på klimatförändringar. Den får en godhetens stämpel över sig, driver mycket av politikerna framför sig och har ett brett mediastöd. De populistiska rörelserna är inriktade på en helt annan fråga. Den omfattande migrationen och undermåliga integrationen. Den ses inte med samma blida ögon.

Alexandre Devecchio är själv uppvuxen i Parisförstaden Saint Denis, där basilikan med franska kungagravar är belägen. Från att ha varit vad han beskriver som ett blandat samhälle när han växte upp har det idag blivit ett starkt islamistiskt och i Devecchios tycke ytterst förtryckande samhälle helt avskärmat från det franska.

Le Figaro har också publicerat artiklar av flera andra konservativa filosofer, journalister och statsvetare som till exempel Eric Zemmour och kanadensaren Mathieu Bock-Côté. De pekar ut inte bara de ökande våldet och statens oförmåga att kontrollera migrationen men också det faktum att illegal invandring idag enligt dem prioriteras framför egna medborgare som skäl till ökad populism. De ger två exempel.

Dels en dödlig knivskärning i Villeurbanne nära Lyon där man från officiellt håll försöker ursäkta den afghanske migranten, redan avvisad i flera europeiska länder, med att han var i mental obalans. Det andra exemplet är att ledarna i den franska identitära rörelsen, som förra vintern organiserat en fredlig gränskontroll i Alperna för att stoppa afrikanska migranter, nu döms till fängelse och höga böter.

Förr, skriver Zemmour, hyllade man de unga män som försvarade landets gränser, nu fängslar man dem.

 

Chris Forsne

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se