Staten, kapitalet och klimatet

Markus Allard. Foto: Eget
  • Lördag 14 Sep 2019 2019-09-14
E-post 759

Vem tjänar egentligen på klimatkatastrofen? Hade man ställt frågan till en något yngre Markus Allard hade svaret varit glasklart; ”Oljebolagen!” ”Kapitalisterna!”

Måhända är det inte fel att svara så, men det är alldeles för otillräckligt. Vårt politiska system innehåller en högre grad av kreativitet och koopteringsförmåga än att det skulle gå miste om de intäktsmöjligheter som klimatkatastrofen erbjuder. Om någon kan tjäna pengar på att ”förstöra klimatet” så kommer någon kunna tjäna pengar på att ”rädda klimatet”, eller åtminstone att göra sken av att man gör det. 

Varför ska hamburgerkedjornas konsumenter betala mer för mindre, när sugrör och plastartiklar plockas bort? Har plastartiklarna försvunnit för klimatets eller profitens skull, eller har dessa två kommit att bli två icke-separerbara delar av samma helhet?

Oavsett hur omfattande klimatproblemen är går det inte att förneka att klimatet kommit att bli statist i olika former av berättelser som möjliggör för stater, företag och ideologiproducerande individer att hitta nya intäkter. 

Att konsumera och producera godhet har blivit allt mer populärt och har kanske att göra med att västvärlden har en överskottsbefolkning från mellanskikten som helt enkelt inte kan finna sig i att ta det jobb som de förhatliga populistväljarna inom pöbeln har. Då är det mer lämpligt att bli ideologiproducent och godhetsförsäljare. Förlåt, det är mer attraktivt att jobba med att ”rädda klimatet”, exempelvis genom att som kommunikatör uppmärksamma Earth hour. Inte sällan finansierad genom just skattemedel.

Hamburgerkedjor kan sluta köpa in plastartiklar till maten men ändå bibehålla priserna varmed man höjer profiten, flygbolag kan höja biljettpriserna i syfte att låta en viss del gå till att plantera träd för att klimatkompensera för utsläppen och stater får nya svar på frågan ”med vilken rätt beskattar du mig?”

Den sistnämnda frågan har kommit att bli allt mer knepig för svenska politiker. Det där samhällskontraktet och den där välfärdsstaten som vi alla tyckte var så självklar att finansiera, vad hände med den egentligen, varför måste vi hela tiden betala mer i skatt trots sämre service?

Försök att sälja in plast- eller bensinskatt med cyniska argumentet om att de krävs för statens finanser, bättre då att förklara att den bidrar till att rädda klimatet och förebygga planetens eventuella undergång. 

En beskattning kräver en ideologisk legitimitet. När våra förfäder betalade skatt till kyrkan gjorde de det i tron om att det på något sätt hade med deras relation till Gud att göra och i vissa fall kanske det hade det men sällan så som det såldes in. Måhända att en och annan präst kunde äta sig fet på de heliga transfereringarna, men var man en god kristen så betalade man. Man måste jobba om man ska kunna äta och predikningarna plogade inte åkrarna, det var bönderna som gjorde det. Så betala din del eller torteras till helvetet!

Nu i det sekulära Sverige då vi bytt ut Jesus Kristus mot Greta Thunberg fungerar det inte längre med den gamla tidens ideologiska narrativ för att legitimera skattedebiteringen. Nu har vi istället ”nya” argument. Varför ska vissa parasitära, ickeproduktiva och ideologiproducerande individer äta? För att det är en fråga om liv och död! Fortfarande.

Det är så vi bör förstå klimateskatologin, den fyller det behov som delar av mellanskikten har av en berättelse om undergången. För människor som lever på offentliga transfereringar är hotet om undergång reellt, då deras försörjning förutsätter ett politiskt system som är redo att ta till våld för att garantera transfereringarna. Ponera att systemet skulle byta tillbaka till den gamla ideologin, då hade man varit mer intresserad av att nära de gamla prästerna snarare än de nya. Den ideologiska legitimiteten är således A och O för att vissa ska kunna sätta mat på bordet. Ju sämre ett samhälle kommer klara av att bibehålla denna medelklass materiella standard desto mer militant, aggressiv och millenaristisk kan ideologin komma att bli – eller så byts den ut mot något annat. 

Här är förstås fler än bara klimatet statister i de olika narrativen som finns till för att legitimera transfereringarna från den som beskattas till de som närs. Även jämställdhet och antirasism är ofta goda följeslagare i berättelsen om varför det offentliga ska avlöna eller köpa in än det ena än det andra.  

De stater, kapitalister eller ideologiproducenter som upptäckt det klimateskatologiska narrativets inkomstlegitimerande effekter kan sägas ha ett ömsesidigt behov av varandra just eftersom man inte vill att ideologin ska dö ut, ty då riskerar man att behöva hitta nya förklaringar till varför debiteringarna ska fortsätta. Då kan man inte längre avstå sugrör pga klimatet, då handlar det istället om Guds vilja, eller så måste man börja med extra dyra sugrör just eftersom Satan bor i de billiga.  

Därmed inte sagt att det inte skulle existera klimatproblem, problemet är bara att diskussionen riskerar att bli något skev när allt fler individer höjer sina insatser i relation till det som diskuteras. Att staten, vissa delar av kapitalet och mellanskikten fått materiella incitament i uppdraget att ”rädda klimatet” kommer således inte nödvändigtvis göra det lättare att rädda klimatet.

 

Markus Allard

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se