Arkiven som försvann

  • Lördag 26 Okt 2019 2019-10-26
E-post 961

Idag presenteras ett kapitlen ur Aron Flams bok ”Det här är en svensk tiger” på Ledarsidorna.se. Aron Flams bok “Det här är en svensk tiger”visar med all önskvärd tydlighet att den svenska, bitvis grandiost beskrivna historien med nazismen inte alls var så grandios. Aron Flams bok ”Det här är en svensk tiger” är avgörande för att förstå dels varför Sverige har blivit som det blivit men även om hur staten gjort sitt bästa för att dölja eller lägga ut dimridåer kring den svenska historien. Det ger även en inblick i hur mycket arbete som ligger bakom boken. 

Svensken lever i tron att de svenska arkiven är världens bästa och mest kompletta på samma sätt som att den svenska moralen är världens bästa. Även detta visar sig vara en ren lögn. De svenska arkiven är minst lika utgallrade som den svenska moralen. 

Förmågan att nedteckna en korrekt historia visar sig för svenska forskare vara starkt begränsad. Sveriges relevans som forskningsnation och Nobelpris-utdelare borde, om inte annat, starkt ifrågasättas. En stat som så medvetet och systematiskt gallrar ut arkiv på samma sätt som den glesar ut moralen bör inte ha den status som Sverige idag tror sig åtnjuta.

Flams arkivforskning har behövt röra sig utanför Sveriges gränser. Av 1 800 hyllmeter dokumentation i bland annat Riksbankens arkiv från denna period återstår bara en bråkdel. Resten är utgallrat. Och det är i framför allt amerikanska arkiv, där urkunderna finns intakta, som Sveriges historierevisionism blir tydlig.

Boken kan du beställa här.

Grundkurs i att råna ett land 

I mitten av 90-talet började arkiv som varit stängda i över ett halvt sekel att öppnas upp. Inte i Sverige givetvis, men väl i andra länder. Trycket på flera av de länder som varit neutrala under kriget att redovisa sin handel med nazitysk- land ökade. I centrum för kontroversen stod Schweiz. Ett av skälen till att Schweiz inte blev invaderat under kriget var att det var där som nazisterna gömde de tillgångar de stal. Och man rånar inte sin egen bank. Det vore ologiskt. Varför stjäla från sig själv? 

Och hur rånar man egentligen ett land? Om du inte ställt dig själv den frågan någon gång så är det verkligen dags. 

De flesta länder förvarade vid tiden för Andra världskriget, liksom idag, en guldreserv i sitt kassavalv. Men guldreserver utgör bara ett lands hushållskassa. Att användas vid mindre nationella kriser och till de där skorna du bara måste ha. När nazisterna inledde sina plundringståg förvarade många av Europas länder bara en mindre del av sitt guld hemma i riksbanksvalvet. Resten låg i internationella depåer tillsam- mans med andra länders riksbankers guldreserver. En bank- ernas bank. Tyskland använde sig vid tidpunkten av Bank of International Settlements (BIS) med huvudkontor i Basel. 

Det finurliga upplägget att förvara huvuddelen av sitt guld utanför de egna gränserna skyddade dock inte tjeckoslovakernas guld. Det första tyska trupper gjorde när de intog Prag var att marschera in på den tjeckiska riksbanken och beordra dem att telegrafera BIS, som även förvarade huvuddelen av Tjeckoslovakiens guldreserv, och be dem flytta tjeckiska guldreserver – 23,1 ton – från Tjeckoslova- kiens BIS-konto till tyska Reichsbanks BIS-konto. I samma bank. 27 ton guld flyttades samtidigt även från den tjeckiska riksbankens konto i Bank of England – till tyskarnas konto i Bank of England. 

 Svettigt värre! Men inte av kroppsarbete i alla fall, gudskelov! Den fysiska förflyttningen bestod i att bankpersonal körde vagnar med guld från ett valv till ett annat valv. Om ens det. Kanske flyttade de bara siffror på ett papper? Tjeckerna hade skickat telegrammet baserat på, det felaktiga, antagandet att Bank of International Settlement skulle förstå att begäran skedde under vapenhot och att de därför skulle ignorera ordern. Eller åtminstone bara låtsas lyda den tills den tjeckiske riksbankschefen inte hade en tysk gevärspipa riktad mot sitt ansikte. 

Inte oväntat ansåg en del att det var moraliskt förkastligt av Bank of International Settlement att gå på Tysklands linje. En linje som gick ut på att Tjeckoslovakien inte längre existerade och att deras guld, liksom deras land, nu var Tysklands. Till saken hör att Bank of International Settlements låg i Schweiz och hade förklarat sig neutrala för att underlätta länders handel med varandra – även i krigstid! En av grundarna till BIS var en tysk vid namn Hjalmar Schacht som av en händelse var ordförande för tyska Reichsbank i Hitlers nya Tredje rike. Ryktet säger att Schacht skämtsamt brukade kalla Bank of International Settlements för ”min bank”. 

Montagu Norman, Chefen för Bank of England, var också medgrundare till Bank of International Settlements. När han tog emot telegrammet från tjeckerna om att flytta allt guld man hade i Bank of England till tyskarnas konto i banken såg han det bara som en order från en kund. 

Givetvis utförde han den. Det var visserligen en rätt ovanlig order, men regler är regler. 

I England ledde Normans beslut att lyda ordern ”från tjeckerna” till skandal i pressen och i underhuset. Hans agerande ansågs moraliskt förkastligt och han anklagades för att finansiera fienden och gå brottslingars ärenden. Montagu Norman ansåg att han bara följde reglerna. Tjeckoslovakien fanns ju inte längre. Hur skulle han kunna veta om de tagit sabbatsår eller om de checkat ut för gott? En internationell bank skulle ju förhålla sig neutral inför länders mellanhavanden. 

I praktiken blev Bank of International Settlements Hitlers bank under kriget. Schacht avskedades som tysk Riksbanks- chef av Hitler redan 1937 när denne motsatt sig fortsatt upp- rustning av armén. Schacht var pacifist. Det var inte Hitler. 

Schacht förstod nog inte riktigt att i de fall han såg en kostnad, såg Hitler en investering. Den som därefter fick bära merparten av skulden i rapport efter rapport hette Emil Puhl. Men eftersom vi talar om Tyskland skulle allt gå lagligt till. Vilket innebar att allt plundrat gods, guld- tackor med andra länders stämplar, mynt, smycken, silver och tandguld skulle smältas ner och formas till nya tackor med förfalskade gamla stämplar. 

Som jag nämnde i inledningen av kapitlet så ökade på 90-talet trycket på Schweiz att redovisa sina förehavanden under kriget – landet hade ju huserat inte enbart Bank of International Settlements men en rad banker som villigt erbjudit nazisterna sina tjänster. Judiska världskongressen, USA, England, och en rad länder vars guld plundrats av nazisterna ville ha svar från schweizarna. Det som fram- kom när Schweiz till slut gav efter och tillät insyn i sina banker var inte smickrande. Fallet Schweiz ledde till att Sverige utsattes för påtryckningar att genomföra en egen utredning. När man läser resultaten av de utredningar som blev konsekvensen av de internationella kraven så beskrivs Sveriges moraliska agerande inte sällan med ord såsom ”iögonfallande”, ”anmärkningsvärt”, ”märkligt”, ”fyrkantig” . När Sveriges samarbetsvillighet och tillgången till information beskrivs förekommer ord som ”förvånande”, ”knapphändiga”, ”illa överlagda” och ”gallringar”. 

”Anmärkningsvärt” förekommer i meningar som ”anmärk- ningsvärt är att frågorna om tyska tillgångar i Sverige och om rövat guld var centrala i de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och andra länder efter kriget, utan att man beaktade att en del av tillgångarna en gång kunde ha till-hört nazismens judiska offer.” 

”Anmärkningsvärt” är också att de flesta svenskar troligtvis inte hört talas om något ”rövat guld” från andra länder som var tvunget att lämnas tillbaka. Förnekelsen är så stark att tydligare språk inte kan brukas. Om patienten på ett rakt och ärligt sätt får reda på diagnosen kan det leda till en psykotisk episod. 

Sammantaget konstaterar utredningen att ”med den starka tidspress som kommissionen arbetat under” har de inte kunnat följa ”alla ledtrådar på det sätt som är brukligt i vetenskapliga undersökningar”. Rapporten är inte ett slut utan borde snarare ses som början. En början som tydligen omgående övergått i ett slut. För någon fortsättning på den utredning som påbörjades verkar det inte ha blivit. 

Utredarna konstaterar själva att ”Det är viktigt att under- stryka att kommissionens rapport inte ger några slutgiltiga svar på de komplicerade och svårutredda historiska frågeställningar som aktualiseras. Rapporten skall i stället ses som en plattform för ett fortsatt arbete inom ett område, som tidigare varit praktiskt taget outrett.” 

När vi svenskar påstår oss redan veta vad som hände i Sverige under kriget så ljuger vi. Eller så hittar vi på. För det finns inte mycket forskning att gå på. Visserligen kan rapporten från 1999 inte svara för forskning som Sverige producerat sedan den kom ut. Men har vi sedan dess inte uppfunnit en tidsmaskin är mängden forskning som publicerats om Sveriges roll i Andra världskriget decennierna efter lika stor idag som när rapporten skrevs. 

”Intresset hos forskare att granska och se tillbaka förblev svagt i Sverige. Inom historievetenskapen lade man traditio- nellt stor vikt vid distans till händelserna och full tillgång till källmaterial”. 

Med tanke på att förstahandskällor, det vill säga vittnen som sett händelserna med egna ögon, torde bli färre ju längre ifrån en händelse man kommer, kan vi i denna korta mening finna anledningen till att svensk historia under kriget inte är ett ämne som det aktivt bedrivs forskning på. 

”Ännu 1964 hade inte en enda doktorsavhandling i historia publicerats om något ämne ur svensk inrikes- eller utrikespoli- tik på 1900-talet.” Skälet var framför allt ”regeringens fortsatt strikta tillämpning under hela 1960-talet av sekretessreg- lerna för handlingar om Sveriges förhållande till främmande makter under de tre-fyra senast förflutna decennierna.” 

Ovan ska paras med att svenskarna inte ville, som rapporten uttrycker saken, ”uppehålla sig vid och gräva i det förflutna” eftersom de inte tyckte sig ”ha någon anledning att blicka bakåt.” Varför skulle vi ha det? Sverige blickar framåt. Det har vi gjort sedan Kjelléns dagar och ännu längre tillbaka i tiden. Sverige hade ju varit ”neutralt”. Även om något miss- tag eventuellt begåtts så går det ju alltid att påkalla det populära bibelordspråket om att låta den som är utan synd kasta den första stenen. Om svenskarna skämdes gjorde man det snarare för att man hade så lite att skämmas för. I grannskapet hade det varit nästan förmätet att säga ”men vi tog emot en smula stulet guld i utbyte mot värme och lite mat!” Som om det skulle vara något att be om ursäkt för! Svensk skam skulle dessutom bara skifta onödigt fokus från de som verkligen borde skämmas. Alla andra! 

Att det förhåller sig som ovan är inte en överdrift och ”många, inte minst inom den svenska judenheten och sär- skilt bland de överlevande från Förintelsen, vittnat om den historielöshet som i detta avseende har präglat det svenska samhället.” Denna historielöshets källa går att spåra till åren efter kriget, men den rinner hela vägen in i vår egen tid. Den av det internationella samfundet påtvingade utredningen har således sina begränsningar. Något som på ett intellektuellt hederligt sätt redovisas i rapporten. Den är bra. Åtminstone vill den vara det och utredarna kämpar mot alla odds. 

I sin slutsats kommer rapportens författare ändå fram till att frågan skötts ”i huvudsak byråkratiskt korrekt och formad på strikt juridiska bedömningar. I många fall ter den sig samtidigt som påtagligt ”fyrkantig” och präglas inte sällan också av en något förvånande okänslighet.” 

Helst skulle ”de moraliska aspekterna på det svenska förhållningssättet till konfiskerat och plundrat personguld borde ha övervägts öppet, brett och seriöst senast somma- ren 1944, när en misstanke faktiskt hade uppstått. Eftersom så inte tycks ha skett finns fog för kritik mot både dåva- rande regeringen och dåvarande riksbanksfullmäktige.” 

Hade deras råd tagits på större allvar kanske det inte hade gått så långt som det gjort nu? Kanske skulle allt ha avslöjats tidigare? 

Den snäva frågeställningen gör att Londondeklarationen, neutralitetspolitiken och allt annat som hade stor inverkan på skeendet och därför borde ingå i en sådan här undersök- ning måste uteslutas. Då blir det nästan omöjligt att förstå. Att utgå ifrån vad de visste om rövade judiska tillgångar och utifrån det försöka utröna om en eller annan guldtacka innehöll smycken eller tandguld är så snävt att det gränsar till maniskt exakthetssyndrom. Om det nu finns ett sådant? “Förhalningstaktik” kanske är ett bättre ord? Eller “hår- klyverier”? Om det material man utgår ifrån inte sätts i ett sammanhang är det bara onödig information. 

I rapporten återfinns ytterligare en av de rykande pistoler vi söker efter. Den utgörs av upptäckten att ”arkivet från Clearing-nämnden, som handlade minst 1000 svensk-tyska betalningar per dag, har gallrats”. 

Under kriget var riksbanken inte en fristående myndighet. I fredstid ska den svenska Riksbanken åtnjuta en hög grad av självständighet. Det gällde även då. I teorin bestod riks- banksfullmäktige av sju ledamöter. Sex utsågs av riksdagen och ordföranden utsågs av regeringen. Fullmäktige i sin tur utsåg chefen för Riksbanken. Under Andra världskriget hade ordförande Per Albin valt Dag Hammarskjöld. Axel Hägerströms gamla elev. Fullmäktige hade valt Ivar Rooth till chef. 

Som kommissionen själva skriver i rapporten, ”i praktiken kunde regeringen och Riksbanken inte arbeta fristående från varandra under krigstiden. Utrikespolitiken var och är regeringens ansvarsområde. Vid tiden för Andra världs- kriget var utrikeshandeln en central del av utrikespolitiken. Det gällde att säkra både neutraliteten och behoven av import för folkförsörjningen.” 

I krigstid föll utrikespolitiken, med det tunga ansvar det innebar, på regeringen. Ytterst ansvarig var Per Albin Hansson. Uppgiften var att hålla Sverige utanför kriget, samt att upprätthålla levnadsstandarden. Per Albins främsta medel för att uppnå detta var vapenhandel. Utöver stats- ministern var handelsministerposten och finansministerposten de två poster med störst inflytande på regeringsarbetet. Under större delen av kriget innehades båda positionerna av socialdemokrater. Herman Eriksson var handelsminister under större delen av kriget och Ernst Wigforss finansminister. 

Under kriget gick all utrikeshandel genom Riksbanken. Riksbanken hade full kontroll på förhandlingarna med andra länder. Varje transaktion skrevs upp på ett clearing-papper – ett kvitto. Varje kvitto förvarades i arkiv och antalet transaktioner – alltså affärer – kunde mätas i hyllmeter. Sveriges handel med andra länder clearades – det vill säga skulderna reglerades – i guld. Clearing-pappren som registrerade handeln mellan Sverige och Tyskland under kriget uppgick till 1800 hyllmeter. Det är 1,8 kilometer papper. När arkivet skulle granskas kunde man bara hitta 54 hyllmeter. De skriver att ”1800 hyllmeter har reducerats till 54”. 

Det i sig är inte bevis. Det är bara ett 1756 hyllmeter bevisformat hål. 

 

Boken kan du beställa här.

.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se