Spelplanen klar den dag Stefan Löfven väljer att lämna

Copyright Kjell Nilsson Mäki
  • Onsdag 2 Okt 2019 2019-10-02
E-post 617

Regeringsombildningen efter Annika Strandhälls avskedsansökan innebar två överraskningar i en. Förhandsspekulationerna kom på skam samtidigt som maktpositioneringarna inför den dag Stefan Löfven väljer att sluta blev tydligare. Idag finns bara två huvudkandidater till att efterträda Stefan Löfven.

Ardalan Shekarabi (S) ersätter Annika Strandhäll som socialförsäkringsminister, en av regeringens tyngsta taburetter. Även om Shekarabi inte har någon som helst politisk erfarenhet av området har han en fördel som regeringens högst utbildade jurist. Kompletterat med den Facebookuppdatering och att han i övrigt utnyttjat möjligheten att som civilminister med ansvar för kommunal och regional utveckling kunnat resa runt i landet och stärka sin position inom partiorganisationen har han nu placerat sig i vinnarhålet om kampen om ordförandeposten om Magdalena Andersson (S), finansminister, skulle tacka nej.

Hans tidigare städarbete i hans kopplingar med Tro och Solidaritet, en relation som går långt bak i tiden, är det få som idag kommer ihåg. Med sin Facebookuppdatering tog han även ut distansen till sidoorganisationerna vilket då kan tolkas som att Shekarabi idag står för en reglerad migrationspolitik. 

Som civilminister kunde han agera i skuggorna men hans dåvarande roll gav inget eller få tillfällen till mediatid.  För Shekarabi är möjgligheten att som socialförsäkringsminister synas mer i media en viktig komponent för att fortsätta bygga sitt varumärke. 

Mer läsning: I det tysta stärks Tro och Solidaritet

Överraskningen kom med rockaden att släppa in Lena Micko som minister. Micko är en av socialdemokraternas mest erfarna kommunpolitiker och kommer som senast från ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting. Micko byter helt enkelt sida på förhandlingsbordet i likhet med den arbetsmarknadsminister Eva Nordmark som kom ordförande från SKTF och senast TCO. Signalen till Sveriges kommuner är tydlig från Stefan Löfven att han tar kommunernas situation på allvar men samtidigt är Micko ödmjuk och menar att bara för att hon byter stol så innebär inte det att situationen i kommunernas ekonomi per automatik kommer förbättras. Micko är väl medveten om att Magdalena Andersson kommer hålla hårt i budgeten och kommunerna kommer inte kunna räkna med att få sina behov tillgodosedda till sista kronan. Men arbetet underlättas ändå på sikt då kommunerna inte behöver utbilda sin nya minister från grunden som i fallet med Shekarabi.

Med ombildningen utkristalliseras nu vilka två huvudkandidater som kommer konkurrera om att efterträda Stefan Löfven den dag han väljer att lämna in. Magdalena Andersson och Ardalan Shekarabi.

De tidigare manliga tronpretendeterna Anders Ygeman respektive Mikael Damberg är idag inte längre realistiska alternativ. Ygeman kommer förföljas av att han var nära att få ett misstroendevotum riktat mot sig och valde att avgå men det är ingen hemlighet att han aldrig accepterat detta nederlag själv. 

Damberg har gått från att ha varit departementschef för näringsdepartementet, Stefan Löfvens egen hjärtefråga men presterat så svagt att han idag tjänstgör som andreman bakom sin partiinterna huvudfiende Morgan Johansson. Av Dambergs näringsdepartement under Löfven I återstår idag ingenting. Ett fiasko där Löfven är allt annat än nöjd. Det enda som håller Damberg kvar i regeringen är att hans position i partiet fortfarande är för stark och ett direkt avsked skulle vara allt för förnedrande för Stockholms läns partidistrikt som är Dambergs bas. 

Fiendeskapet, och antipatin, går tillbaka till Dambergs tid som SSU-ordförande då sidoorganisationen var nära att klyvas i två delar. Mot varandra stod då Damberg, som tillhörde högerfalangen mot vänsterfalangen där bland annat Ygeman och Johansson återfanns.

Dambergs alternativ var att lämna regeringen eller vara andreman åt Johansson. Hade Damberg lämnat regeringen hade nederlaget varit tydligare. Hela Dambergs liv har gått ut på att förbereda honom för en ministerpost i allmänhet och statsministerposten i synnerhet.  

Falangstriden var så hård och bitter att Anna Lindh och Jan Nygren, fd utrikesminsiter respektive vice statsminister, tvingades att träda in och lappa ihop ungdomsorganisationen. Även om Damberg och Johansson uppträder tillsammans och arbetar tillsammans finns ärren kvar efter striderna och Johansson kan varje dag påminna Damberg om vem som vann till slut.

När en efterträdare till Mona Sahlin skulle utses 2010 satt bland annat Morgan Johansson i valberedningen som leddes av Berit Andnor. Andnor hade ett enda direktiv i sökandet efter ny ordförande:

”Vem som helst men inte Damberg”.

Valet av Damberg hade splittrat partiet för gott och föll till slut på Håkan Juholt vilket är en helt annan separat historia. 

Det är idag Andersson som har fördel i kampen om vem som ska efterträda Stefan Löfven. Socialdemokraternas framtid ligger i hennes händer och posten är hennes om hon väljer att kandidera. Men som ”runner up” har nu Shekarabi nu positionerat sig i ensamt majestät. Han behöver bara prestera rimligt väl för att vara det självklara manliga huvudalternativet.

Det bägge dock saknar är förankring i LO. I relation till LO har dock Shekarabi skapat sig en fördel som ansvarig för de ekonomiska systemen som skall dels säkra pensioner dels ersättningar vid sjuksrivningar. Shekarabi kommer ha en naturlig plattform som socialförsäkringsminister att positionera sig i relation till LO-kollektivet. Men LO:s inflytande minskar samtidigt med att allt fler LO-anslutna går till Sverigedemokraterna. Något Shekarabi är väl medveten om varför hans ”hårdare” migrationspolitiska linje passar väl in i pusslet. För att vinna LO-väljare måste han representera en migrationspolitik som bättre harmonierar med dessa väljares sympatier.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se