Låt den bäste komma fram

Riksdagens plenisal. Foto: Bo Montgomery/TT
  • Söndag 24 Nov 2019 2019-11-24
E-post 706

Samtliga politiska partier har dolda makthavare. Makthavare som matchar fram de som till slut blir politiska ledare eller förtroendevalda. Dessa dolda makthavare undgår i regel all granskning då deras arbete sker i slutna rum. De som sitter i valberedningarna som i slutändan avgör både partiers och Sveriges öde.

Stefan Löfvens förvirrade framträdande i SVTs Agenda för en vecka sedan har stötts och blötts i media. Men han är bara den senaste i raden av kritiserade toppolitiker. Annika Strandhäll, Anders Ygeman, Morgan Johansson och Anna Johansson är några som blivit hårt ansatta . Fredrik Reinfeldt fick gott betyg under en del av sin statsministertid men har rönt all mer kritik under senare år. Gustaf Fridolin och Åsa Romson har lämnat politiken med betydligt sämre rykte än vid sitt intåg i den högsta beslutandesfären. Listan kan göras hur lång som helst.

Hur hamnar dessa människor i toppolitiken? Hur har de lotsats fram från lokala partiorganisationer, ungdomsförbund eller facklig verksamhet till att få ett tungt ansvar för Sveriges utveckling? Svaret är alltför ofta att ansvaret ligger hos: valberedningen.

I vårt dagliga liv, där vi tillhör bostadsrättsföreningar, vägföreningar eller andra, ofta ideella, föreningar är det sällan folk som frivilligt anmäler sig till att sitta i valberedningar. Man halvt om halvt påtvingar ett par medlemmar uppdraget och säger: det är inte så mycket arbete. Hitta bara någon som ställer upp som sekreterare eller kassör nästa år. Det blir inte alltid så lyckat men det gäller för ett år eller två och sedan kan personen ersättas.

I politiken är det annorlunda. Här kan en valberedning avgöra inte bara den enskildes öde – men också hur kommunen – eller landet – sköts.

Vem vill då sitta i en valberedning? Hur många har förstått dess avgörande tyngd? En instans som väljs halvt i det fördolda, som alltför ofta har sin egen agenda. Som kan bli en trampolin för vissa politiker och genom sitt agerande konsekvent stänga dörren för andra. Valberedningarna sätter listorna, deras argumentation och övervägande är fri från insyn.

Det finns två sorters människor i politiken. De som är där för att de tror på en idé, har en ambition om att jobba för det allmännas bästa utifrån sin övertygelse. Sedan de, som visserligen valt ett parti, men som framför allt drivs av en personlig ambition. Som förstått att hålla sig väl med en slarvigt utsedd valberedning och inte alltför sällan har gemensamma intressen med medlemmar i densamma.

Att sitta i en valberedning är en möjlighet att gynna sina egna intressen. Ibland får valberedningen göra sina egna val. Ibland får de helt enkelt en lista från de som besitter mer politisk makt än de själva. En lista med namn som ska placeras väl.

Vilka kommer då högst på en valberednings lista? Alltför ofta de som styrs mer av anpassning än av kompetens. Alla i politiken vet med cynism om detta. Människor utanför den politiska sfären har ingen aning. Valberedningar agerar utan insyn. Det är en spindel i nätet i vad Vilhelm Moberg kallade en ”demokratur”.

Redan i ungdomsförbunden silas de som bärs mer av idéer än anpasslig klätterambition bort. Redan här gäller vänskapsband tyngre än politiskt innehåll. På kommunal och regional nivå gäller lojalitet gentemot partitoppen. En topp som sällan bryr sig om resultat i lokala val. Poster fördelas efter andra principer. Men riksdagen då? Dit nomineras väl ”the best and the brightest”? Nej  det är inte självklart. De flesta mäktiga kommunpolitiker är ointresserade av riksdagen. Där ligger inte makten. Det är ett välavlönat knapptryckarjobb och ett sätt att bli av med lokalpolitiker som snarast ses som överflödiga.

Men det är också ett sätt för valberedningar att gynna sina egna intressen. Att straffa sin politiska motståndare. Att utan insyn och verklig utvärdering skapa sina egna listor. Gynna sina vänner och  missgynna sina fiender.

Årets val till EU-parlamentet visade tydligt på hur listor gjordes upp utifrån ett tack för tidigare insatser, ett sätt att bli av med oönskade politiker – eller en maktkamp mellan olika regioners politiska företrädare om att få placera ”sina” i Bryssel. Just vad det gäller EU-valet har inte minst SVT och SR helt snedvridit den politiska processen genom att metodiskt gå partiernas och valberedningarnas ärenden. De har gynnat förstanamn på listorna genom att gång på gång exponera dem i debatter och intervjuer. 

Ingen lyckades kryssa sig in i Europaparlamentet. Men moderaten Henrik Sundström gjorde sensation genom att kryssa sig från plats 25 till plats 2 på listan. Utan att nå femprocentsspärren. Inte heller liberalernas Allan Widman eller centerpartiets Emma Wiesner lyckades trots massiv kryssning slå partitopparnas spikade listor.

De svenska politiska partierna lever ett rikt inre liv som handlar om så mycket mer än kompetens. Det ser vi i toppen idag. För att ytterligare förstärka den ordning partitopparna vill ha har vi en femprocentsspärr för personval. Ju större parti man tillhör desto svårare att nå denna gräns. Partiledningen styr och ställer som den vill. Då det är de större partierna som har makten är det, just som de önskat, de som gynnas av att spärren håller uppstickare ute.

Listplaceringen ensam hade inte varit så effektiv som den är om det inte parallellt råder ett informellt förbud på att exponera sig själv för mycket gentemot partikollegor högre upp på listan. Att det ekonomiska stödet enbart går till de som en valberedning placerat i toppen förstärker att det statiska systemet väl.  Enligt tidskriften Alltinget var det till exempel endast 5 av 349 riksdagsledamöter som lyckades kryssa sig in i senaste riksdagsvalet.

De personer vi ser idag i partitopparna har oftast gått genom alla dessa processer från ungdomsförbunden, kommunala och regionala nivåer och är luttrade maktspelare. De når toppen – men vad ger de väljarna i utbyte?

 

Chris Forsne 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se