Vi väntar bara på kraschen

Stefan Löfven © Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
  • Söndag 3 Nov 2019 2019-11-03
E-post 5898

Det fanns en tid då Facebook fylldes av bilder på blommande pelargoner, barnbarn och katter. En tid då vi fortfarande trodde att det fanns ett väl fungerande Sverige. Att vi samtidigt kunde vara världens mest avancerande, väl fungerande nation – och kosta på oss att inte bara skänka en procent av vår BNP till omvärlden men dessutom mästra denna omvärld t,ex  via det påkostade projektet Good Governance vid Göteborgs universitet. Nu är den tiden över. Sveriges namn flyger inte längre ärat över jorden.

Saliga äro de saktmodiga ty de skola besitta jorden (Matteus 5:5). Vi är många, uppvuxna under en tid med söndagsskolor och religionsundervisning på schemat, som hade svårt att begripa vilka dessa saktmodiga var och vad som var så bra med denna egenskap.

Idag, en tid då pelargonerna försvunnit och tilltron till samhällsfunktionerna rasar samman, så börjar misstanken växa att det är de som inte bryr sig som mår bäst och kommer att klara sig bättre än alla de som oroas över vart vi är på väg. En del liknar oss svenskar vid grodor som kokas ihjäl, andra vid ett råttlaboratorium med panikrusning. Eller vid tåget som far allt snabbare utför stupet sedan bromsvagnen släppt.

Sverige var länge ett djupt religiöst samhälle, påtvingat eller inte. Men när religionen trängdes undan för en mer sekulär stat, uppstod ett vakuum. Behovet av att tro på något måste fyllas. 

Länge utgjorde missionerande ett svar, vare sig det var under 1800-talets omfattande utlandsmission eller senare under socialdemokratins, och framför allt Olof Palmes glansdagar. Den tid då vi runt om i världen missionerade om vårt förträffliga samhällsbygge. Den som vill beskriva dagens Sverige skulle snarare se oss som faderlösa barn. Tron på regering, riksdag, polis och övrigt rättsväsende har dalat. Sjukvården lever inte upp till vad vi anser ha rätt att förvänta oss. Skolresultaten blir allt sämre.

Brutalt våld har vuxit i en alarmerande omfattning. Lamslagna har vi nu bara att bevittna knivrån mot unga, våldtäkter, bombdåd, gängskjutningar och en växande islamisering ute i samhället. Ett Migrationsverk och en Migrationsdomstol som styr över SÄPO och regering, en regering som tycks lika lamslagen som det folk den är satt att styra på bästa sätt.

Samtidigt med  dessa samhällsfenomen finns den alternativa synen på Sverige. Den som de senaste åren arrangerat #Jagärhär, #Metoo, den som delat ut nallebjörnar till ”minderåriga” ensamkommande, den som svartmålat alla som haft en undran om apatiska flyktingbarn, som bildat en skyddsmur runt Greta-fenomenet och anklagat alla som inte varit klimataktivister för att vara klimatförnekare.

KD lanserade häromveckan förslaget på att kroppen tillhör staten. En rad aktivister stöttade genast tanken. Var och en som aktivt ville spärra sin kropp från att bli ett reservdelslager fick höra att de var osolidariska och att de själva minsann inte skulle få ett hjärta eller njure när de väl behövde. Monthy Pyton kunde inte beskrivit vansinnet bättre.

Hur mår föräldrar vars tonåringar vill ut på stan i Göteborg eller Uppsala en lördagskväll? Rastar kvinnor fortfarande sorgfritt sina hundar i mörka skogsdungar? Hur mår den som parkerar sin bil  på parkeringar i Lund?  Så har vi de vanliga sprängningarna och skjutningarna de vi ju inte ska oroa oss för. Liten risk att de drabbar just oss.

Problemen är långt ifrån bara en säkerhetsfråga. De blir också allt mer ekonomisk tyngande. Regeringen lämpar just nu över kostnaderna för den omfattande migrationen på kommunerna. Bostäder, socialbidrag, växande skolproblem – och snart om regeringen får som den vill – ansvaret för arbetsförmedling.

Vi inser att det här kan inte fortsätta. Och? Vad gör vi åt det?

Vi ser en handlingsförlamad regering. Vi ser en politiserad polisledning och poliser som hoppar käpphäst och vill föreläsa om våld för lågstadieklasser. I en annan tid hade public service gott rykte. Det fanns en tilltro till dess opartiskhet och att dess medarbetare verkade med en osviklig moral och opartiskhet. Men nu krisar SVT och SR precis som andra ”samhällsinstitutioner.” 

Tidningen Journalisten har avslöjat en cynism och dålig arbetsmiljö.  Kritiken har varit massiv under senare år mot allt från SVTs avståndstagande gentemot Jimmie Åkesson under en partiledardebatt till att man beskrev återkomsten till Gävle för den imam som av SÄPO  säkerhetsklassats och som skulle ha utvisats som fyllt av ” kramar och hyllningar”. Den idag utbredda frustrationen och känslan av att våra förtroendevalda flyr sitt ansvar översätts i en trötthet och desperation hos allt fler. Betnér har tystnat, Schyffert har slutat räkna i pizza och Fanta.

Istället har vi beundransvärda personer som nationalekonomen Tino Sanandaji, journalisten Jens Ganman, terrorforskaren Magnus Ranstorp och här på ledarsidorna Johan Westerholm, specialist på  extrem islamism, som oförtrutet – och till ett högt personligt pris – fortsätter att rapportera om och blottlägga vad som händer i vårt samhälle.

Men var är Stefan Löfvén? Vad gör Morgan Johansson? Vad gör Ulf Kristersson annat än poserar lite lagom? Vad är Annie Lööfs  mål med svenska samhället?

Det finns också ett generationsgap. Personer som är gamla nog att minnas vad de upplevde som ett väl fungerande, tryggt samhälle har en ångest eller depression över vad som nu pågår. Yngre människor, som bara upplevt vad de äldre kallar ett samhälle i sönderfall, är mer cyniska. Antingen flyr de till Greta som varnar för undergång men symboliserar räddning.

Eller så  strävar de mot en större individualism, där det gäller att åtminstone kunna ta hand om den egna tillvaron bortom stat och auktoriteter som inte fungerar.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se