Vilka är vi och vart är vi på väg?

Paul Gaugin: Varifrån kommer vi? Vad är vi? Vart går vi? Foto: Wikipedia
  • Söndag 17 Nov 2019 2019-11-17
E-post 1650

I ett samhälle där normlösheten breder ut sig, där regelverket inte respekteras tar våldet och rädslan över. Friheten leder till en önskan om att finna någon som kan visa vägen. Men var finns de kloka ledarna, vilken riktning ska vi gå i? Oron breder ut sig och Sverige kan alltmer beskrivas med det grekiska ordet ”anomi”. Det bådar inte gott.

Den finns en berömd målning av Gauguin som har titeln:Varifrån kommer vi?Vad är vi? Vart går vi?

Det var så lätt för oss. Så många av oss från småländsk bondesläkt eller med generationer av bohuslänska fiskare kartlagda, gruvfolk från Bergslagen eller prästsläkter från Dalarna. Vi var ett tryggt, lutherskt strävsamt folk. Ett föredöme för andra. Vägen vi skulle gå var rakt fram, ”geradeaus” som tyskarna säger med precision. En uppfattning om vår förträfflighet som  bottnade såväl i vårt missionerande, Palmes tredjevärlden-offensiv som i IKEA, Volvo, t.o.m  ABBA, Spotify och Skype.

Idag växer osäkerheten över varifrån ”vi” som bor i Sverige kommer. Vad är vi? Ett folk, en kunskapsnation? Enade under en nationalsång som skolan inte längre ska lära ut?  Och vår riktning? Hittar vi själva – eller finns det en auktoritet som tydligt och förtroendegivande kan peka ut den för oss?

Det finns ett ord, sällan använt, som beskriver var vi befinner oss. Anomi. Det kommer från grekiskans anomia; ’laglöshet’, ’tygellöshet’, och beskriver ett tillstånd av regellöshet eller normlöshet. Det var 1800-tals sociologen Emile Durckheim som introducerade den moderna tolkning av anomi som är gällande idag.

Ett samhälle där våldet växer, där institutionerna tappa mark, där politiken förlorar sin trovärdighet är på ett farligt sluttande plan. Häromåret gjorde statsvetaren Katarina Barrling en tolkning av anomi som nu syns mer aktuell än någonsin för att beskriva det svenska samhället:

 Förenklat innebär den att anomi springer ur ett socialt tillstånd där samhällets normer (sociala, moraliska, religiösa) inte längre ses som absoluta, och där ingen yttre auktoritet äger tolkningsföreträde. Det kan röra sig om normlöshet, men även om olika normsystem som krockar. Den frihet den oberoende människan åtnjuter i ett sådant samhälle, förmörkas av att hon får svårare att finna vägledning genom livet.

På samhällsnivå kan anomi föranleda en värld där våld, kriminalitet och självmord breder ut sig.

Den serie av grovt våld med allt från dödsskjutningar, till överfall och knivrån mot unga som vi upplevt senaste veckorna har inte bara lett till SDs rekordsiffror men också till att den tystnadens böld som rått ute i samhället brustit.

Plötsligt, ute på promenad med hunden, vid sopstationer där jag slänger pappkartonger och tidningar börjar människor prata. Olika åldrar, olika kön. Men alla med ett gemensamt. Rädslan. Oron. Vad är det som händer? Hur ska det gå framöver? Hur hamnade vi här? Och ingen har svaret. 

Jag har vänner som bor utomlands och tvekar inför om de ska flytta hem med sina små barn. Jag har andra vänner som börjat tala öppet om att flytta utomlands med sina små. Det är alldeles för lätt att skylla bara på invandringen. Det är alldeles för lätt att skylla på den internationella konjunkturen. Det är alldeles för lätt, som en reporter i GP häromdagen, skylla på en åldrande befolkning. Allt samverkar.

Anomi – det är när samhällets normer luckras upp. De som var nästan självklarheter. 

Var och en av oss kan rada upp en mängd saker som höll oss samman. Mycket av det ihopknutet  av ”folkhemmet”. När det dog försökte man ovanifrån skapa en ny sammanhållning runt ”vår gemensamma värdegrund”. Idag tror jag att vi alla förknippar vår överbefälhavare (han som ska organisera försvaret när Sverige blir anfallet) med Pridetåget där han går i de främsta leden.

Kyrkan har för många blivit en politisk plattform för prästerskapet. Flertalet politiker har inte längre vårt förtroende. De har blivit ett skrå, försörjt av skattebetalarna, mer intresserade av positioneringar än av samhällets problem. De som bryr sig och säger nej till kartelliseringen – och det är ett europeiskt fenomen – blir klassade som populister. Ett skällsord som i botten istället idag skulle kunna betyda lyhördhet.

I dessa dagar är det många som har bråttom. Som är stressade. Mediafolket positionerar sig. De dyker plötsligt upp i sina krönikor, ledare, på twitter och Facebook med inlägg som förvånar. Som bara kan förklaras med att de i sin trendkänslighet ser att pendeln svänger.

Men svänger vart? Vi vet inte. Vart är vi på väg? Vad ska det bli av vårt samhälle framöver? Brinner inte granen? En upprörd Fredrik Reinfeldt rasade mot de danska gränskontrollerna häromdagen och manade oss till tilltro. Han hade mage att göra det i Göteborg på Svenska Mässan bara dagarna efter det att en artonåring blivit indragen i ett garage i centrala stan, rånad av tio maskerade personer. Avklädd och med avskuret öra.  Göteborg har knivrån var och varannan dag. Sahlgrenska sjukhuset har tvingats till neddragningar. Skolor i ytterområden har stora problem. Det vi ska kalla utmaningar. 

Minns ni förtroendet vi hade för Reinfeldt under första mandatperioden? Idag en sorglig figur som åker runt och håller lätt löjeväckande föredrag. Fett arvoderade. Juholt sitter på Island. Var är Mona Sahlin? Vad var det KD ledaren hette? Och vad gör han nu? Vi har en växande normlöshet. Vi har normer som krockar.

Anomi. 

Den frihet den oberoende människan åtnjuter i ett sådant samhälle, förmörkas av att hon får svårare att finna vägledning genom livet.

På samhällsnivå kan anomi föranleda en värld där våld, kriminalitet och självmord breder ut sig.”

Något som skrämmer mig är förbudet mot ett fritt idéutbyte. För en del år sedan år försökte det svenska etablissemanget ha en diskussion om vad som var svenska värderingar. Det skedde ett försök till att tala om vad som är den svenska kulturen, vad som är de grundläggande maximerna som ska vägleda oss som nation. Men hela den diskussionen föll samman. Jag minns bokstavligen talat inte vad någon sa utom att det på en konferens påpekades att det inte existerade inhemsk svensk kultur. Det kompletterades med av vad som skulle ha varit det andra lägrets ståndpunkt. Den tidigare nämnda moderate statsministern fastslog att allt som är ursprungligt svenskt är bara barbari. Ingen av de ledande självutnämnda samhällsdebattörerna klarade av att över huvud taget föra en diskussion om vår identitet utan att falla samman i en röra av plattityder. 

Med anomi följer maktlöshet, osäkerhet och rädsla. Oklara val, oklar moral och relativism. Visst, jantelagen kanske känns förlegad. Är konsenuskulturen inte ganska tråkig? Är det inte så att snaps på midsommar är representativt för ett land som nästan söp ihjäl sig?

Men om det är så måste vi själva skapa något som kan ersätta det. Vi måste ha en ny värderingsburen jämlikhet och trygghet som inte känns orättvis. För det är det som är anomins ursprung här. En ytterst orättvis jämlikhet. 

Häromåret skrev jag en biografi över en svensk författare Christina Lilliestierna och märker att jag ofta återvänder till en beskrivning hon har om hur vi uppträder i krissituationer. När vi står på en ranglig gångbro över en djup klyfta. Istället för att snabbt och resolut ta oss över blir vi som förstenade. Håller oss krampaktigt fast, vågar inte röra oss av rädsla att bron ska rasa och vi alla falla ner i avgrunden.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se