2019 – ”The tipping point”

© Kjell Nillson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
  • Måndag 30 Dec 2019 2019-12-30
E-post 1479

Att 2019 blev ett omvälvande år på många sätt är sannolikt klart för de flesta. Men kanske det inte var Greta Thunberg eller den segdragna regeringsbildningen som satte den största prägeln på längre sikt. Och det finns nog inte en enda enskild händelse som kan sammanfatta året då hela den politiska kartan, som Sverige känner den, befinner sig i en “tipping point”. Där allt står och väger och att Sverige återigen bevisar för sig självt och omvärlden att nu kan vad som helst hända.

Det är hart när omöjligt att summera 2019 på något sätt i en enda mening. Det går egentligen inte att summera det alls. Den som kommer närmast att formulera 2019 är statsministern själv genom intervjun i Agenda. När statsministern säger att ”vi såg det inte komma” sammanfattar det regeringens politiska prestation på det kriminalpolitiska området rätt väl. Och även på andra områden. Men inte så som han avsett.

Det är många som både sett och varnat för vad som skulle komma i migrationskrisens spår. Det är det som inträffat och inträffar nu. As we speak för att uttrycka sig på engelska. Hamid Zafar, mer känd som ”Rektor Hamid” är den som bäst lyckas fånga statsministerns och regeringens totala svek i en krönika i tidningen GP. Statsministern själv, med parti och framför allt staben med hans närmaste medarbetare, har sedan lång tid varit mer fokuserad på att brunsmeta de som de facto varnat för en utveckling som Sverige nu vaknar upp till dagligen med ökad gäng- och livsstilskriminalitet.

I områden som präglas av migranter samt hur flera av dessa områden utvecklas till att bli monokulturella enklaver med starka inslag av hederrelaterat och religiöst motiverat förtryck. Eller etniskt rensade för att skriva klarspråk. Oförmågan att nämna konsekvenserna av den egna politiken vid dess rätta namn genomsyrar socialdemokraterna och regeringen.

När statsministern under 2019 vitsordade att det finns en integrationsskuld att betala är det endast en omskrivning och dimridå för en migrationspolitik som aldrig fungerade annat än i hans egen stabs teoretiska modeller. Redan perioden 2012-2015 stod det klart att skulden skulle uppstå. Pratet om integrationsskuld är bara ett av flera sätt för statsministerns stab att finna formuleringar som gör socialdemokraternas ansvar och skuld mindre tydlig.

Det mångkulturella experimentet som drevs fram av socialdemokraterna, moderaterna, centerpartiet och miljöpartiet har fört in en mångfacetterad rasism i det svenska samhället. En rasism som statsmininistern står helt handfallen inför. Det enda han lyckats med i egentlig mening är att utan saklig grund brunsmetat de som varnat.

Min uppfattning är att Sverige det senaste året har rört sig in i en fas som bäst kan liknas vid en ”tipping point”. Sverige befinner sig, beroende på sinnesstämning antingen nära botten på en djup dal där det inom en snar framtid vänder uppåt. Eller. Nära toppen på en utveckling där det sedan bara kommer rasa utför. Det som talar för det senare är konjunkturläge och samhällsekonomin i stort. Och där har delar av Sverige nu redan börjat utförslöpan.

Som en doktor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm sade till mig häromdagen:

Den globala lågkonjunkturen ligger runt hörnet. Det har helt enkelt gått för bra för långe nu och den stora frågan är vilken institutionelll global kapitalförvaltare eller annan aktör som startar domino-effekten.

Även om det kanske inte var så här den stora depressionen inleddes för snart 100 år sedan så ligger det en latent fara i vilka krafter som kommer att släppas lösa den dag dominobrickorna börjar falla. Finansiella kriser, vilket världens ekonomer och politiker borde lärt sig vid det här laget, har en tendens att sprida sig in i andra system oberoende av nationsgränser.

Den senaste globala finanskrisen som kan ge en fingervisning är det pyramidspel som de amerikanska bolåneobligationerna utgjorde. Eller det grekiska budgetunderskottet.

För Sveriges vidkommande har denna bomb redan börjat detonera, om än lågintensivt. Få har uppmärksammat att Region Jämtland/Härjedalen numera nekas lån från Kommuninvest där de själva är medlemmar. Ekonomin är så pass ansträngd att regionen har svårt att betala ut löner och för de varor och tjänster de upphandlar.

Fler regioner står inför samma utveckling och under det kommande året kommer allt fler kommuner med en sannolikhet gränsande till visshet mötas av samma besked. Oaktat om finansministern skjuter till medel eller inte. Såväl kommuner som regioner måste städa upp i sina respektive organisationer och anpassa sina kostnader till intäkterna. Inte minst framtidsstaden Malmö måste se över hela sin verksamhet och sin attityd till sin omvärld.

Malmö är närmast att betrakta som ett stort svart hål av en flera decennier lång ekonomisk vanskötsel och antisemitism. Antisemitism är normen på Malmös gator och torg. Fortsätter trenden med allt fler judar som flyr från staden finns det ingen judisk församling kvar i Malmö vid valet 2026.

Och trots statsministerns påstående om motsatsen är antisemitismen i Malmö starkast i hans eget parti i allmänhet och hans ungdomsorganisation i synnerhet. Statsministern försöker komma undan med att de antisemitiska och odemokratiska dragen inom SSU är deras interna angelägenheter men han undanhåller väljare det faktum att är en person medlem i SSU är personen även medlem i Socialdemokraterna. Helt i enlighet med de stadgar som Stefan Löfven förutsätts kunna i sin roll som partiordförande.

Vare sig statsminister Stefan Löfven eller någon annan i det Verkställande utskottet, VU, har heller initierat ett enda uteslutningsärende. Personer med antisemitiska vanföreställningar kan fortfarande finna ett politiskt hem i Socialdemokraterna.

De antisemitiska grunddragen inom SSU Skåne bedömdes vara så pass allvarliga att MUCF, Myndigheten för Ungdoms och Civilsamhällesfrågor räknar av SSU Skånes medlemmar innan statsbidragen räknas ut och fördelas. Inte heller det tycks engagera statsminister Stefan Löfven märkbart. En signal i sig att ta fasta på då den förklarar ett och annat.

Det enda som VU presterat under året i detta eller närliggande ärenden är att Anna Johansson, tidigare transportminister som fick sparken från regeringen i samband med IT-haveriet vid Transportstyrelsen, fick VU:s stöd när hon som distriktsordförande manövrerade ut Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson i Göteborg. ”Soffans” motstånd mot islamism och hedersrelaterat förtryck var helt enkelt för jobbigt för Johansson och utmanade den senares väljarbas.

Om ”Soffans” linje vunnit, att sätta hårt mot hårt mot islamisterna hade dessa istället kunnat gå till Miljöpartiet. Nu är den frågan löst på annat sätt genom att Mikail Yüksel, den tidigare centerpartisten, startat det islamistiska Partiet Nyans. Det kommer lösa Anna Johanssons huvudbry permanent eftersom Yüksels starkaste stöd finns i just Göteborg bland muslimska väljare.

Anna Johansson fick i varje fall med sig VU under 2019 på att offra eller mobba ut den tydligaste motkraften mot islamism och hedersrelaterat förtryck i form av Hermansson sedan partiet i Stockholms Stad under Veronika Palms ledning mobbade ut Nalin Pekgul. Hur det senare gick till är en egen historia men den innehölll även komponenter som till exempel Socialdemokrater för Tro och Solidaritet och förgreningar in i studieförbundet Ibn Rushd.

En säregen historia vars preludium jag själv hade insyn i vid ett internat på kursgården Bommersvik. Men den historien kommer i mina framtida memoarer ”Den stora boken om mig själv”.

Det som kommer känneteckna delar av den period Sverige befinner sig i, och i alla fall hela 2019, är vilsenheten inom socialdemokraterna men även inom flera andra partier. Socialdemokraterna är dock det parti som helt tappat bort både karta och kompass. Men påståendet att det inte finns en ideologisk diskussion och debatt inom partiet stämmer inte.

Tre aktörer, i form av tidningarna Tiden samt AiP under ledning av Daniel Färm, Reformisterna under ledning av tankesmedjan Katalys chef Daniel Suhonen samt Dagens Arena med Lisa Pelling och Sandro Scocco driver alla på denna debatt. Med utspel som spänner från en ansvarstagande socialdemokratisk energipolitik med en förlängning av kärnkraften (Färm) över till rena knallkorksutspel som de från Reformisterna att låna upp tusentals miljarder för investeringar med osäkra avkastningar eller Arena som med den drucknes envishet hävdar att migranter som i praktiken är analfabeter är en vinst för svensk samhällsekonomi.

Det tycks ändå, på något märkligt sätt, råda en uppfattning inom socialdemokraterna att arbetarklassen rört sig politiskt sett till höger. En av de som förfäktar denna uppfattning är Sydöstrans blivande ledarredaktör Stig-Björn ”Stickan” Ljunggren. Att Ljungren är av den uppfattningen är inget att förvånas över då han är gift med Anna Roswall Ljunggren, idag generaldirektör för Statskontoret men närmast tidigare kommer hon från att ha varit Ardalan Shekarabis statssekreterare. Även han Uppsalabo.

I detta Uppsala-kluster inom Socialdemokraterna ingår även bland annat utbildningsminister Anna Ekström samt Marta Axner och Anna Ardin. Såväl Axner som Ardin medlemmar i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Det är ingen hemlighet att socialdemokraterna i Uppsala representerar en Iranvänlig utrikespolitik och med detta en Israelfientlig motsvarande som över tid har resulterat i naket antisemitiska utspel från SSU Uppsala som inte skiljer sig mycket från den antisemitism som återfinns i ungdomsförbundet i Skåne och Malmö. Även Dagens Arenas Lisa Pelling återfinns i detta antisemitiska kluster.

Ljunggren står mitt i ett kluster eller bubbla av åsikter som han tror står stilla. Men så är det inte. Det är den bubbla han befinner sig i som förflyttas allt längre ifrån arbetarnas värderingar. Ljunggren och Uppsalaklustret är inte den sol som arbetarklassen rör sig runt. Detta kluster är tvärtom på väg bort från arbetarna och arbetarklassen.

Det kan sedan orimligen vara någon slump att företrädare för Socialdemokraterna i Uppsala och Skåne, som Lisa Pelling respektive Hillevi Larsson och Jamal el Haj, så pass frekvent återfinns i antisemitiska sammanhang. De söker sig dit, eller accepterar inbjudningar i dessa sammanhang för att de känner en politisk gemenskap. Inte för att de ska ta matchen mot dessa antisemitiska vanföreställningar. Genom sin närvaro, där de med sin person hedrar sammankomsterna legitimerar och göder de vänsterns antisemitism.

Ur detta kluster är det utbildningsminister Anna Ekström som vid sidan av statsrådsberedningen har att ansvara för bland annat Malmökonferensen 27–28 oktober 2020. Syftet med konferensen är att motverka och bekämpa antisemitism, samt föra vidare minnet av Förintelsen. Denna konferens är socialdemokraternas sista chans att dels reparera relationerna med Israel, dels börja försöka tvätta bort den bild av ett antisemitiskt parti som blivit allt tydligare med åren. Statsministern har inte på något sätt vidtagit åtgärder i form av att börja utesluta medlemmar med antisemitiska åsikter eller nätverk. Snarare får dessa tyngre uppdrag och ökat förtroende.

Och skulle staten Israel eller den judiska församlingen dra sig ur samarbetet kring Malmökonferensen eller välja att inte delta kommer det en gång för alla markera att det svenska socialdemokratiska partiet är att betrakta som ett av Europas antisemitiska partier. Hur det blir med detta kommer 2020 att avgöra.

I motsatts till vad Ljunggren och detta nätverk och Uppsalaklustret i synnerhet anser har arbetarklassen inte rört på sig speciellt mycket politiskt sedan Göran Perssons dagar. Däremot har Mona Sahlin med Ibrahim Baylan som partisekreterare och därefter Stefan Löfven med Carin Jämtin som motsvarande partisekreterare tagit Socialdemokraterna ut på en resa utan att först försäkra sig om vad arbetarklassen vill se för politik.

Det är partiet som rört på sig, utan karta och kompass, inte väljarkåren och i synnerhet inte arbetarklassen. Om detta vittnar om inte annat SCB:s stora partisympatiundersökning. Sverigedemokraterna har gått om Socialdemokraterna i kategorin yrkesutbildade arbetare. Det som en gång var arbetarrörelsens ryggrad och bas. Ur den grupp av väljare som en gång i tiden formulerade det fackliga löftet och grundade de första A- och strejkkassorna.

Arbetarklassen gillar inte kommunism och inte heller antisemitism. Trots det är det den vägen, ett ökat inslag av bägge delarna, som bland annat Uppsalanätverket men även socialdemokraterna i Malmö ser ut att förorda blir den som skapar socialdemokraternas framtid. LO:s flört med Vänsterpartiet framförd av Karl Petter Thorwaldssonunder 2019 uppstod inte ur tunn luft utan bottnar i samma tankegods. Thorwaldsson är mer politiker än fackbas som tidigare ordförande för SSU.

Kanske kommer dessa nätverk och kluster inte öppet förorda den vägen, det politiska priset skulle bli för högt. Men i praktiken skulle de kunna genomföra det under sken av att det är något annat. Allt för att dupera den arbetarklass som faktiskt inte rört på sig alls. Och det ger även förklaringen varför socialdemokraterna tappar stöd hos LO-anslutna samt att allt fler arbetare lämnar LO. Arbetare kan möjligen ha en lägre akademisk utbildning än detta kluster – men dumma är de inte.

Det finns visdom i en undersköterskas slitna kropp och i en grovarbetares sönderfrusna leder som inte återfinns i den bubbla som Uppsala-, Stockholms- , Göteborgs- och Malmö-nätverken i Socialdemokraterna utgör.

Antisemitism och gullande med kommunister är inget som någonsin attraherat arbetare som står kvar exakt där de alltid har stått. Oavsett om Stig-Björn Ljunggren eller de nätverk han är en del av påstår att arbetare skulle ha rört på sig högerut.

Även på den borgerliga sidan, eller mer korrekt inom oppositionen befinner sig Sverige vid en ”tipping point” Ebba Bush Thor, kristdemokraternas partiordförande, vittnar om detta i en intervju i nättabloiden Nyheter Idag.

Thor själv har ett parti att konsolidera efter partistämman i Umeå under hösten där den kristna knökhögern i form av abortmotståndare och anhängare av en generös migrationspolitik, representerad av Lars Adaktusson, vädrades ut. Det gick till slut inte för Thor att låta som en Sverigedemokrat i vissa sammanhang för att sedan rösta som en Miljöpartist. Men Thor identifierar något få andra lyckats identifiera – Sverigedemokraterna är under någon form av konsolidering de med.

Sverigedemokraterna skall samlas runt en egen ideologi som kan förena de olika falangerna i ett parti som lider av växtvärk. Å ena sidan består partiet av liberalkonservativa företrädare, som till exempel Jessica Stegrud i EU-parlamentet som är närmast att betrakta som arvtagare av moderater som Gösta Bohman, å andra sidan företrädare som närmast är att betrakta som ”Folkhemssossar” eller traditionella centerpartister där den tidigare skolpolitiske talespersonen Stefan Jakobsson ligger närmast tillhands.

Samt naturligtvis den svans som tillhör historien men som från tid till annan dyker upp igen. Det som skall sägas om Sverigedemokraterna är att de har visat ett avsevärt kortare tålamod med antisemitiska vanföreställningar än Socialdemokraterna visar. Från suspendering till avslutat uteslutningsärende kan det i vissa fall bara handla om dagar eller enstaka veckor.

Och Moderaterna? De är själva vilsna och har under året dragit igång en resa genom Sverige där de ska lyssna på vanliga människor. Denna resa leds av Alice Teodorescu, sekreteraren i idéprogramskommissionen där hon blivit tilldelad partiledaren Ulf Kristersson som sidekick. Moderaternas 2019 kommer inte gå till historien som det starkaste året med en så pass svag, nervös och svajig ledning.

De enda partierna som uppvisar en ideologisk fast grund att stå på är ytterkantspartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vänsterpartiet har en stabil grund att stå på precis som Miljöpartiet men i det senare fallet kommer det partiet att utmanas av det nybildade Partiet Nyans. Det är en annan historia som kommer i kommande artikel om hur 2020 kan komma te sig. Men det blir en fortsättning på 2019, det bör stå helt klart för alla och envar.

2019 – ”The tipping point” i landet där vad som helst kan hända.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se