2020 – Nu kan vad som helst hända

© Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
  • Tisdag 31 Dec 2019 2019-12-31
E-post 1251

Om 2019 var rörigt politiskt kommer 2020 bjuda på mer av samma vara. Och med i stort samma person- och partigalleri som präglade året men med vissa tillägg. Året som ligger framför Sverige kommer präglas av allt det som präglade 2019. Ett år där vad som helst kan hända.

Ytterkantspartiernas ledare blev vinnare i SVT/Novus decembermätning av opinionen. Förlorare blev de stora etablerade partiernas ledare, i synnerhet statsminister Stefan Löfven som tappade mest av alla (minus sex procentenheter). 23 procent av väljarna har nu ganska stort eller mycket stort förtroende för Socialdemokraternas partiordförande, den lägsta noteringen på flera år. 

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Kristdemokraternas Ebba Bush Thor toppade tillsammans med 31 procent som hade ganska eller mycket stort förtroende för dom. De dagar då Jimmie Åkesson låg sist i denna typ av mätningar ligger både nära och långt bak i tiden. I motsvarande mätning i april 2012 noterade Åkesson 13 procent som hade stort eller mycket stort förtroende för honom. Endast Annie Lööf hade svagare stöd med nio procent. Men på sju år har Åkesson avancerat från botten till toppen. Från att ha varit förvisad till politikens soprum, dit ingen vill gå för att det luktar så illa, dominerar han svensk inrikespolitik. Alla förhåller sig till Sverigedemokraterna, oavsett vad de påstår om saken. Och Åkesson är dessutom avsevärt populärare hos väljarna än statsministern. 

Arbetarrörelsens lameller släpper

Naturligtvis kommer årets sista mätning påverka inledningen på 2020. Det är en stukad statsminister som inleder Folk och Försvar i Sälen den 12-14 januari. En nästan lika stukad partiledare för Socialdemokraterna som när Håkan Juholt äntrade scenen vid det för honom förödande Folk och Försvar 2012. För sju år sedan. En evighet i svensk politik men ändå så nära. 

Kort efter konferensen 2012 meddelade Juholt sin avgång efter att i Sälen ha anklagat Sverigedemokraterna för att ha ett ansvar för tidigare försvarsbeslut. En helt orimlig anklagelse då Sverigedemokraterna vid det beslutet inte ens satt i riksdagen. Antalet feltramp blev ett för mycket för partiet att bära. För Löfven är situationen i praktiken identisk men ändå inte. Han har inte möjligheten att ställa sig i ett köpcentrum en söndag och avisera sin omedelbara avgång och överlåta till VU att lösa situationen.

Löfven är nämligen även regeringschef. Och har ett jobb att gå till varje morgon hur mycket han själv än hatar den situation som Carin Jämtin och resten av VU försatt eller övertalat honom att gå in i för sju år sedan.

Löfven kommer ha blickarna på sig. Varje steg, och varje ord, kommer analyseras noga. En enda misslyckad intervju, som den i Agenda, till och hans öde kommer vara beseglat i förtid. Ett enda ”vi såg det inte komma” eller ”vi har varit naiva” eller liknande uppenbara lögner kommer vara ett för mycket. Ingen kommer kunna acceptera den formen av ursäkt en gång till. 

Sverige borde rimligen behöva en bättre regering än en som storögt går omkring och naivt betraktar världen och inte ser någonting komma samtidigt som alla varningssystem har blinkat rött sedan flera år tillbaka. Väljaropinionens tålamod är förbrukat.

Det är därmed rimligt att anta att antalet framträdanden kommer hållas på ett minimun för Löfven. Allt för att få honom att orka fram till partistyrelsemötet i maj som är det första partistyrelsemöte där beslut om genomförandet av partikongressen kan tas. Partikongressen skall enligt stadgarna hållas under 2021 och skall föraviseras åtta månader innan för att partiet skall hinna med allmän motionsberedning och i detta fall, sannolikt låta valberedningen vaska fram en ny ordförande. 

Efter partistyrelsemötet i maj kommer Löfven i sådana fall vara en ”lame duck” och trycket kommer att lätta på honom som person. De politiska journalisterna kommer istället att ägna tiden åt socialdemokratisk kremlologi och vem som blir hans efterträdare.

Även efter detta besked kommer framträdandena vara sparsmakade. Och genomförs det några aktiviteteter, som till exempel Almedalen eller Förintelsekonferensen i Malmö i oktober, kommer dessa framträdanden inskränka sig till korta intetsägande framträdanden med högst begränsade frågestunder efteråt. I sin roll som regeringschef kommer han följa samma mönster men istället söka skydd bakom sina fackministrar. Och inte någon journalist kommer ifrågasätta detta. Från och med maj kommer Stefan Löfven vara någon form av levande nutidshistoria i svensk politik. Fortfarande formellt sett fortfarande på den politiska scenen – men ingen kommer vara intresserad av honom. Mer om vem som efterträder honom.

Och även en annan del av arbetarrörelsen kommer genomgå en stor förändring. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har redan aviserat att han avgår vid LO-kongressen i juni 2020. Han lämnar efter sig en söndersliten landsorganisation där inte bara flera fackförbund har lämnat samordningen i förhandlingarna om nästa kollektivavtal, idag representerar LO inte ens hälften av fackförbunden i förhandligarna kring en reformerad arbetsrätt med Svenskt Näringsliv och andra. Bland annat har Kommunal och Byggnads lämnat i protest mot att de upplever att LO sålt ut för mycket av Lagen om anställningsskydd.  Karl-Petter Thorwaldsson kommer även att lämna ett LO bakom sig i nästan samma skick som det ABF han lämnade 2012 som ordförande.

Bara året efter att Thorwaldsson lämnade ABF gick arbetarrörelsens vagga, kursgården Brunnsvik i konkurs i en härva som aldrig blev riktigt utredd. När Thorwaldsson nu lämnar LO har förbundet under hans tid tappat 60 000 medlemmar. Och en årlig intäkt på 12 miljoner kronor. 

Hur LO skall finna vägen tillbaka är oklart. Men LO har följt samma utveckling sedan 2007 som partiet. Under Karl-Petter Thorwaldssons tid som LO:s ordförande kom LO att prioritera migrationsaktivism före omsorgen om de egna medlemmarna. Hur Sverige skulle få en ”Superekonomi” enligt Thorwaldsson som en följd av migrationen är fortfarande okänt. Lika abstrakta förslag som kom från regeringen kom från LO och Mona Sahlins vision om att ”gubbar med keps ska inte längre känna igen partiet” har slagit igenom i både parti och landsorganisation. Detta uppmärksammas av Ann Charlott Altstadt i Lag och Avtal.

Arbetare känner inte längre igen arbetarrörelsen något som Göran Greider till slut insett i en ledarkrönika i ETC som andas någon form av skräck. Greider är skräcklsagen nu när han kommit till insikt att det mångkulturella vänsterliberala experimentet baktänt. Att en arbetare visst kan vara konservativ och inte rotera runt den sol som ledarredaktörer och skribenter som Stig-Björn Ljunggren och Greider själv anser sig vara.

Den liberala mitten – det stora frågetecknet

För övriga partier kommer 2020 vara minst lika dramatisk. Nyamko Sabuni och Liberalerna måste ta sig upp på säker mark, gärna över fem procent men oddsen är dåliga för detta. Sabuni är utan riksdagsplats och det är då gruppledaren Johan Pehrson som träder in. En helt annan politikertyp än Sabuni samtidigt som Sabunis histora med Afrosvenskarnas Riksförbund, ASF, kommer komma ikapp henne. Av skäl som Ledarsidorna kommer att återkomma till. 

Men ASR har inte varit overksamma med att sprida hat- och antisemitiska budskap under Sabunis tid som aktiv i förbundet. Där hon även varit ordförande. Obesvarade frågor kommer att avkrävas svar. Hur genuint hon är motståndare till antisemitism är en sådan fråga. En annan hur hennes relation med Cage UK och MMRK ser ut i praktiken. Frågor hon glidit undan hitintills.

Centerpartiet och Annie Lööf lever för närvarande i skymundan. Hela Annie Lööfs och Martin Åhdals politiska projekt, privatisering av Arbetsförmedlingen, mötte en verklighet och gick därefter upp i rök. Den stora seger i förhandlingen kring Januariavtalet vändes till att verkligheten konfronterade denna och Annie Lööfs ekonomisk-politiska gärning pulvriserades. Kvar blev en stukad Martin Ådahl som fick ta alla kulorna.

Lööf är för närvarande föräldraledig och har redan aviserat att hon kommer tillbaka till riksdagsarbetet först i september 2020. Men det är dessvärre frågan om hon verkligen kommer tillbaka. Lööfs andra barn föddes för tidigt vilket hon själv redovisat och det kan inte uteslutas att hon tar tillfället i akt att ändra prioriteringar i livet. Att dels vara nybliven tvåbarnsmor och styra in partiet i en ny ekonomisk politik är bara det en övermäktig uppgift för de flesta och att hon orkat så här långt är bara det en imponerande prestation. Oaktat vilka politiska preferenser den enskilde kan ha om denna politik.

Ett konservativt block under konsolidering

Ebba Bush Thor och Jimmie Åkesson har, som nämnts i gårdagens krönika, en resa att göra att försöka konsolidera sina respektive partier. Kristdemokraterna kommer ha en lättare resa än Sverigedemokraterna som måste arbeta fram en helt ny grundidelogisk plattform som ett spretigt parti kan enas om.

Och så har vi Ulf Kristersson…. 

Ulf Kristersson och socialdemokraternas Mikael Damberg är i grunden väldigt lika som politiker. De tillhör en politikerklass där de tidigt skolats i ungdomsförbunden och som personer är de känsliga för politiska vindar för dagen. Nervöst. Ängsligt. De kallas inte för inte för den pratande och kacklande klassen.

Som näringsminister kunde Damberg till exempel under #metoo ikläda sig knytblus i tjänsten för att visa sitt stöd till Svenska Akademiens sekreterare Sara Danius. Politiskt opportunt. Idag ser vi Damberg gå klädd i svart polotröja och tweedkavaj. Misstänkt likt ett dåligt försök att ge intryck av att vara en politikens komissarie Gunvald Larsson som ansvarig för polisen. Ulf Kristersson är minst lika tillrättalagd och välkammad som Damberg men utan de ungdomsaktivistiska dragen. Elaka tungor gör gällande att ingen av dom ens väljer sina kläder själva. De är stylade för maximalt genomslag vid varje tillfälle det finns en kamera i närheten.

Det som förenar dessa politiska perfektionister är att inga andra än dom kan stå i en talarstol och prata med en sådan inlevelse om vad som helst. Få, om ens några, kommer någonsin ihåg vad de sagt. Oavsett hur många gånger de slagit med en knuten näve i pulpeten för att förstärka sina ord om ingenting. Det är det råmaterial som Moderaterna har att arbeta med och Moderaterna går in i 2020 lika nervösa och ängsliga som de lämnade 2019.

Ytterkantsspelarna – Ett Miljöparti som går mot utradering

Och slutligen Miljöpartiet respektive Vänsterpartiet. Partier som med stor sannolikhet kommer leva i total medieskugga om inte Jonas Sjöstedt kan hitta en ny fråga att koppla strypgrepp på regeringen i. Försöket med Arbetsförmedlingen slog väl ut och gav säkert blodad tand, men frågan är vilken fråga det skulle vara. Det återstår inte många sådana frågor i 73-punktslistan som Vänsterpartiet kan få samma genomslag i varför Vänsterpartiets 2020 kommer präglas av ett allmänt bjäfsande för att få någon mediatid alls.

Och med Miljöpartiet? De har all anledning att vara oroliga för sin politiska framtid. Mikhail Yüksels Partiet Nyans kommer på allvar att utmana Miljöpartiet och Socialdemokraterna om de islamistiska väljarnas stöd 2022. Socialdemokraterna har en viss fallhöjd kvar men för Miljöpartiet kan så många som var tredje väljare försvinna. Och sker det så skrivs i sådana fall Miljöpartiet in i historieböckerna som det parti som lämnade riksdagen för gott 2022. De kommer saknas av väldigt få varför den politiska begravningen kommer ske i kretsen av de närmast sörjande.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se