Kultursöndag: Recension av “Den sista flickan” av Nadia Murad

  • Söndag 8 Dec 2019 2019-12-08
E-post 295

Helena Al-Zubaidi recenserar Den sista flickan av Nadia Murad. Det är Nadia Murads berättelse om sin tid i fångenskap och om sin livsviktiga kamp mot Islamiska staten. Idag är hon bosatt i Tyskland och är människorättsaktivist och goodwill-ambassadör för FN.

Nadia Murad erhöll år 2018 Nobels fredspris tillsammans med Dr. Mukwege, för deras outtröttliga kamp mot sexuellt våld i konfliktdrabbade länder. Vår tids största säkerhetspolitiska fråga uppmärksammades och likaså ansatsen till ett kraftfullt agerande på både nationell samt internationell nivå. Straffriheten måste upphöra, vittnesmål måste samlas in och förövare ställas inför rätta. Man fastslog ännu en gång att sexuellt våld inte är en oundviklig del av ett krig utan är en integrerad del av krigsföringen. Dess syfte är att krossa den sociala infrastrukturen något som det tar generationer att reparera. 

Dock återstår mycket arbete vilket Murad belyser i sin fängslande bok Den sista flickan där hon skildrar sin fångenskap hos Islamiska Staten och sedermera sin kamp mot terrororganisationen. 

Man lär känna en tillsynes skör ung kvinna men en som besitter en okuvlig ande och innehar mod som sin mest framträdande egenskap. Det Murad önskar över allt annat är att hon skall vara den sista flickan med en berättelse som hennes. Genom grundandet av The Nadia Initiative vilken är en ideell organisation som bland annat bistår våldtäktsoffer i konfliktdrabbade zoner samt bidrar till att återuppbygga samhällen i kris är hon djupt engagerad i sitt folks öde. Hennes högsta önskan är att förövarna ställs inför rätta och får ett utmätt straff i linje med sina brott. 

I sin bok redogör Murad för Iraks modernare historia och dess mycket komplexa demografiska karta och den politiska instabilitet som har präglat landet alltsedan dess födelse. Hon gör det i hopp om att läsaren skall få en djupare insikt i Iraks historia och därmed en förklaring till framväxten av IS blev möjlig. Hon berättar om händelser och skeenden av stor magnitud men som i västerländsk press endast utvecklades till att bli knappt synbara notiser. Exempelvis den första augusti 2007 skedde det värsta terrorattentatet under hela Irakkriget – och den näst dödligaste terrorattacken i historien. Murad hänvisar till två byar väster om Kocho som utsattes för ett terrorattentat som krävde mer än åttahundra offer och skadade över tusen. 

Murad är unik på många sätt. Hon har lyckats omdefiniera sig från sexslav till kvinnorättsaktivist, från föräldralös till yazidisk ledare, från flykting till God Will ambassadör. Och kan numera även titulera sig framgångsrik författarare. Hon är dock framförallt en överlevare som numera slåss för sin religion och de närmare 200 000 yazidier som trots IS fall fortfarande lever som interna flyktingar i olika läger i norra Irak. Lägren är beskyddade av Peshmerga samt UNCHR som erbjuder framförallt matransoner och läkarvård.

Livet innan IS beskriver Murad som spartanskt och undanskymt där önskan att leva i fred med sina grannar är stor. Hembyn Kocho belägen i norra Irak skildras med både kärlek och stolthet. Hon drömmer om att bli historielärare eller öppna en skönhetssalongsalong. Men livet hade ett annat öde i beredskap för henne, ett förskräckligt sådant.

Den 1 augusti 2014 skulle allting förändras för det folk som skulle komma att decimeras och under en kort period riskera total förintelse. Brutaliseringen genom IS hade påbörjats och sjuttiotvå gånger har yazidierna sökt sin tillflykt till Sinjarberget undan förföljelse vilket de gjorde även denna gång. Hungriga och törstande efter vatten under den brännheta solen.

Murad togs till fånga av de svartklädda männen vars islamiskt religiösa råd hade kvalificerat yazidierna som hedningar vilket innebar att männen kunde mördas skoningslöst medan kvinnorna kunde tas som sexslavar. Rådet skickade ett religiöst dekret till det Kalifat som för en stund existerade. I det stod hur man har rätt att behandla kvinnliga slavar. I dekretet var sexuell förnöjelse med ett spädbarn tillåtet enligt IS sharialagar. 

Samtidigt som de svartklädda männen våldförde sig på henne, ibland två åt gången, hånade de hennes tro och kallade henne för djävulsdyrkare. De förklarade föraktfullt för Murad att hon omöjligen kommer att tas emot av sitt folk då hon har tvångs-konverterat till islam samt ej längre var oskuld. Samt att det ändå inte skulle finnas ett folk att återvända till. Hennes folk var hedningar menade de och skulle därmed förintas, sa de skrattandes.

Murad önskade att hon likt många kvinnor kämpade under våldtäkterna för att behålla en del av sig själv vid liv. Men hon låg stilla, gråtandes och väntade på att det skulle vara över för tillfället.

De systematiska våldtäkterna och tortyren var hennes vardag innan hon efter tre månader lyckades att fly med hjälp av en sunniarabisk familj. Då hade hon sålts mellan jihadisterna oräkneliga gånger och utsatts för obeskrivliga övergrepp. Murad tjänar därmed som en första handskälla till det barbari som tog vardagen i besittning i form av IS.

Murad har använt sin frihet och sin röst åt att appellera till alla samfund och organisationer om rättvisa för sitt folk. Rakryggad talar hon inför dignitärer, presidenter, kungligheter med mera. Skammen som hon förväntas känna har hon lämnat där den hör hemma; hos förövarna. 

 

Helena Al-Zubaidi

 

“Den sista flickan” av Nadia Murad kan du köpa på bland annat BOKUS.

 

 

Foto: trendingtopics

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se