När den koloniserade blir kolonisatör

Algeriet. Grafik: Wikipedia
  • Söndag 22 Dec 2019 2019-12-22
E-post 1302

Få historiska perioder är så partiskt beskrivna som den franska tiden i Algeriet och det fruktansvärda befrielsekriget mellan 1954 och 1962. Hur hatet mellan befolkningsgrupperna piskades upp genom våld och terror. 

Har politikers brist på bildning och mod, vänsterintellektuellas naiva kärlek till the underdog del i att samhällen tar till våld? Den franske historiker Jean Sévillias omfattande och detaljerade verk om Algerietkriget, ”Les vérités cachées de la guerre d’Algérie” (Fayard), och bakgrunden till detta borde bli en väckarklocka för hur hat byggt på religion och frustration kan få oöverskådliga konsekvenser. Till och med i Sverige. 

Jean Sévillia kallar sin 400 sidor tjocka bok för ”De gömda sanningarna om Algerietkriget” och redogör steg för steg för utvecklingen av det område som först på fransk tid fick namnet Algeriet. Trots omfattande satsningar på infrastruktur, utbildning, jordbruk och sjukvård i ett land drabbat av förödande koleraepidemier visade sig en samexistens mellan en lågutbildad muslimsk befolkning och en europeisk kulturellt kristen omöjlig. Det var genom en fruktansvärd massaker(se ruta) på européer som den politiska rörelsen FLN provocerade fram ett blodigt krig. Detta visar hur lite som behövs för att gnistan ska tändas när stämningen är spänd inom olika befolkningsgrupper. 

Sévillia gör en saklig redogörelsen för Algeriets utveckling alltsedan 1830-talet och de extremistiska krafter som medvetet provocerade fram katastrofen.

Idag stegras misstron och våldet mellan svenskar sedan generationer tillbaka och nya stora muslimska befolkningsgrupper som i huvudsak placerats i förorter som kallas allt från utsatta områden till det koloniala uttrycket vårt territorium. Och här finns skäl för oss att lära om Algeriet och hur hat blir våld. Nej, vi har aldrig varit kolonisatörer i vid bemärkelse men av befolkningar i Mellanöstern och på den afrikanska kontinenten görs ingen större skillnad mellan oss och britter eller fransmän.

Det franska inbördeskriget – för Algeriet var ett franskt departement – rasade mellan 1954 och 1962. Länge rådde bara uppfattningen, byggd på kretsarna runt den franske filosofen Jean-Paul Sartre och författaren Franz Fanon, som skrev Jordens  fördömda, att det fanns en ond och en god sida.

Stämningarna i Frankrike har under decennier omöjliggjort en formell betraktelse av våld, tortyr och näst intill obegripliga övergrepp.

I Sverige, detta rationella land som skapat Volvo, SKF, Ikea etc. är det känslor som styr den allmänna uppfattningen. Inte kunskap. Inte kritiskt tänkande. Och kanske framförallt inte konsekvenstänkande. Naturligtvis är det heller inte många som behärskar franskan väl nog för att plöja igenom 400 faktaspäckade sidor där den ödesdigra algeriska konflikten beskrivs steg för steg. Har vi en enda toppolitiker som har läst Sévillia eller någon av övriga balanserade verk om Algeriet? Bör det inte vara så att det är dessa blodiga krig och berättelser om sammanfall som ska vara det relevanta i vår tid? Fler verkar vara intresserade av britterna och amerikanerna under andra världskriget och den glorifierade berättelsen som idag råder om den konflikten.

Hur många svenskar vet idag att Algeriet inte var en koloni utan en del av Frankrike? Att fattiga franska, spanska och maltesiska bönder uppmuntrats att resa dit under 1800-talet? Att de mestadels kom att bli stadsbor och släkterna bott  i Algeriet i fyra fem generationer när de tvingades lämna vad de såg som sina rötter, sina hem? Hur många av oss här i Sverige räknar sin släkt längre tillbaka än fyra generationer?

Algeriet fanns inte som nation när fransmännen kom dit på 1830-talet inte minst för att militärt stävja det omfattande sjöröveriet på Medelhavet. Det nordafrikanska sjöröveriet var så omfattande att hela kustlinjer kring medelhavet tömdes på folk. Framförallt togs européer som slavar och man tror att mellan 1530 och 1780 togs 1,2 miljoner europeiska slavar. Bara från Spanien togs mellan 100 000 och 250 000 människor. Till slut vid kongressen i Wien 1814 bestämde man att det fick vara nog och att området måste ligga under europeisk kontroll för att stoppa piraterna.

Området hade främst kontrollerats av ottomanerna. Det fanns en utbredd våldskultur. Så byggde man, för att skrämma den franska motståndaren, till exempel efter ett slag upp en pyramid av franska dödade soldaters huvuden. Ett beteende som också utnyttjades friskt av Djingis Khan.

Det här är historia, Algeriet är självständigt sedan 1962. Men myten om de franska övergreppen har undervisats i algeriska skolor långt efter fredsslutet i Evian. Det har talats om miljoner döda medan en rad officiella beräkningar visar på 150-250 000, några tusen civila européer och 24 000 militärer. Idag är 9 av 10 algerier födda efter kriget och terrorn.  Men uppvuxna med en bild av Frankrike som utsugare, som kolonisatör.  Runt en miljon européer, så kallade Pieds Noirs, tvingades lämna Algeriet i vad som beskrivits som en etnisk rensning, däribland också en omfattande judisk befolkning. 

Algeriet Massakern

Det algeriska upproret mot det franska styret i Algeriet var inte inledningsvis ett brett folkligt uppror. Det var istället iscensatt av en liten ideologisk grupp Front de Liberation Nationale, FNL ,som sedan kommit att styra Algeriet fram till nu. En blandning av socialism, nationalism och islamism  präglade FNL från början. Sedermera har man tagit avstånd från islamismen vilket i sin tur lett till ett nytt blodigt inbördeskrig.

Genom en fasansfull massaker hetsade man upp fransmännen och kunde sedan provocera fram det drygt sex år långa blodiga krig som 1962 ledde till att Algeriet blev en självständig stat.

Det finns idag en historiskt bevisad näst intill obegriplig redogörelse för upptakten till Algerietkriget. Det här är vad som initialt skedde:

Den 20  augusti 1955 iscensattes en mord och tortyrvåg mot européer som vi har svårt att föreställa oss. På ett stort antal orter skar man under ropen Jihad och Allahu akbar strupen av  eller hackade sönder européer.

Det värsta utspelade sig i de små orterna Ain Abid och Hel Halka. I Ain Abid höggs 9 personer ihjäl med yxa, däribland ett 5 dagar gammalt barn som hackades i stycken inför sin mor. Denna fick sedan hela buken uppskuret och bitarna av hennes barn trycktes in i henne mage.

I Hel halia dödades 37 europeer, varav 10 barn, en del under 3 år, antingen via att de fick halsen avskuren eller slängdes i väggarna tills deras huvuden krossades. Kvinnor våldtogs och mördades. Mellan den 20 och 21 augusti genomfördes denna typ av attacker på 47 orter. Den franska militära hämnden lät inte vänta på sig.

Då Algeriet varit ett departement kunde de algerier som så önskade att bosätta sig i Frankrike. Idag räknar man i Frankrike till runt 5 miljoner medborgare av algeriskt ursprung. Bara en bråkdel tillhörde harkis, de algeriska araber som slogs på fransk sida under kriget. Resten är de som räknade sig som koloniserade  – och ändå valde att flytta till kolonisatören. Till de skyldiga för mord, övergrepp, utnyttjande. Till ett kristet, avogt Europa.

Varför?

Antagligen i hopp om en bättre ekonomisk framtid än den som den hårt socialistiska ledningen för Le Front de Liberation Nationale, FLN ,kunder erbjuda i efterkrigets Algeriet. Vanskötsel av jordbruk, vanskötsel av olje och gasfyndigheter, korruption och gigantiska födelsetal i ett land där de svåraste sjukdomarna utrotats.  Detta har och fortsätter plåga Algeriet 70 år efter självständigheten – och allt skylls fortfarande på Frankrike. Trots att man lämnade efter sig infrastruktur, skolor, sjukvård och ett fungerande administrativt system.

Men självständigheten har ur social, politisk och ekonomisk synvinkel blivit ett misslyckande. Ständig politisk oro, en militärjunta som ännu inte släppt greppet, islamistiska våldsdåd och ett inbördeskrig mellan islamistiska grupper och en sekulär militärjunta på nittiotalet som krävde hundratusentals liv.

Idag har landet 42 miljoner invånare, en 35 procentig ungdomsarbetslöshet och en jäsande politik oro.  Experter på Algeriet säger att det största problemen som finns idag är inte bara en stor korruption, total osäkerhet om den politiska situationen och bristande legitimitet-  utan också en djupt sittande inkompetens i att styra.  Den stora mardrömmen för europeiska ledare är ett totalt sammanbrott i Algeriet och en massflykt till Europa vars tillgångar man vill ha del av – men vars kultur man föraktar och vill motsätta sig.

Det  växande våld vi ser idag i Sverige, liksom i Frankrike och Tyskland, är ett våld vars ursprung ligger i islam. Vi kan inte förneka det längre. Islamismen växer i våra förorter och med den kommer ett hat mot den europeiska kulturen. Algeriet är bara ett exempel. Krigshärjade muslimska länder som Irak, Somalia och Afghanistan odlar också en antieuropeisk offerkultur.

När  journalisten Joakim Lamotte åker till stadsdelen Kronogården i Trollhättan så blev reaktionen från det svenska vänsteretablissemanget ett förlöjligande av Lamottes oro. Inte en oro för stenkastande ungdomar som hävdade att Kronogården var deras territorium. 

Den stora berättelsen om européerna i Afrika och Mellanöstern var att vi sög ut, förstörde, förtryckte och hjärntvättade. Vi är skälet till deras misslyckande, deras fattigdom, deras korruption och deras armod. En bekväm berättelse som tar bort eget ansvar och låter en nationell myt om motstånd och strävan ta plats framför äkta förändring. När dessa människor sedan, födda ur denna myt, kommer till väst anser de sig vara berättigade att bete sig på samma sätt i områden där de bosätter sig. Fortsätta sin kamp mot den västerländska halmgubben. Den europeiska kolonisationen var extremt moraliskt och etiskt problematisk för att använda ett diplomatiskt språkbruk. Men att de koloniserade sedan söker sig till kolonisatörerna och vill vända på den kamp vi trodde avslutad, ständigt beskriva sig som offer trots den generositet de omfattas av kommer inte accepteras i längden av väst.

 

Chris Forsne

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.