Om jag sett längre än andra är det för jag stått på jättars axlar

  • Söndag 29 Dec 2019 2019-12-29
E-post 1547

Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg? Det finns idag hyllade brittiska och franska författare som analyserar och varnar för ett förändrat och försämrat europeiskt tillstånd. Så som det funnits inför andra europeiska brutala utvecklingar.  Men böckerna översätts inte, de blir inte lästa av våra ledande politiker. Goodhart, Murray och Guilluy, följer samma tradition som Childers, Eberhardt, Gracq och Reed.

Men var finns de i den svenska debatten? I vilka bokhandlares skyltfönster hittar vi dem?

Det var när jag skulle vattna hyacinterna, såg att utebelysningen slocknat, påminde mig själv om att blanketten till försäkringsbolaget skulle fyllas i som det smög sig på. I en liten lucka, som en frihetens fyrkant i alla inrutade måsten. Dorian Gray. Jag hörde mig själv säga det. Utan den ringaste aning om varför namnet, titeln på Oscar Wildes mest kända roman, dök upp. Från ingenstans. Efter en frånvaro på decennier.

Jag blir lycklig när jag får böcker i julklapp. Jag beställer allt fler böcker på nätet. De ligger där i högar. Väntandes på att bli lästa. Alltmedan jag ser om Big Little Lies eller Succession på HBO eller lyssnar på  brittiska och franska poddar. En vän till mig plockar faktiskt ut samtliga böcker ur sina enorma bokhyllor varje år och dammar av dem. En efter en. Läser inte om, dammar bara av.  Själv kan jag då och då betrakta mina bokhyllor med förundran och tänka: jag har faktiskt läst det mesta av det här. De här böckerna är alla liv jag aldrig fått leva.

Jag vet inte varifrån Dorian Grays porträtt dök upp. Hittade inte ens boken när jag sökte i hyllorna. Men när jag, utan att damma, letade bland allt som stod i prydliga rader och alla som låg i ojämna högar horisontellt ovanpå de andra som något hände. Jag såg titlar som gömde på mer än bara sitt innehåll. De återförde mig också till ett när och var jag läst dem.Till den ro som fanns i dagen förr. När man sträckte ut sig i soffan, kurade upp sig i fåtöljen, släpade med böcker ut på klipporna vid havet.

Det har blivit så svårt att läsa, att gå in i texten och ut ur vardagen, ur stressen, bortse från gnagande oro inför vart vårt samhälle är på väg. Denna underliggande känsla gör det lättare att distrahera sig med rörelse. Allt fler springer, andra går med hunden. Människor trängs i köpcentra, färre vill bli undervisade av statstelevisionen. Väljer HBO, Netflix eller Amazon Prime, nu senast Disney+. Den som stannar upp, öppnar en bok, läser, måste ha en hård disciplin. Mota alla tankarna bestämt, tydligt, konsekvent.

Deckare är lättast. De kan vara lite trevligt, de underlättar koncentrationen. Läsaren är med och löser. Men de där andra… böckerna jag verkligen älskar… de föder tankar. Tankar är farliga idag. En del väcker minnen, andra ger hopp eller ångest.

Men vi behöver så väl dessa böcker. Klassiker, nya romaner, debattböcker, reseskildringar och trädgårdsböcker. De som för oss bort från twitter, Facebook och kvällstidningsrubriker. Det mesta av dagens oumbärliga böcker för att förstå vår samtid ges ut på engelska eller franska. Stora språkområden, kulturer där det är tillåtet att vara nyfiken, nyskapande och provocerande. Böcker som är en blandning av politik/samhälle/sociologi/filosofi. De översätts sällan till svenska. De når bara in i den svenska debattens sofistikerade utkanter via de som behärskar ämnet och språket.

Sverige är insulärt. Knappast sofistikerat. Den som googlar ”Douglas Murray”  får först upp en svensk hockeyspelare. Inte namnet på den brittiske författare som väckte sensation med sin bok The Strange Death of Europe häromåret. En knivskarp analys av det europeiska tillståndet. Ett ”måste” ha läst för de som följer vår tids samhällsutveckling. Men förlagen ser inga pengar i den utan fortsätter satsa på erotiska romaner som t.ex. Femtio Nyanser av Honom.

Trots att han blivit inbjuden till Sverige gång på gång för att föreläsa har en annan britts, journalisten och författaren David Goodhart, The Road to Somewhere, bok inte heller översatts. Ändå är Goodharts distinktionen mellan ”somewheres and anywheres”, de rotfasta och de rotlösa, eller de som vi idag säger röstade för eller emot Brexit, numera blivit ett allmänt vedertaget begrepp.

Lika liten chans till att bli översatt har den franske sociologens Christophe Guilluy internationellt uppmärksammade La France périphérique haft. Hans skarpa analys av det tudelade franska samhället förebådade de Gula västarna.  En svensk ”elit” har självklart läst dessa böcker och refererar ofta till dem. Men varför sprida insikt till folket? De människor som inte med självklarhet behärskar franska eller engelska.

Vi lever brytningstider. I tider när beslutsfattare behöver hjälp och vägledning av dem som med kunskap och kreativitet kan beskriva inte bara dagen utan också morgondagen. Den dagen Annie Lööf har läst La France péripherique eller Stefan Löfvén citerar David Goodhart så har vi kommit en god bit på vägen i Sverige.

Med facit i hand är många kloka.  Men att ha insikten, instinkten att kunna agera när bara tecknen finns är en helt annan begåvning. Några av de märkligaste förebådande romaner eller reseskildringar jag läst, blev ibland lyssnade till. Ibland begravda som fiktion. 

Erskine Childers klassiska Riddle of the Sands, Isabelle Eberhardts Södra Oran och Julien Gracqs Vid Syrterns stränder. Ytterligare en bok, utgiven 1938 och tryckt i hela 38 upplagor inom bara ett år är Douglas Reeds Insanity Fair som efter kriget begravdes i tystnad på grund av att författaren stämplades som antisemitisk. Erskine Childers Riddle of the Sands, Sandbankarnas gåta, från 1905, kom i svensk översättning – 1979! Nu hittar jag ett enda exemplar kvar på antikvariat. Men boken ges ut på engelska i ständigt nya pocketupplagor. Till ytan en roman om ett par unga män som seglar runt bland de frisiska sandbankarna. Under ytan en varning om ett undermåligt brittiskt sjöförsvar som brittiska flottan tog till sig och därför stärkte åtgärderna för att skydda landet. Författarens, Erskine Childers, eget öde är näst intill osannolikt.

Isabelle Eberhardts Södra Oran, gavs ut på svenska av det lilla ambitiösa förlaget Skarabé 1990. Det har skrivits flera böcker om denna ryskfödda, senare schweiziska kvinnas våghalsiga resor i nordafrikanska ökenområden för över hundra år sedan. Den stamkultur hon beskriver ger nycklar till dagens oroligheter i samma områden. Och Eberhardts öde är en roman i sig.

Julien Gracq ”Vid Syrterns Strand”,  är Sveriges största miss när det gäller Nobelpriset. Han är en litterär gigant. Sverige valde att istället ge priset till en av hans kollegor, Claude Simon, vars böcker till skillnad från Gracqs, inte behövde sprättas. Le Rivage des Syrtes utgavs 1951 och översattes av Svenska Akademiens Artur Lundqvist. Det är en berättelse satt i en tid som för tankarna till italienska furstendömen och en ständig fiende på andra sidan innanhavet. Den outtröttlige översättaren C.G.Bjurström har översatt en annan av Gracqs mästerverk En Balkong i Skogen. Åter om väntan på något man aldrig riktigt tror kan inträffa.

Till sist har jag sparat en bok som i decennier av vissa dödskallemärkts. Författaren har setts som antisemitisk. En antisemitism som senare kom att handla i hög grad om antizionism då hans bok , The Controversy of Zion, gavs ut 1978 två år efter författarens död. Men den bok som gav honom en verklig berömmelse var Insanity Fair, från 1938 och översatt av Bonniers samma år som Vanvettets marknad.

Douglas Reed var korrespondent för The Times i bland annat Berlin under trettiotalet. Han reste mycket i grannländerna och beskrev noggrant allt han såg. Personer, händelser. Nazismens tillväxt. Det var svårt när boken utgavs att inte se att kriget var oundvikligt. Och ana åtminstone en bråkdel av den behandling judarna skulle komma att utsättas för. Erfarna journalister ska inte underskattas som goda analytiker av framtida utvecklingar.

Det visar en annan läsvärd bok av Douglas Reed, The Battle for Rhodesia, skriven när han valt att bosätta sig i Sydafrika. Den belyser skarpsinnigt konsekvenserna av brittiska labourregeringens ogenomtänkta avkolonisering. För svenska läsare något så ovanligt som ett försvar av Ian Smith – men framför allt visar Reed hur britterna inte förstod den traditionella samhällsuppbyggnaden i Rhodesia. Han förutsåg resultatet av maktöverlämnandet: Robert Mugabes regim.

Varför skriver jag om dessa författare och varför tror jag att vi hade blivit rikare som land om fler av våra ledare vore belästa? Jag tror inte att det går att förstå människan genom en rapport från Försäkringskassan. Jag tror inte heller att det är Studio Ett som ger insikt i våra grundläggande motivationer. 

I andra europeiska länder spelar det mänskliga tillståndet, som förklarat genom litteraturen, en mycket större roll i den allmänna debatten. Det kalla svenska statsmaskineriet har kanske under ett annat samhällsklimat varit användbart för att vägleda oss. Men idag verkar det som att vårt sätt att föra politisk debatt och skapa nya idéer har kommit till vägs ände.

Jag efterfrågar ett nytt sätt att tänka hos våra ledare och de ledare som komma skall. Jag efterfrågar att de har en koppling till de samhälleliga tankar och idéer som påverkar oss och bör användas för att forma ny politik. 

Sedan 2015, kanske till och med sedan 2008, har det förbluffat mig med vilken dumhet och kortsiktighet som det politiska systemet har utvecklats. Förhoppningsvis har några av de böcker jag nämnt hamnat i paket hos den politiska kasten. Förhoppnings  kommer de också läsa dem. För annars är jag rädd att vi även under 2020 kommer tvingas se se den handfallenhet som präglat de senaste 5 åren. 

 

Chris Forsne

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se