Populister i alla  länder förenen eder…

  • Lördag 7 Dec 2019 2019-12-07
E-post 926

Står Sverige inför så komplicerade samhällsproblem att politiker väljer att, likt  författaren Terry Pratchetts berömda snäckart, bygga lager efter lager på sitt skal? Till slut kan den inte komma ut och svälter ihjäl i sitt eget hem. Och är det nya svarta då – populism? Som så ofta borde Sverige se vad som händer i Frankrike där de folkliga protesterna mot våld, migration, ekonomisk otrygghet nu rycker mattan undan ett politiskt etablissemang.

Under många år var jag god vän med förre franske presidenten Francois Mitterrand. Vi diskuterade ständigt politik och samhälle. När vi inte talade om stigar omringade av nyponrosor, extrasaltat smör från Bretagne eller säsongens sista bigarråer. När det hettade till brukade han kalla mig en ”gauchiste de droite” varpå jag svarade att han var en ”grand bourgeois de gauche”. Och så log vi och var rätt överens.

Hur översätter man gauchiste de droite? Tja mer än till vänster, men ingen extremist. Och droite – till höger  – på samma gång? Jo jag tyckte allt han hade rätt. Ibland måste ett moraliskt ställningstagande kanske placeras till vänster men vid nästa sakfråga är medkänsla, rättvisa och förnuft lika gärna ett ställningstagande till höger. Skulle jag kallas populist idag? Eller bara lyhörd?

Jag arbetade som utrikeskorrespondent, baserad i Paris, under åttio- och nittiotalen. Det var då de  stora spänningarna uppstod mellan det franska samhället och en växande immigrerad befolkning, oftast från tidigare franska kolonier, mestadels från muslimska sådana. Först när våldet eskalerade och arbetarförorterna övergavs av franskfödda personer medan migranter istället tog över såg man den problematik som vi nu inte längre kan blunda för i Sverige.

Francois Mitterrands unga medarbetare, nyutexaminerade från elitskolor, ville i det längsta blunda för konsekvenserna av migrationen. Sjunkande skolresultat, våld mot person och ordningsmakt, bilbränder, högt bidragsberoende. De föredrog att se sig själva som en god medkännande elit med ett uppifrån-perspektiv och en bättre insikt i vad Frankrike kunde klara av än de som närmast berördes i sitt dagliga liv. När svenska politiker kom till Paris brukade jag be dem ta del av vad som hände i Frankrike för att detta inte skulle behöva upprepas i ett Sverige där migrationen kraftigt ökade. Jag viftades bort. Naturligtvis kunde det svenska samhället aldrig bli så rått som det franska.

Frankrike har idag en rad förorter där en starkt politiserad islam styr. Man har en historia av våldsamma terrordåd. Skola. Frankrike har en betydligt lägre procent invandring per capita än Sverige. En invandring från länder som efter kolonialtiden ändå är fransktalande och där man i mycket anammat ett franskt administrativt system. Ändå har ingen idag någon lösning av konflikterna mellan de som kommit sedan länge – och inte kan benämnas med det svenska myndighetsuttrycket ”nyanlända” – och det traditionella franska samhället. Det som bygger på en katolsk tradition och på att skolan och offentliga institutioner ska vara sekulära.

Detta samhälle gav, långt före i Sverige, upphov till en mäktig politisk rörelse ledd av familjen Le Pen. Först fadern sedan dottern. Först Le Front National sedan omdöpt till Rassemblement National. Den är idag näst störst eller störst av Frankrikes politiska partier. Utfallet blir olika beroende på om det är kommunalval, presidentval eller EU-val m fl som mäts. Partiet kan varken klassas klart till höger eller vänster men hävdar att det har bättre förslag än övriga partier på hur konflikterna i det franska samhället ska lösas. Vare sig det gäller migration eller ekonomi och samhällets organisation. Detta lockar väljare. Det innebär också enligt många att det är populistiskt. Det söker, heter det, kortsiktiga lösningar, en quick fix, på sådant som visat sig svårlöst.

I Sverige har media länge kastat sig med de gamla vanliga begreppen som rasist och fascist när det gäller Le Pen och partiet. Det har lika lite stoppat tillväxten i Frankrike som det har stoppat  Sverigedemokraterna hos oss. Eller liknande partier i övriga Europa. Vid det här laget har svensk media och delar av politikerklassen skrikit ut liknande omdömen när det gäller partier i Danmark, Norge, Finland, Nederländerna, Tyskland, Österrike, Italien, Polen och Ungern. Har det hjälpt? Har man lyssnat på rösten från norr? Från detta förträffliga samhälle som så längre varit ett föredöme för alla andra?

Det ser inte så ut. Tvärtom börjar omvärlden raljera allt mer över den svenska självgodheten. Över Den svenska modellen med  dess gemensamma värdegrund – som nu bara delas av en krympande del av befolkningen. I Frankrike, precis som i flera andra europeiska länder, är det en självklarhet att diskutera samhällsproblem. Man får, som fransmännen säger, kalla en katt en katt.

I Sverige lever vi alltjämt i förnekelsens tid – Sverigedemokraterna må vara på väg att bli vårt största parti – men det är populister. Ett förhatligt begrepp som betyder att de vill ge väljarna vad väljarna eftersträvar. Till skillnad från traditionell politik där en kärna mejslar fram ett partiprogram och sedan avkräver väljarna ett lydigt röstande.

Det finns ett annat användbart uttryck på franska ”une auberge espagnole”. Rätt upp och ner ska det översättas med ett spanskt värdshus. Men begreppet  har även betydelsen att man själv får ta med det man behöver när man tar in där. Samma kan sägas om begreppet populism i dess olika nationella kostymer. Det bygger i hög grad på respektive lands historik, sociala och politiska omständigheter.

När de traditionella partiväsendet faller samman, som fallet är i stora delar av Europa just nu, får populismen, framvuxen inte minst genom sociala media, en modernare framtoning. Det är svårt att inte en gång till ta fram det franska exemplet – som så ofta en föregångare i europeisk politik och folklig protest – och påpeka att Frankrike just nu inte bara har ett – utan två  partier som ofta stämplas som populistiska. Förutom Rassemblement National  även Jean Luc Mélenchons  ”vänsterpopulistiska ” La France Insoumise.

I själva verket för den franske presidenten Emmanuel Macron och hans regering ett flerfrontskrig  – och färre verkar idag skrämmas eller skämmas över beteckningen ”populist”. Förutom konflikten mellan islam och ett konfessionslöst samhälle har Macron fått  allt större grupper emot sig i sina försök att ”modernisera” eller effektivisera det franska samhället. 

Nu i veckan har Frankrike lamslagits men också skakats av landsomfattande strejker och demonstrationer utlysta som en protest mot Macrons planerade stora pensionsreform. Reformen behövs, det franska  pensionssystemet är ett lapptäcke av olika specialavtal, förödande dyra och omoderna. Presidentens arrogans i hur reformen presenterats har diskuterats i media. Men man har också tvingats analysera hur ett annat fenomen vuxit sig allt starkare. En ny form av populism hos detta av tradition så tredskande folk.

Så kallade ”casseurs”, våldsligister, har alltid tagit tillfället i akt och sökt störa i stora demonstrationers kölvatten. Men nu har media slutat se dem som enstaka våldsverkare och givit dem en politisk dimension. Konsekvent benämns de istället med det anglosaxiska uttrycket ”black block”. Dessa placerade sig nu istället i täten för torsdagens jättedemonstration i Paris och provocerade fram skärmytslingar med polisen. Black blocks mer eller mindre stoppade  protesttåget under flera timmar.

Under förra vinterns landsomfattande protester genomförda av de Gula Västarna såg man hur en del av de uppgivna demonstranterna ”radikaliserades”. De tog till våld. De närmade sig och förstärkte med andra ord den grupp som tidigare isolerats till casseurs och som fjärmar sig från hela det etablerade politiska systemet.

Vad vi ser är hur de folkliga missnöje som förr kanaliserades till kommunistpartierna och fackförbunden nu i olika versioner runt om i Europa samlas under det paraply som kallas populism. Ett  förhållningssätt till politiken som har en utmärkt grogrund i Frankrike – landet där begreppet fick en verklig tyngd med Pierre Poujade under 1950-talet. Frankrike styrs av högutbildade eliter av ett slag som vi i inte ens har i Sverige. Det förstärker också den folkliga motreaktionen.Från att ha varit ett enkom nedsättande begrepp börjar populism nu också få en positiv klang. Kanske är tiden mogen för politiker att hämta näring ur vad väljarna tycker om de breda samhällsförvandlingarna och inte bara försöka hunsa dem in i de åsiktspaket som skrivits ihop på partihögkvarteren.

De klassiska höger-vänster partierna har börjat kollapsa och verkar ha förpassats till en tillvaro där de överlever tack vare sin symbios med en stor del av den politiska journalistiken. Klyftor och barriärer som har skapats runt om i Europa har inte uppstått ur tomma intet. Populismen har vuxit fram ur etablissemangets totala brist på nytänkande, på idéer överhuvudtaget.Sverige befinner sig som så ofta i Frankrikes bakvatten. Som så ofta stirrar våra politiker på sina egna navlar istället för att ta lärdom av vad som händer i vår omgivning.

Och hur är det med alla våra professorer, tankesmedjor och kompetenta kommunalråd? Har all kraft och energi att styra upp Sverige fullständigt bara sugits ur oss? Finns inget driv kvar? Den så oerhört populäre brittiske författaren Terry Pratchett beskriver en snäckart som bygger och bygger på sitt skal tills den till slut inte kan komma ut och svälter ihjäl i sitt eget hem. Många av oss minns att det fanns en tid när idéer var till för att förverkligas och när visioner faktiskt ledde någonstans.

Där är vi inte idag.

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.