Den svarta hunden

  • Söndag 5 Jan 2020 2020-01-05
E-post 1800

Melankoli kan ibland vara svårförklarlig. Bara en känsla av tomhet, förlust. Det kan vara slutet på en sommar, slutet på en vänskap, en förlust. Men när melankolin får sällskap av en svartsyn, inte längre enbart är slutet på något utan också bär med sig övertygelsen att framtiden inte kan ersätta förlusten, då har den svarta hunden gjort oss sällskap. 

”When I rise my breakfast is solitary, the black dog waits to share it, from breakfast to dinner he continues barking”

Det här raderna av den brittiske 1700-talsförfattaren Samuel Johnsson har kommit att symbolisera depression, tungsinne, svartsyn, melankoli. Begreppet spreds med Winston Churchills tungsinne. Omgivningen har tolkat det som att Johnsons svarta hund förföljde honom dagar som nätter.

Det syns mig som om vi alla, kanske svenskar än mer än övriga européer, nu 2020 har fått den svarta hunden som följeslagare. Jag träffar ingen som ser fram emot detta år med förtröstan. Jag träffar många som undrar hur mycket värre det kan bli. I ett gudlöst Sverige, där snart fler tror på Allah än Jesus, går det inte att ta skydd. Det finns varken demokrati, demokratur eller diktatur. Det finns ingen däruppe som styr med fast hand, som kan navigera mellan Skylla och Karybdis.

Om en politiker uttrycker en hyfsad banalitet, sedan länge känd av alla, griper vi efter denna som efter ett halmstrå. Så värdelös tycks den styrande kasten oss. Klyftorna växter sig allt större mellan å ena sidan politiker, myndighetschefer och en journalistkår och å den andra vanligt folk, de som tar till Facebook och twitter, för att ge uttryck för hur den svarta hunden gjort oss sällskap.

Melankoli kan ibland vara svårförklarlig. Bara en känsla av tomhet, förlust. Det kan vara slutet på en sommar, slutet på en vänskap, en förlust. Men när melankolin får sällskap av en svartsyn, inte längre bara är slutet på något utan också den djupa övertygelsen att framtiden inte kan ersätta förlusten, då har den svarta hunden gjort oss sällskap som Samuel Johnson skriver: han delar min frukost och min middag och skäller oavbrutet.

Vi svenskar binds till varandra genom kärleken till vår natur, genom stoltheten över det land våra fäder och mödrar byggt upp och den sociala ingenjörskonst som skapat ett så tryggt samhälle. Men allt detta skakas nu i sina grundvalar. Det vi trodde var byggt på hälleberget syns oss istället stå på lösan sand.

Våra politiker har skapat problem vi inte kan ta oss ur. Var och en kan göra en lista som bara bygger vidare på den vi gjorde förra året. Den humanitära stormakten med den feministiska regeringen har försatt oss alla i en ohållbar situation som bara kan bli värre. Alla vet det, alla hoppas på ett mirakel. Blundar vi bara tillräckligt länge, eller bara kisar lite lite grann så kommer fen med sitt trollspö, kungen med sin guldkista, socialdemokraterna med en vettig politik.

Men så är det inte. Den svenska ekonomin har skötts illa och värre blir det. Vi har tagit in på tok för mycket invandrare från kulturer och statssystem som är helt inkompatibla med våra egna. Vi har  politiker som varken klarar att behålla kvalitet i sjukvården, skolan eller pensionssystemet. Dag efter dag kan vi läsa om våld, om svällande bidragssystem, om ökade skatter för den som gör rätt för sig. Om gamla som far illa. Myndigheter pumpar ut statistik som få tror på, polisen bjuder på kaffe och pizza  har blivit en ny valuta. Vi hade behövt så mycket klokhet, vi hade behövt rensa det orwellska språkbruket. Men det har inte hänt.

Vart går all energi istället? Den går till dekadens. Det går till att diskutera identitetspolitik. Det går till att ömsom slå och ömsom gnälla över att någon slog tillbaka.  För egen del känner jag en sådan trötthet över att de med rätt till det offentliga rummet mest verkar bry sig om det egna namnet och ryktet. Om sitt eget självförverkligande. 

En gemensam värdegrund är inget önskvärt i sig. Men ett så splittrat land som dagens svenska samhälle är ohållbart. Det finns inga broar, bara djupare klyftor och växande misstro. Det syns mig att det vi behöver är bevis på att de som säger sig vilja styra faktiskt gör det. Att de på riktigt tror på sina idéer om samhället och vårt land. Vem efterfrågade en familjevecka eller att vi skulle beskatta plastpåsar? Det är dekadens att hålla på med de frågorna.

Det är att gnälla över att äppelträdet är dåligt beskuret när granskogen brinner. Den politiska kasten har under lång lång tid allt mer rört sig från att tala om det som är verkligt för människor till att ägna sig åt det vi klassiskt anser vara ungdomsförbundsfrågor. Ett uttryck vi tidigare yttrat med förakt. Nu verkar det vara höjden av vår politiska vardag.

Vad hände med helhetsgreppen? Vad hände med att ha en långsiktig vision? Är det politiska förtroendet numera till för att hålla – fram till nästa tweet? 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.