Frankrike – Reformer präglas av brutalitet och tondövhet

  • Söndag 12 Jan 2020 2020-01-12
E-post 375

Det är en märklig metod för den som vill genomföra en reform – att blanda dövhet med brutalitet. En av många kommentarer runt president Emmanuel Macrons sätt att nu försöka genomföra en genomgripande fransk pensionsreform från över fyrtio olika pensionsavtal till ett enda som till stora delar inspirerats av den svenska pensionsreformen. Men det provokativt utformade förslaget med illa genomarbetade detaljer har lett till Frankrikes längsta strejk genom tiderna och till omfattande demonstrationer runt om i landet. Och lösningen är långt ifrån självklar.

Fransmännen inser att en pensionsreform måste genomföras men de protesterar högljutt mot arrogansen som används när något som berör stora delar av befolkningen genomförs.

Där svenska regeringar kan förvänta sig att låta rösta igenom lagändringar i riksdagen medan folket slår sig till ro i TV-sofforna så möter de folkvalda i Frankrike på ett helt annat motstånd. I Sverige finns en i hög grad resignerad inställning där missnöjet kanaliseras i ett ”ja vi får säga ifrån i nästa val”. I Frankrike är däremot reaktionen att omedelbart protestera högljutt när man anser att de folkvalda gått över gränsen för det mandat de givits.

Den som är liten måste skrika högt för att höras hela vägen till toppen. De franska splittrade fackförbunden samlar bara 11 procent av löntagarna till skillnad från de mäktiga svenska som idag, trots en minskning, organiserar hela 67 procent av de anställda.

Den svenska fackliga tyngden gör det enklare för facken att föra en dialog med såväl arbetsgivare som regering. En del skulle till och med beskriva det som att facket, alltsedan Saltsjöbadsavtalet, är vingklippt. För fransk facklig del gäller istället att få så mycket uppmärksamhet som möjligt.

I hela 39 dagar har nu t ex lok och tunnelbaneförare organiserade i CGT, det mest radikala facket, genomfört omfattande strejkaktioner som varit till stor skada för pendlare i Parisregionen och andra resenärer runt om i Frankrike.
Jättedemonstrationer har avlöst varann och nu senast igår i Paris. Initiativet till att reformera pensionssystemet kommer från president Macron men genomförandet läggs på premiärministern Edouard Philippe och ansvariga statsråd.
Att en reform måste genomföras inför gigantiska väntade underskott i pensionssystemet är de flesta överens om. Men hur, när – och vilka ska få sina villkor försämrade?

Idag kan en rad statligt anställda yrkesgrupper ta ut sin fulla pension redan i femtioårsåldern och de finns en rad förmåner knutna till olika yrkeskategorier.

Regeringen vill genomföra ett enhetligt system, baserat på antalet yrkesverksamma år och sedan ha en allmän åldersgräns ”age pivot”, som ger en full pension. Den som går i förväg respektive senare får avdrag eller tillägg.  Reformen ska genomföras gradvis är det tänkt så att man inte drastiskt förändrar för dem som är nära sin förväntade pensionsålder.

Förslagen är något vi svenskar nu till fullo anammat för egen del även om det för stora grupper, inte minst kvinnor, inneburit vad som uppfattas som klart försämrade ekonomiska villkor. Men en av de grundläggande skillnaderna och som också förklarar den franska upprördheten är tillvägagångssätt hos svenska respektiver franska regeringar.

Som vi alla vet är det en tradition före en stor förändring i lagstiftning att ha en bred och ofta utdragen utredningsrunda. Inte minst för att se hur en lagstiftning påverkar mycket annat i samhället. Det gör att det finns ett kompromissande och ett samförstånd innan ett lagförslag läggs fram i riksdagen.

I Frankrike är det precis tvärtom. Presidenten/premiärministern gör under pompösa former utspel om vad de tänker ändra och radikalt förändra. Utan några föregående konsultationer. Ofta illa förberett och i det närmaste hafsigt. Därefter bryter protesterna ut får fackligt håll. Allt ivrigt påhejat av media och inte minst omfattande debattrundor i radio och TV. Strejker och demonstrationer avlöser varann. Regeringen gör gester om kompromisser som den kan tänka sig. Dessa avslås som otillräckliga och så håller det på.

Allmänheten som drabbas av aktionerna har ett näst intill obegripligt tålamod och förklarar t ex i intervjuer lugnt att restiden med allmänna transportmedel från förorten till arbetsplatsen nu förlängs med ett par timmar varje dag. Visst finns det de som klagar men den övergripande inställningen är att man solidariserar sig med sina landsmän – mot makten.
Arvet från franska revolutionen gör att folket vidhåller sin rätt att protestera som vi såg med de Gula Västarna under förra vintern.

Och makthavarna å sin sida?

Ja en fransk president drivs i hög grad av vad eftermälet ska bli. För tidigare presidenter, inte minst Francois Mitterrand, handlade det till viss del om att lämna monumental arkitekttur efter sig. För Emmanuel Macron om att modernisera landet via reformer. För ett år sedan reformerades den omständiga arbetslagstiftning. Nu ska pensionsreformen bli kronan på hans verk.
Vad som pågår i Frankrike är långt ifrån över. I slutet av månaden ska den omfattande förändringen av pensionssystemet börja diskuteras i Nationalförsamlingen där Macron har en förkrossande majoritet bakom sig.

Det vill säga det förslag som då mejslats fram sedan regeringen i det envig som nu utspelar sig fått ge efter på en rad punkter, fått göra undantag – just det man ville undvika – till en rad yrkesgrupper. För Emmanuel Macron kan det innebära en seger i sakfrågan – men det kommer att ge en rejäl törn åt hans eftermäle.

En reform genomförd med dövhet och brutalitet.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.