Den första imam-konferensen mot radikalisering: Spänningarna mellan ortodoxa och reformerta i öppen dager.

Le Figaro förstasida 2020-02-18
  • Onsdag 19 Feb 2020 2020-02-19
E-post 946

PARIS Den första konferensen ”European Imams Confrerence Against Islamic Radicalization” sammanföll med Frankrikes president Emanuel Macrons kraftiga markering mot separatistisk islam. En uppseendeväckande hård markering mot islamistiska organisationer i Frankrike.

Macrons budskap var tydligt. Ingenting får enligt Macron tillåtas stå över Republikens lagar och värderingar som bygger inte bara på de som säkrades vid den franska revolutionen utan i mångt och mycket förstärkts med antagandet av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Frågan om islamism och islam är stor i Frankrike. Debatten har pågått under en längre tid:

Det kommer inte komma på fråga att införa vare sig separata badtider eller något som riskerar att separera den muslimska minoriteten från resten av samhället.

Naturligtvis kom detta att prägla konferensen som fick uppleva ett relativt stort mediauppbåd och med intervjuer av ledande konferensdeltagare som  störde programmet. Det är nämligen unikt att andra muslimska organisationer än de islamistiska får mediatid. I likhet med Sverige är det främst de islamistiska och separatistiska företrädare, med sin höga organisationsförmåga, som fått mediatid.

Konferensens inflytande och möjlighet till kursändring i Macrons viljeinriktning, den första i sitt slag, är dock begränsad men det finns några små detaljer som pekar på att något kan börja att hända.  Att reformerta imamer får större inflytande före de islamistiska organisationer som över tid byggts upp av organisationer som står Muslimska brödraskapet och Milli Görus närmare. 

När frågan om salafismens ställning restes av mig var merparten öppet motståndare eller bekymrade över dess inflytande. Några imamer tog avstånd från salafismen som rörelse vilket är en ny företeelse. Salafismens ställning inom islam regleras annars i Amman-budskapet som varandes ”icke apostasi” trots att den i sig själv har jihadism. Amman-budskapet är den urkund från 2004 där de åtta stora rättslärorna kommer överens om vad som är ”sann islam”. I denna urkunds portalparagraf regleras synen på salafism som varandes icke apostasi samt att salafism inte får kritiseras.

Inom salafismen delas följarna in i puritaner, politicos och jihadister vilket då öppnar för att jihadism kan tolkas som sann islam. I vilket fall inte att vara apostasi.

Några, inte många, imamer tog under konferensen tydlig position mot salafism vilket inte hänt förut i offentliga sammanhang. Men med rörelsen Muslimska brödraskapet har de svårare. I samtliga samtal bytte de snabbt ämne. Inte ens imamen från Nimes, den imam som tidigare öppet skällt ut president Macron ville i egentlig mening uppehålla sig vid Brödraskapet utan byter i de samtalen snabbt ämne. Men hans budskap tidigare till president Macron har varit tydligt:

“Islamismen är det största hotet mot inte bara väst, det är det enskilt största hotet mot islam och muslimer. Det är islamisterna som vill ta över Europa. Inte vi muslimer. Vi vill bli en del av våra nya hemländer. Inte ta över dom. Vi vill inte betvinga eller tvinga majoritetsbefolkningen till något. Vi vill bli en del av er”.

“Varför lyssnar du bara på islamister och salafister? VARFÖR LYSSNAR DU INTE PÅ OSS?”

Och frustrationen över att islamister dominerar även det franska poltiiska samtalet genomsyrade konferensen. Av den handfull icke-imamer närvarande växte frustrationen över oförmågan att vilja erkänna Brödraskapets funktion som inkubator av radikalisering och enklavisering. Som en deltagare sade till mig:

”Om jag har problem idag att fångas upp av det franska sekulära samhället, vilka problem kommer då inte mina barn få om Brödraskapets separatism skall fortsätta ha sådant inflytande”?

Konferensen hade som sagt enklare med att hantera salafister.

I den bubbla som konferensen utgjorde var det lätt att ryckas med i reformviljan och viljan att bli en del av majoritetssamhället men då deltagarna kom från ett femtontal olika länder samt att arrangören valt att inte bjuda in den kvinnliga imamen från Berlin visar på hur lång väg denna mer sekulära rörelse har. Arrangören var fullt medveten om att även inom den grupp imamer som nu träffats finns stora spänningar och att bjuda in en kvinnlig imam hade varit att spänna bågen för hårt. En framgång var dock att en handfull kvinnliga “counselors”, eller rådgivare med samma utbildning som en imam var representerade.

Det fanns representanter för länder som tillåter muslimska friskolor som ville fortsatt ha någon form av separatism för ortodoxa muslimer på ena sidan och på andra sidan sådana som imamen från Nimes. Som ser på sin religion som något individuellt och som inte ser något problem med att leva under fransk lagstiftning.

Behovet av en reformering av islam har aldrig varit tydligare än nu när jag kunde följa ett femtiotal imamers olika samtal. De var eniga om en sak – behovet av reformation och de var nästan eniga om att salafismens våldspotential utgjorde ett hot mot väst och mot alla muslimer. Men sedan slutade enigheten och ju längre ut diskussionerna rörde sig, desto större blev oenigheten i hur muslimer skulle förhålla sig till det europeiska majoritetssamhället.

Den första europeiska konferensen mot islamisk radikalisering är just den första. Svårigheten med att enas om var gränsen skall gå i relation till majoritetssamhället, om det ens skall finnas en gräns, kommer ta år eller generationer att lösa. Ingenting som sker på en vecka. Den första konferensen kommer att behöva åtföljas av flera och jag utesluter inte att den kommer präglas av avhopp i lika stor grad som försök att kapas av andra krafter. Främst islamistiska.

Och den stora frågan för oss som står bredvid i olika utsträckning är hur vi förhåller oss till initiativ som detta. Att stödja det eller att, som många säger ”de ljuger bara”. Vi kan välja mellan att med kritisk blick följa och  stödja initiativ som ”European Imams Confrerence Against Islamic Radicalization” eller helt enkelt säga att det är omöjligt för dem.

Hur vi svarar på den frågan avgör hur mycket humanister vi egentligen är.

 

Islamismen i Sverige Av Johan Westerholm. Greycat Publishing (2020)

Läs mer om islamism och om islamismen i Sverige i Johan Westerholms bok "Islamismen i Sverige". Den finns att köpa på bland annat BOKUS där kundrecensionerna börjar komma in:

"Den borde läsas av alla".

"Skrämmande läsning. Faktaspäckad. Muslimska Brödraskapet är välorganiserat i Sverige. Våra myndigheter finansierar en farlig verksamhet med stora penningsummor av våra skattepengar".

"En mycket viktig bok som noggrant beskriver Sveriges väg mot Islam/Islamism. En skrämmande läsning som borde vara en standard bok vid svenska skolor".

"Oerhört viktig och väl underbyggd"

"Alla borde läsa denna bok.  Rekommenderas även till politiker. Kan du inte köpa den så begär att ditt bibliotek tar hem den, om den inte finns".

"Westerholms bok bör bli ett standardverk för alla som bryr sig om Sveriges framtid ...  "

"En riktig djupdykning i det islamistiska träsket. Namnregistret extra nyttigt för alla användare".

"Johan Westerholm är vår tids Torgny Segerstedt. Det är starka krafter som han utmanar och antagligen inte helt riskfritt".
"Johan Westerholm har skrivit en mycket läsvärd och skrämmande bok om en utveckling som pågått under många år och som tyvärr lyckats undgå mediernas uppmärksamhet. Läs boken! Den är mycket bra".

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.