Det franska tillståndet

Emanuel. Macron. © Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se®
  • Söndag 9 Feb 2020 2020-02-09
E-post 1652

Mila, en sextonårig fransk skolflicka har uttalat sig negativt om islam på Instagram och får nu utstå dödshot. Feministerna tiger. Det officiella Frankrike tiger. I Nationalförsamlingen lade en parlamentariker nyligen fram ett förslag om att föräldraledigheten vid ett barns död ska utsträckas från 5 till 12 dagar. Ansvarig ministers kommentar var att det skulle bli ekonomiskt skadligt för arbetsgivaren. Reaktionen blev så våldsam att president Macron fick gå in personligen och be sina partikamrater visa lite medmänsklighet… Vad händer egentligen i Frankrike?

Frankrike har av tradition betraktats som ett land av njutningar, av sensuell förförelsekonst såväl vad gäller mat och viner, som mode och litteratur. Men också ett land av ingenjörskonst som Airbus, Renault/Citroën, Alstom…

Les menus plaisirs infördes under Ludvig XlV. En särskild avdelning som skulle ansvara för allt som var ”de små förlustelserna”. Tanken var rätt – om den inte hade begränsats till hovet. I själva verket skulle vi alla behöva ägna en del av vår dag åt små förlustelser. Njutningar, glädjeämnen, avkoppling från en allt mer påträngande hård verklighet.

Men i ett land där 963 000 unga klassas som arbetslösa, det motsvarar 13 procent av de mellan 16 och 25 år, är det svårt med förlustelser. I ett land där den lagstadgade minimilönen efter skatt är ca 1200 euros, där maten och bensinen blivit väl så dyr som i Sverige är det svårt med små förlustelser.

Allt fler förorter styrs av islamister, invandringen upplevs som okontrollerad och med jämna mellanrum drabbas landet av terrordåd. Vardagsbrottsligheten växer och fransmännen upplever en allt större otrygghet. Man kan förstå motståndet mot att låta Albanien bli kandidatland till EU när tusentals av dess medborgare varje år söker asyl i Frankrike. Framtidstron brister.

Frankrike befinner sig, som Sverige, idag på okända vatten. Protesterna mot en omfattande pensionsreform rullar på. Fackförbunden har gjort gemensam sak med de Gula västarna och demonstrationerna fortsätter. Trots föga hopp. Nyhetsbyråer kablar till och med ut bilder och videoklipp som visar hur demonstrerande brandmän, som till och med sätter eld på sig själva, slås ner av kravallpolis. Men reformen kommer ändå att baxas igenom i Nationalförsamlingen.

Sedan decennier tillbaka har franska presidenter och regeringar talat om vikten av att reformera det franska pensionssystemet som utgjort en djungel av korporatistiska särvillkor. Framför allt har pensionsåldern varit på tok för låg jämfört med andra europeiska länder och dagens livslängd. Vad som skulle varit en klar och ren pensionsreform har efter månader av förhandlingar trasslat in sig i detaljer, nya eftergifter för en rad grupper, korrigeringar av vad som utlovats och kort sagt: blivit en röra. Quel bordel.

En rad bloggare, med förflutet inom den inre politiska sfären eller som väl placerade höga tjänstemän, excellerar nu i stark kritik mot Macron. Han anklagas inte bara för falsk marknadsföring och storhetsvansinne utan också för att sköta presidentämbetet, med all den makt detta medför, uselt.

Macrons popularitet är nere på 24 procent, men än allvarligare är att med detta följer en starkt växande misstro mot politik i allmänhet. 79 procent av fransmännen har en negativ uppfattning om politik och frågan är om ens 50 procent tänker rösta i de stundande kommunalvalen.

Att Emmanuel Macron blev fransk president har flera orsaker. Främst var det för att hans omgivning lyckades via läckor i media spela bort den mest populäre kandidaten Francois Fillon från det konservativa partiet Les Républicains. Han anklagades under valkampanjen för en rad ekonomiska oegentligheter och tvingades lämna politiken. Först nu i vår, flera år efter händelserna, inleds rättegången mot honom. Det är långt ifrån säkert att han fälls. 

Macrons seger möjliggjordes också av att han och rådgivare runt honom såg de etablerade partiernas förfall. Något de spelade mästerligt på. De skapade en ny rörelse som skulle förefalla modern och något nytt i politiken. Rörelsen ombildades till ett parti, LREM, som fylldes av yngre välutbildade personer oftare från den privata sektorn än förvaltningen. De tog över med entusiasm och stort stöd från medias sida. 

Men snart kom sprickorna. På flera håll och kanter. Man hade försökt driva Frankrike som ett storföretag. De olönsamma bitarna skulle sågas bort. Arbetslagstiftning och pensionssystem skulle rationaliseras.

Men man glömde, eller hade inte förmågan, att förstå att politik också har en annan dimension: den att respektera väljarna. Det tydligaste exemplet är i hur man hanterade bensinskatten, en höjning som slog stenhårt mot de mest utsatta delarna av landet och gav upphov till Gula västarna. En politik som bestraffar människor som inte ser att de har gjort något fel utan bara vill kunna leva som deras familjer har gjort i generationer. I byn på landet.

Emmanuels Macrons ungdom och charm lockar inte längre i någon utsträckning. Hans premiärminister Edouard Philippe, utbildad vid samma elithögskola som Macron, Ecole Nationale d’Administration, valkampanjar just nu i sin hemstad Le Havre som förstanamn på listan inför kommunalvalen i mars. Men han tänker inte återvända direkt till sin förra post som borgmästare om han vinner. Den platsen lämnar han åt sin vice i väntan på att de närmsta åren sparkas eller själv avgå från premiärministerposten då han vill ha en trygg reträttpost.

Det här är ett skolexempel på den franska elitens arrogans. En av de faktorer som skapar så stora klyftor i det franska samhället. Liksom få tidigare svenska ministrar eller riksdagsledamöter behöver eliten oroa sig för att straffas för inkompetens eller lättja utan kan, om den så väljer, räkna med vidlyftiga pensioner eller att ingå i en generös utnämningspolitik.

Liknar det oss? Är vi också där i arrogansen? Lever vi i det som Sydeuropa haft så länge? En etablerad kartellisering av politiken där de partier som sitter vid köttgrytorna har vuxit samman med staten. I Sverige är partibeteckning viktigare än i Frankrike men samtidigt har vi inte lika tvära kast i mandatfördelningen. Hotet som Sverige står inför, såsom Frankrike nu genomlider, är att kollapsen blir total inför politiken. Vad händer? Vad gör man? Vi har alltid lovats reformer? Reformer som ska vara genomtänkta och välgrundade. Istället är vi nu i en politisk sörja där vänsterpartiet krokar arm med moderaterna. 

I Frankrike tvingas ändå den som är vald till president att vara ledare och att ha en äkta agenda. Visst kan de vara misslyckade som Hollande eller jupiterianska som Macron, men de kan ställas till svars. Idag verkar det i Sverige som att ingen tror att Stefan Löfven faktiskt är statsminister. Att han ska leda socialdemokratin i ytterligare ett val måste, spekuleras det, vara ett skämt. På oppositionskanten ses ingen större styrka heller. Möjligtvis hos Sverigedemokraterna finns ett hum av ambition men även de håller ganska tyst. 

Problemen hopar sig men lösningarna är få. Det som skiljer Sverige från Frankrike är att svenskarna är passiviserade. Fransmännen utkräver ansvar. Fransmännen begär att  förtroendevalda politiker ska göra rätt för sig. I Sverige tycks vi utgå från att de förtroendevalda, vars namn vi inte ens känner till, numera bara sitter av sina mandat medan Sverige, likt Frankrike, sjunker ner i en förtvivlan och förlorad framtidstro.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se