När socialdemokratin övergav folket

Sveket. © Kjell Nillson Mäki
  • Söndag 2 Feb 2020 2020-02-02
E-post 2740

En ledare ska ingjuta hopp hos folket, ge framtidsvisioner och se helheten men inte glömma de mest utsatta. Just ett sådant tal höll Boris Johnson vid midnatt i förrgår när Storbritannien trädde ut ur EU. Det samtidigt som Stefan Löfven och socialdemokraterna blivit en symbol för ett svenskt förfall och Frankrikes Emmanuel Macron, sprungen ur socialistpartiet, blir allt mer impopulär då han pådyvlar nya bestraffningar för det folk han ska leda.

Det går dåligt för socialister och socialdemokratin i Europa nu. Utförslöpan är hisnande brant och få tror på återhämtning.Istället växer partier och ledare som ser vanliga människor som sin bas och utgår från deras verklighet. Detta under ständig attack från media och döende partier som försöker utmåla de nya rörelserna i brunt och använder populism som ett skällsord.

I en rad västeuropeiska länder framstår nu socialdemokratin som anorektisk och i avsaknad av karismatiska ledare. De bästa har dött eller lämnat för privata sfären.  Återstår de som inte har mycket annat val än att klättra i hierarkierna för att ha en garanterad inkomst och position.

Så har utfrusna Ann-Sofie Hermansson blivit en symbol för den svunna socialdemokrati som respekterade sina rötter och sitt uppdrag. Kanske den enda toppolitikern som återgått till ett hederligt jobb och utbildat sig till att köra sopbil.

Statsvetare världen över analyserar den obönhörliga trenden för europeiska socialister och socialdemokrater. Mönstret går igen: siffrorna pekar nedåt, partiledningarna försöker rädda vad som räddas kan genom att ingå oheliga allianser eller – som i Danmarks fall – ta över mycket av motståndarnas program.

I mätning efter mätning kan vi se den svenska socialdemokratins sammanbrott. Än så länge räddas de främst av en i huvudsak vänligt inställd journalistkår och av det stora nätverk som byggts upp under decennier inom förvaltningarna. Men argumenten tryter i deras debatter med motståndarna. Brunråttor, fascister och rasister tycks inte längre bita på väljarna som placerar den populistiska konkurrenten som största parti i en rad opinionsmätningar.

I Tyskland rasar det förr så stolta SPD, i Nederländerna är PvdA inte vad det varit. Inte heller italienska PD. I Frankrike där Emmanuel Macron i ett genidrag lyckades krossa det parti han själv kom ifrån med sitt egenhändigt skapade LREM växer nu flera så kallade populistiska partier. En följd av att regeringen visar en uppenbar dövhet gentemot väljarna.

I valet 2018 fick tyska socialdemokraterna sämsta resultatet sedan Weimarrepubliken, i Storbritannien är det Boris Johnson som framstår som vanligt folks beskyddare. I Östeuropa,  dvs länder som Ungern, Polen, Tjeckien kämpar de socialistiska partierna för att överleva.

Men hur kan partiledningar och regeringar få för sig att det är en god taktik att skambelägga de nya partier som växer fram ur en massiv europeisk frustrationen – istället för att diskutera sakfrågor med dem? Det allerstädes närvarande våldet i Sverige ska inte bara hanteras som ett behov av fler poliser. Det är orsakerna som måste tas i.

Om människor i Sverige, liksom i andra europeiska länder, anser att det ökande våldet, det ökande bidragsberoendet, sjukvårdens kris och urusla resultat i ett antal förortsskolor har ett samband med de senaste decenniernas omfattande migration så måste detta kunna diskuteras utan att en sida ges offerstatus och andra sidan rasistutmålas.

Den svenska socialdemokratin är det parti som i högsta grad sett väljarna som några som ska anpassa sig till partiets senaste linje. Ledningen inser inte att den för allt fler bara utgör en skattefinansierad organisation bestående av medelmåttor. Tiden då man föds till socialdemokrat och dör som socialdemokrat är snart över i Sverige. Som på så många andra ställen i Europa.

För att behålla och få väljare måste ett parti idag lyssna nedåt, ja till och med vara ödmjukt och ta vanliga människors bekymmer och önskemål på allvar. De människor som går till jobbet, tar hand om sina barn och vill ha tillgång till vård när de och deras närstående blir sjuka. Så som det var förr. När partiet och samhället var nära nog ett och detsamma.

I det senaste europaparlamentsvalet förlorade socialister och socialdemokrater 38 av sina 191 platser i det 751 medlemmar starka parlamentet. Trenden är allomfattande i Europa. 

Kanske är det så att folkrörelsepartiernas tid är över. Kanske har partiernas sammanväxt med staten gått såpass långt att det inte går att ändra. Vissa intressen har blivit så lika hos partierna att det som heter konfliktlinje inte längre handlar om praktiska ting utan rent självförverkligande, dramaturgi och medielogik. Jag tror inte att det var socialdemokratin som gav upphov till idéer som folkhemmet, gör din plikt & kräv din rätt eller kelgrisar och styvbarn. Jag tror att det var att socialdemokratin grävde djupt i vår kulturella identitet och sedan bara översatte värderingar som vi till mans bar på in i partiprogram. Ett beteende som moderaterna anammade i valen 2006 och 2010.

Uppenbarligen krävs det stor visdom för att kunna göra detta. En visdom som gått förlorad. Det finns ingen djup klangbotten i en familjevecka, eller i, ja vad nu resten av reformerna som genomförs heter eller står för. Plastpåseskatten känns som bara ett nytt exempel som är draget från en liten grupp människor som vill ha sina namn i historieböckerna på miljövetarprogrammet snarare än något som har en koppling till vår samtid. 

Den frågan som uppstår är om den gamla tiden är över. Det finns kanske inte en fungerande svensk folksjäl längre. Vi har till slut drabbats av ett kraftfullt fall av anemi. Kittet som brukade hålla ihop vårt samhälle har lossat. 

Kontraktet är brutet säger någon. Vem bröt det? Något håller på att gå sönder, vem slängde det i backen?

Det fanns en tid när de idéer som var bärande inom socialdemokratin var rimliga. Solidaritet, jämlikhet och en varm nationalism. Vi har inget av det som trovärdiga ideal längre. Knappt har vi dem som en nostalgi. 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.