Därför skiljer sig WHO:s och Sveriges bedömning om Corona-smitta åt

© Kjell Nilsson Mäki
  • Tisdag 10 Mar 2020 2020-03-10
E-post 1163

Debatten om Sverige gör rätt eller fel i hur att hantera Covid-19, AKA “Corona-viruset”, fortsätter. En debatt som präglats av lika mått genuin oro som den blandats upp med direkt kompetensbrist samt ett kommunikationsunderskott. Det har dessvärre visat sig att den myndighet som skall svara för den främsta kompetensen på området inte har de internationella definitionerna helt klara för sig. Det har skapat en situation av oro i samhällskroppen som öppnar för medveten desinformation från de som vill Sverige illa.

Italien har nu tagit beslut om att sätta hela landet i karantän. Ett drastiskt beslut som bara Italien kan redogöra bevekelsegrunderna för men uppenbart är att smittspridningen nu är utom kontroll och såväl antalet smittade som de som dör till följd av följdsjukdomarna ökar till synes okontrollerat.

I Sverige är situationen för närvarande annorlunda, mycket beroende på att sjukvården, främst smittskyddsläkarna och Folkhälsoinstituet arbetat effektivt med det som kallas smittspårning. Att för varje identifierad smitta spåra vilka dessa har varit i kontakt med för att påbörja behandling men främst isolera smittbärarna. Smittbärare som på ett eller annat sätt kan länkas till personer som tagit med sig smittan in i Sverige efter resor till främst Kina, Italien eller Iran.

Men under gårdagen visade det sig att detta inte har räckt till. En 80-årig man anlände till ett sjukhus akutmottagning i ambulans efter att ha utvecklat ett allvarligt sjukdomstillstånd. Mannen har så vitt känt inte haft någon kontakt med någon utlandsresenär från de s.k. ”Hot-spots” där smitta spridits till synes okontrollerat.

Men trots Folkhälsoinstitutet och smittskyddsläkarnas goda arbete, för det har varit effektivt och Sverige har inte utvecklat en epidemi på samma sätt som i Italien så har en oro spridit sig i samhällskroppen. Allt fler har ställt sig frågan om varför Folkhälsomyndigheten enträget hävdat att det inte förekommit någon lokal smittspridning medan WHO rapporterat att sådan förekommer i Sverige sedan flera veckor tillbaka.

Allt beror på hur smittspridning definieras.

I kontakt med Anders Tegnell, Statsepidemiolog, menade Tegnell inledningsvis i kontakten med Ledarsidorna att WHO:s bedömning var felaktig och att WHO lovat att rätta denna vid nästa dygnsrapport. Så skedde aldrig utan WHO:s bedömning kvarstod. Att det i Sverige förekommer lokal smittspridning.

I nästa steg, när Tegnell konfronterades med denna information så hävdade han att diskrepansen berodde på att WHO ansvarar för den sammantagna internationella bilden och Sverige för den nationella. Därför landade WHO, trots att de har identiskt samma underlag som Sverige (då Sverige levererar in det) i en annan slutsats.

Men inte heller det visade det sig stämma.

Diskrepansen, som skapat en oro, beror på att WHO anser att en smitta är lokal om den uppstått lokalt till skillnad från Folkhälsomyndigheten som menar att bara om en smittbärarkedja inte kan identiferas till en person som fått smittan utomlands är den lokal. 

Idag har Sverige enligt WHO:s definition 57 procent av de identifierade fallen i Sverige smittats lokalt. WHO tar ingen hänsyn till smittkedjorna. Enligt Folkhälsomyndighetens definition är det mindre än en procent som smittats lokalt, d.v.s från okänd lokal smittbärare.

WHO skiljer på smittkedjor och var en smitta uppstått för att skapa ordning och reda. Sverige gör tvärtom. Även om bägge informationerna är avgörande för bekämpning av samhällsfarlig smitta. Men skillnaderna i definitioner får andra konsekvenser när inte Folkhälsomyndigheten kan redogöra för dessa själva.

Det som är anmärkningsvärt i dialogen med Folkhälsoinstitutet är att de själva aldrig kunde redogöra för denna skillnad. Än mer remarkabelt var beskedet från Folkhälsomyndigheten att ”det var bra om Ledarsidorna redde ut detta med WHO”. Inte att de själva kunde svara på en fråga där svaret visade sig vara så pass enkelt att WHO och Sverige arbetar med olika definitioner. Med olika definitioner följer olika utfall och svar. En skillnad i definition som visar sig vara så pass basal att det är rimligt att ställa kravet att en myndighet med kriskommunikationsansvar skall ha detta klart för sig. Men det hade den inte.

Med olika svar skapas en oro i samhällskroppen som idag med en smitta av ett virus som bedöms som samhällsfarligt. En oro som mycket väl kan komma att utnyttjas av allt från ryska trollfabriker till andra krafter i samhället som vill slå split mellan stat och medborgare eller på annat sätt få Sverige ur balans. Det finns därmed all anledning att rikta kritik mot inte bara statsepidemiolog Anders Tegnell för att han inte klart kunnat redogöra för de begrepp som används internationellt men även mot Folkhälsomyndighetens samlade kommunikativa insats.

Att rulla över ansvaret på en enskild journalist för att kunna bringa reda i begreppen kan inte betecknas som godkänt för en expertmyndighet. Begrepp som i ett normalt fungerande internationellt samarbete borde vara väl kända för myndigheten.

Och oavsett vad Tegnell och Folkhälsomyndigheten idag säger så sprids nu smittan lokalt. Virus tar ingen hänsyn till vem som är bärare av det och vem som är mottagare vilket är WHO:s grundinställning. Blir du smittad i Sverige är smittan lokal. Blir du smittad i Italien men reser till Sverige så är smittan importerad. Smittkedjorna är en helt annan sak. 

Men någonstans skall ändå Folkhälsomyndigheten ha en eloge för att ha prioriterat arbetet med smittspårning. Nu återstår att se hur långt det kommer bära Sverige. Med de första fallen som inte kan spåras kommer nu uppmaningar från smittskyddsexpertis att Sverige byter strategi. Det var bara synd att Folkhälsomyndigheten virrade till det med egen okunskap samt bristande kommunikation från början och som det ser ut; i onödan spätt på oron i samhällskroppen. Något som har en direkt inverkan för förtroendet för inte bara Folkhälsomyndigheten utan

När 2020 och Covid-19 ”är över” för den här gången finns det goda skäl att se över begreppsapparaten, att den bättre harmonierar med den internationella, och de myndigheter som har ett kriskommunikationsansvar kompetens ner på individnivå.

Covid-19 har inte bara pekat på det som fungerat bra och mindre bra i vård- och smittkedjorna. Den har med en smärtsam tydlighet pekat på hur viktigt det är att myndigheter med krishanteringsansvar förstår sin egen roll. En roll som är vidare än den egna fackkompetensen och som har en direkt bäring på hur pass väl även oron i samhällskroppen kan hejdas i tid.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.