En nation tack vare folket, trots dess ledare

  • Söndag 22 Mar 2020 2020-03-22
E-post 2545

I dessa tunga tider lyfts våra sinnen i ögonblick av soluppgångar, av vårbuketter med hästhov, vitsippa och svalört. Fåglars kvittrande som lovar än mer ljus och värme. Hav och sjöar som ändrar färg och ger oss löften om fisketurer, segling eller soldränkta klippor och stränder. Vår svenska nationalism finns här, liksom i Fröding och Heidenstam. Hos Taube, Håkan Hellström och Kent.

Det talas ofta om att vi är fredsskadade, en tes jag inte tror på även om Snoilskys patriotism står dammig på hyllorna. Den förre finske utrikesministern Errki Tuomioja hänvisar till Orwell i en text om nationalism. Det han citerar går stick i stäv med min övertygelse:

George Orwell ville göra en klar skillnad mellan nationalism och patriotism. Med patriotism förstod han trofasthet gentemot en given plats och en given livsstil, som man anser vara det bästa i världen, men som man inte alls tänker påtvinga andra, i motsats till nationalismen, som inte kan frånskiljas från maktlystnad.

Stöd för mitt sätt att se ger Wikipedia:

Sverige brukar ibland ses som ett av de minst patriotiska länderna i världen. Detta har sin grund i att landet inte har drabbats av krig på 200 år. En våg av patriotism kommer i allmänhet över ett land när det blir inblandat i militära konflikter.

Men den kände historikern Arnold Toynbee som skrivit ett gigantiskt  verk om våra civilisationer, A Study of History, har också varnat för nationalismen:  “the real religion today of a majority of people,” och “has been the ruin of one civilisation after another.”

Men kan vi ge olika innebörder åt dessa begrepp? Förvandlas de i fredstid och krigstid? Patriotism kan väl inte omfatta blåsippor i en backe, Elsa Beskows kantarellfamilj eller Emil i Lönneberga? ”Men bara Sverige svenska krusbär har” är väl för oss frågan om en nation?

De nationer som i högsta grad är krigsskadade vore Tyskland och Storbritannien. Men se hur totalt olika dess befolkningar beter sig nu i Coronatider. Tyskland, metodiskt, lugnt håller dödstalen nere. Britterna i sitt högmod och dödsförakt har fram till dess premiärministern beslöt stänga pubarna struntat i försiktighetsåtgärder.

När räkenskapens dag kommer, lär EU framstå som en av de stora förlorarna. Denna gigantiska byråkrati med anonyma högavlönade parlamentsledamöter hade inget förberett för pandemin. Inte sett till att vi som betalar kunde luta oss mot en europeisk medicinförsörjning, gemensam  vaccinforskning eller tillräcklig tillgång till sjukvårdsutrustning.

EU har blivit så fjärran den ursprungliga tanken på att bli en positiv signal till de europeiska folken  -att dess oändliga kommittéer och begagnade politiker förvandlade till kommissionärer gör att allt fler länder riskerar följa britterna.

Hur märkligt det än låter så var tanken på en europeisk gemenskap en tanke på en form av europeisk nationalism som skulle ersätta den patriotism som lett oss in i så många krig grannar emellan. När den värsta katastrofen sedan andra världskriget drabbar Europa så finns EU inte där. Har ingen röst, har ingen plan, ingen bot.

De flesta man frågar idag ser inget aggressivt i nationalism. 17 maj paraderar och festar norrmännen. Men de förbereder sig inte för krig. De omhuldar sina natur och sin kultur.

Liberalism, socialism… alla dessa politiska idéer är ett utanverk som inte når ner i den nationalism som förenar oss. Idag upplever vi just ett ”vi”, gemensamt ska vi ta oss förbi denna pandemi, många utan tro på auktoriteter som svajar mellan ståndpunkter. Det är ett politikerproblem om de vill enas eller kivas över partigränserna. Det rör inte vår vardag, i synnerhet inte i ett land utan ministerstyre.

Vi lever i en tid där många av oss upplever att vi har rätt till mer i vårt samhälle. Att våra resurser (se skatter) ska användas klokt, vist och gynnsamt. Vi vill se ny teknologi och nya sätt att göra våra liv bättre. Vi vill ha bättre prestanda och vi vill veta vem vi ska vända oss till om vi inte får detta. Idag känns det som att mycket går i motsatt riktning. Visst vår offentliga förvaltning digitaliserar sig och nya badhus byggs till höger och vänster. Men samtidig ser vi att det inte går att få tag på skyddsmasker i pandemitider. Alkogelen tar slut och karantänsåtgärderna kom så långsamt igång att hela samhället måste självisolera sig. 

Inte ens när det är gjort lyckas vi stoppa smittspridningen. Istället för att visa tydligt vem som har ansvaret  för samordningen i vårt samhälle har auktoritet och ansvar spridits ut både horisontellt och vertikalt. Vart har alla pengar gått?  Vi har enligt socialstyrelsen inte ens förmågan att dela utrustning mellan våra regioner utan måste istället skicka patienten dit utrustningen finns. Vi är bland de sämsta i Europa. Detta land politikerna hyllat som ett föredöme.

Riksdagspartierna har glidit samman med staten och säger till medborgarna att inte protestera mot makten. Statsministern är inte ansvarig för nationell krissamordning. Vad gör MSB? 

Vi står inför en djup kris. Vi befinner oss i själva verket i den. En kris som handlar om nationen Sverige. En nation som binder samman folket. Ett samhälle där föråldrad partistruktur blivit överflödig. Ett samhälle där vi imorgon kommer att kräva att få delta i vem som väljs till vad. Ett samhälle där vi återfinner personligt ansvar.

 

Chris Forsne

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.