Frankrike går till lokalval – ställer demokratins vara eller icke vara på sin spets

  • Söndag 8 Mar 2020 2020-03-08
E-post 384

Ett hänsynslöst intrigspel, en politisk övertygelse lätt att rucka på och ett psyke som en schackspelare. Att efter varje drag tänka ut nya möjligheter, nya öppningar.  Om en vecka är det kommunalval i Frankrike – och den mest eftertraktade posten, den som Paris borgmästare, är det nu tre kvinnor som slåss om. 

I verkliga livet tar kvinnor allt större plats i politiken och i den franska succéserien på HBO, Baron Noir, visar den nu släppta tredje säsongen en kvinnlig president som är minst lika beräknande som sina manliga konkurrenter. Frankrike har runt 35 000 kommuner. Till dem ska de väljas hela 550 000 förtroendevalda. 

Men nästan all uppmärksamhet handlar nu om den största och mest illustra kommunen: Paris. Sittande borgmästare, Anne Hidalgo från socialistpartiet, kan mycket väl besegras av den konservativa konkurrenten Rachida Dati. Hon har tidigare varit justitieminister och europaparlamentariker. De senaste åren har Dati varit lokal borgmästare i det sjunde arrondissementet, ett högborgerligt beläget område runt bland annat Eiffeltornet.

Den tredje pretendenten är läkaren Agnès Buzyn. Hon kommer från Emmanuel Macrons parti LREM där hon varit hälsominister och hon kastades in i kampen sent. Detta sedan den ursprunglige kandidaten, Benjamin Griveaux, parlamentariker och tidigare talesman för Macron tvingades avgå efter en sexskandal.

Vad väljarna nu kan ta del av i Paris är en politisk kamp med styrka och hänsynslöshet som svenska kvinnliga politiker inte kommer i närheten av. Just nu är Dati knapp favorit framför sittande borgmästare Hidalgo men valet är långt ifrån avgjort.

De franska kommunalvalen görs i två valomgångar. Först nu nästa söndag i en omgång där alla ställer upp mot alla, därefter söndagen efter när de högst placerade möts i en andra valomgång, såvida ingen får över hälften av rösterna i första omgången. Inför den kan det ha en avgörande betydelse vem de utslagna rekommenderar sina väljare att lägga sin röst på.

Flera tunga ministrar i Macrons regering ställer också upp i kommunalvalen. Detta för att säkra en tillvaro efter en högst osäker tid i en regering som kan ombildas när som helst. Så ställer till exempel premiärminister Edouard Philippe upp i sin hemstad Le Havre, där han tidigare var borgmästare. Skulle han vinna, vilket idag inte ses som garanterat, kommer han låta sin suppleant styra staden tills dess han själv kan ta över igen…

Men många kommuner är så små att det bara finns en lista. Det blir inte mycket till demokratiskt val. Den består inte av partitrogna utan mest av folk som gillar att  engagera sig i ortens dagliga liv  eller bestämma över grannen. De minsta kommunerna samarbetar numera i communautés des communes (kommunalförbund), där ett antal småkommuner går samman när det gäller t.ex. tyngre ekonomiska beslut.

Till skillnad från i Sverige tror man i Frankrike att det är möjligt för väljarna att ta sig till valurnorna mer än en gång vart fjärde år. Kommunalvalen är skilda från de nationella valen och därmed diskuteras också lokala frågar under en valkampanj.

Men det blir allt svårare att entusiasmera väljare i demokratiska val överhuvudtaget. Av de yngsta väljarna, mellan 18 och 25 år,  är det bara drygt 30 procent som tänker rösta. Det allmänna röstdeltagandet brukar ligga strax över 60 procent. I år räknar man med en lägre siffra på grund av Coronavirusets hastiga spridning i Frankrike.

Det är en svår balansgång. I Sverige har vi gemensamma valdagar vilket i praktiken innebär att det är svårt att få en debatt om lokala kommunala frågor under en valkampanj. I Frankrike lyckas detta men valdeltagandet blir ändå lägre. Detta eftersom till skillnad från Sverige, blir de röster som läggs på den förlorande kandidaten bortkastade.

Det är också svårt att jämföra kommunalval i Frankrike med parlamentsval. Det då det nu, med ett förkortat presidentmandat från sju till fem år, sammanfaller med valet till nationalförsamlingen. I praktiken har det kommit att bli ett godkännande av den nyvalde presidenten som efter sitt tillträde upplöser nationalförsamlingen för att få en egen majoritet. Något som väljarna vanligtvis ger för att ge den nyvalde presidenten handlingsutrymme. Detta som en konsekvens av de svåra situationer som t.ex. Francois Mitterrand hamnade i när han tvingades samarbeta flera år med en regering av motsatt politisk färg. La cohabitation (samlevnad), som det kom att kallas, fick en förlamande inverkan då maktfördelningen mellan en fransk president och en regering visat sig alltför otydligt skriven i den Femte republikens författning. Denna var egentligen enbart skräddarsydd för general de Gaulle.

Som i så många europeiska länder växer i Frankrike avståndet mellan politiker och allmänhet. Väljarna visar misstro och ofta till och med förakt för det politiska spelet. Valdeltagandet sjunker och man lägger lika gärna sin röst mot något som verkligen för en kandidat eller ett parti.

Emmanuel Macron lyckades bryta ner mycket av det klassiska partiväsendet i Frankrike häromåret men nu börjar en trötthet skönjas i Frankrike inför det nya parti LREM han byggde upp runt sin egen person. Socialistpartiet och det republikanska partiet ligger mer eller mindre i spillror. Istället är det ytterlighetspartierna, de så kallade populistpartierna, som drabbats mindre hårt. Å ena sidan Marine Le Pens omdöpta parti, tidigare Front National numera Rassemblement National, och å den andra Jean Luc Mélenchons La France Insoumise (det okuvade Frankrike).

För att förstå fransk politik med dess näst intill oändliga intriger, förflyttningar över partigränserna, nya rörelser och koalitioner så finns knappast en bättre rekommendation än att se HBO:s tre säsonger av Baron Noir med den fullständigt lysande huvudrollsinnehavaren Kad Merad som ständig kungamakare.

Men vilken lärdom kan vi dra? I Sverige har vi högt valdeltagande även i kommunalvalen, vårt proportionerliga system gör att inga röster går till spillo. Samtidigt ser vi samma trend av sjunkande förtroende för våra politiker och de offentliga institutionerna. Det kan ha att göra med en förändring av vår kultur som har skett över tid. Vi som är vuxna idag, åtminstone en stor del av oss, levde inte under krigen. Vi hade aldrig armod och de löften vi fick från det offentliga var att vi skulle få det bättre och bättre. I samband med detta ökade vår kunskapsnivå, vårt samhällsintresse och våra krav. Men den politiska kastetn gick åt ett annat håll. Såväl i Sverige som i Frankrike.

EU-inträde, internationella organisationer och avtal samt ytterligare och hårdare lagar som styr kommunerna har lett till ett system som blivit mer rigoröst och mer kontrollerat. Samma handlingsutrymme finns inte längre hos kommunstyrelser eller regeringar som tidigare. Detta är ett olyckligt sammanträffande med att kraven från medborgarna har blivit högre och mer omfattande. 

Trots satsning på decentralisering är det franska centrala styret idag mycket mer omfattande än det svenska. Nivåerna på ansvar vad gäller allt från utbildning till hälsovård och skatter betydligt fler. Många anser att de små kommunerna bestämmer så lite runt om i Frankrike att det är sak samma om man röstar eller inte.

Men trots det är det för fransmännen självklart, och borde vara det i Sverige, med separata valdagar för nationella och lokala val. 

För svenskt vidkommande skulle det kunna ge kommuner och regioner mer makt över hur de vill organisera allt från äldrevård till utbildning och miljöinspektioner. För att inte tala om bygg och bullerregler. Det skulle också kunna bli en påtryckning för att kommuner får större inflytande över infrastruktur, vägar och det som vanligtvis bestäms av Trafikverket. I den minsta lilla franska by har det första tecknet på en sådan decentralisering lett till rondeller vid alla korsningar in och ut ur byn. En lisa för de boende som haft genomfartstrafik men för de som färdas på småvägarna grymtas det en del.

I  åtskilliga tusen av de små franska kommunerna känner invånarna sin borgmästare. Han eller hon har mottagning varje vecka och vem som helst kan gå dit med sina klagomål eller önskningar. Fjärran de svenska storkommunerna.

Skilda valdagar innebär en helt annan satsning på lokala frågor och också att väljare och de förtroendevalda känner och har ett ansvar för vad som sker i vår närhet. På franska landsbygden är det borgmästaren som kommer och knackar på för att lämna bortsprungna barn och hundar. Eller tar emot klagomål på dålig vattenavrinning och trasig vägbelysning.

I Sverige vore det skönt att bli av med lite av dagens anonymitet och bristande ansvarskänslan.

 

Chris Forsne

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se