Tankar om Corona

  • Lördag 28 Mar 2020 2020-03-28
E-post 1296

Coronavirusets framfart har framkallat en rad med reaktioner och tankar hos både allmänheten och mig själv. Debatten, eller oron, har fått en höger-vänsterdimension som förvånat mig. Reaktioner som på något sätt måste hanteras, och där jag nu återger mina tankar, insikter och erfarenheter i ämnet. Samt hur jag väljer att förhålla mig till det.

Artikeln som ljudfil:

Vi väljer alla olika förhållningssätt till hur vi håller oss informerade om Coronavirusets framfart. En del tar till sig råd och anvisningar från Folkhälsomyndigheten utan att ifrågasätta. Andra vänder och vrider på de samma, och ännu en del ifrågasätter kritiskt och pekar på hur andra länder gör. Känslor som rädsla och hat spelar in i reaktionerna, beroende på hur Folkhälsomyndigheten väljer att utforma sina svar och förslag på åtgärder.

En genomgående trend är att det främst är liberala debattörer som efterlyser de mest repressiva och kollektivistiska åtgärderna. Liberaler som verkar ha övergivit tron på att människan kan ta ansvar för sina handlingar, och som klarar av att agera klokt på egen hand.

Kanske är det även så att det är i kriser som Coronakrisen som människors sanna personligheter träder fram? Att den annars liberala retoriken bara är en fasad, och att de personerna egentligen trivs bäst i andra samhällssystem och ideologier? Empiri på området visar att frustrerade och rädda människor inte klarar av att hålla fasader, eller huvudet kallt, i någon större utsträcknig. Det är i varje fall min erfarenhet från mina år som officer och de år jag arbetade som personskydd.

Som sagt, det är lika roande som oroande att se hur uttalade liberaler, om de får definiera sig själva nu, i panik skriker efter en stark ledare och långtgående repressiva åtgärder för att begränsa individens universella rättigheter, istället för att ta tillvara varje människas förmåga att agera logiskt och ta ansvar för sina egna handlingar.

Kritiken mot Folkhälsomyndigheten

Inledningsvis finns det fog för att kritisera Folkhälsomyndigheten, FHM, på tre punkter. Folkhälsomyndighetens kommunikativa förmåga satte bilden från början av en myndighet som inte förstod vidden av Coronavirusets samhällsfara. Där förtjänar myndigheten kritik. Sedan finns det även sakskäl att kritisera myndigheten på ytterligare två punkter:

Sverige använder sig av en annan definition än WHO av vad som är lokal smitta och vad som är importerad smitta. Den svenska definitionen bygger på full kontroll över smittspårningen och med det även virusets egenskaper. Så länge smittkedjorna kan spåras till någon som tagit med sig viruset till Sverige från utlandet räknas varje smittad person ha en importerad smitta. Detta skapade dels förvirring i debatten, dels sannolikt att Sverige tappade dygn i arbetet. 

Den tredje punkten är minst lika allvarlig då FHM hänvisade till en rapport från WHO som de menade drog slutsatsen att barn inte drev smitta. En direkt felöversättning av en central passage i den aktuella rapporten. I meningen innan stod det att insamlade data saknade förutsättnignar att dra någon som helst slutsats om barn drev på smittspridning eller inte. Vad WHO konstaterade var att studien inte hittat ett enda fall men att datamängden var för dålig för att dra några slutsatser. Detta kommunicerade aldrig FHM, och det får naturligtvis följdeffekter.

Frustration och rädsla i samhällskroppen

Frustration och rädsla är naturliga mänskliga reaktioner när en människa utsätts för stress, men sällsynt dåliga ledaregenskaper i händelse av kris. Behoven av att få en överblick, och begriplig helhet, är påträngande för allmänheten. Informationsluckor kan annars fyllas i av individerna själva, antingen med egna spekulationer eller med ilska och hat. I kriser krävs dessvärre känslokyla, för att leda och landa rätt.

Medborgerlig Samlings partiledare Ilan Sadé lät i en debattartikel på Nyheter Idag förstå att partiet krävde att regeringen skulle ge FHM i uppdrag att tillgängliggöra allt underlag för journalister och allmänhet, för att kunna granska FHM. 

Hur Medborgerlig Samling funderar kring detta är högst oklart, då en genomsnittlig journalist idag har två års utbildning på folkhögskola. Vad allmänheten skall med underlaget till är även det höljt i visst dunkel, eftersom datamängden är så pass omfattande att det skulle sysselsätta Medborgerlig Samlings alla medlemmar med att behöva sitta i en enda stor studiecirkel fram till valet 2026 för att gå igenom materialet. Utan tillgång till relevant expertis i någon större omfattning är det tveksamt om resultatet av denna lekmannastudiecirkel går att använda till något vettigt. 

Men framtiden får utvisa resultatet, om nu Ilan Sadé nu gör slag i saken, begär ut de lastpallar av data som krävs för att göra den granskning som Medborgerlig Samling kräver, och sedan sätter partiets medlemmar i arbete.

Medborgerlig Samlings utspel är dock värt att fånga upp, för det vittnar om den rädsla, och frustration, som ändå finns i samhällskroppen. Denna går att härleda till FHM:s bristande kommunikativa förmåga och till helt enkelt inkompetenta journalister, som inte förmår att föra vidare information på ett begripligt sätt när inte FHM kan formulera det precist nog.

Rädsla och frustration är god jordmån för hat och föga praktiska som ledaregenskaper.

Vad är en epidemiolog?

Anders Tegnell är inte kommunikatör. Han är epidemiolog. En statistisk disciplin inom läkarvetenskapen. Han är inte heller virolog eller bakteriolog utan måste här vila på andras kunskaper om virusets egenskaper. Något som även dessa forskare tampas med. Likt Tegnell så famlar även de i mörker.

Epidemiologi är läran om sjukdomsförlopps demografi. Bland annat studeras epidemier och andra sjukdomar som är tillräckligt vanliga för att det ska vara möjligt att få ett statistiskt underlag. Epidemiologi hanterar inte bara om smittsamma sjukdomar, utan också om till exempel diabetes, hjärtsjukdomar och högt blodtryck. Den epidemiolgiska forskning som bedrivs vid universitet och andra vetenskapliga institutioner har oftast som målsättning att identifiera och värdera betydelsen av olika riskfaktorer för ohälsa och för tidig död, till exempel livsstilsfaktorer som rökvanor, kostvanor, motionsvanor, miljöfaktorer som passiv rökning, buller och exponering för farliga ämnen i arbetsmiljö. 

På senare år har även den genetiska epidemiologin fått stor betydelse, och den handlar om att undersöka hur ärftliga anlag kan innebära större eller mindre känslighet för att motstå miljöfaktorers skadliga inverkan på hälsan.

Efter FHM:s inledande misstag finns det ingenting i egentlig sak att kritisera FHM för i dagsläget. Likt Sverige så famlar även andra länder i mörker. Anders Tegnell formulerade detta med

”Först jagade vi viruset, sedan jagade viruset oss”.

Det förklarar i stor omfattning FHM:s olika strategibyten. Det är föränderlig materia och ingen känner idag till virusets alla egenskaper. Alla länder befinner sig mer eller mindre i samma situation, och delar kunskapsbas. De åtgärder som andra länder vidtar kommer de se effekten av om först två till fyra veckor. På samma sätt vet vi inte riktigt var Sverige landat om två till fyra veckor. 

Och länderna har alla olika förutsättningar.

Varför testar inte Sverige alla?

Den första frågan som infinner sig är varför Sverige, i strid med WHO:s rekommendationer, inte testat eller testar alla.  Svaret är enklare än vad folk kan tro. Det har från början saknats reagenser och laboratoriekapacitet. Detta har i grunden en politisk dimenison. Lena Hallengren, socialminister har riktat in FHM, i regleringsbrevet, att arbeta med migrantbarns hälsa samt en jämlik hälsa oavsett sexuell läggning, sexuell identitet och sexuellt uttryckssätt. 

När Corona-virusets utbredning blev uppenbar för den politiska nivån kunde en omställning av myndigheten påbörjas. Men det finns inte oändliga lager av reagenser internationellt, så myndigheten tvingades att börja styra om den egna laboratoriekapaciteten, parallellt med att finna reagenser på marknaden. De behövde även utveckla testmetoder som inte kräver en omfattande skyddsutrustning (vilket det finns en skriande brist på).

När en masstestning av befolkningen var som mest effektiv saknade Sverige tester. Inledningsvis finns det uppgifter om att Sverige endast hade 5 000 tester att tillgå. Då var det en klokare strategi att använda dessa i och runt konstaterade fall för att spåra andra, samtidigt som testkapaciteten byggdes upp. Nu börjar den sakta men säkert byggas upp. 

Kring laboratoriekapaciteten finns det mycket att säga. Där har även Alliansen ett ansvar. Under Alliansen monterades inte bara Försvarsmakten ner (i och för sig i brett samförstånd med Socialdemokraterna) utan svensk forskning fick också en annan inriktning, vilket ledde till att en rad med laboratorier och medicinproducenter lades ned under dessa år. Under Alliansen inriktades forskningen på att effektivisera vårdkedjorna så att mer vård kunde ges vid vårdcentraler och i hemmet. Detta har resulterat i att Sverige har det lägsta antalet inläggningsplatser per capita i EU.

Varför sätter inte Sverige in repressiva åtgärder?

Den andra, och kanske vanligaste frågan, är varför Sverige inte snabbt nog genomför de repressiva åtgärder som till exempel Danmark och Finland. Svaret finns i den svenska Regeringsformens 15 kapitel ”Krig och krigsfara”:

6 §   Är riket i krig eller krigsfara eller råder sådana extraordinära förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i, kan regeringen med stöd av bemyndigande i lag genom förordning meddela sådana föreskrifter i visst ämne som enligt grundlag annars ska meddelas genom lag.

Sverige befinner sig nu i en situation som skulle kunna liknas vid den som uppstår vid krigsfara, men lagstiftaren har inte tagit hänsyn till att pandemier, eller liknande spridning av sjukdomar, kan påkalla motsvarande behov.  Det saknas helt enkelt konstitutionellt stöd. Varje repressiv åtgärd måste ha lagstöd. Det tar tid att få fram sådana, då Sverige inte befinner sig i vare sig krig eller krigsfara mot annan främmande makt.

Den svenska konstitutionen bygger dessutom på att kommuner och regioner har både ett stort ansvar och stora befogenheter i dessa frågor. Det kommunala självstyret och den lokala demokratins beslut har stor påverkan i hur de nationella besluten utformas.

Varför sätts inte Stockholm i karantän?

Den tredje, och kanske mest akuta frågan, är varför inte Stockholm sätts i karantän. Förutom den konstitutionella problematiken, smittskyddslagen ger ändå ett visst stöd ändå för åtgärden, handlar det om hur det skall fungera i praktiken. Karantän har visat sig vara effektiv i Italien under en viss given förutsättning. Förmågan att upprätthålla den. 

Den italienska byn Vo Euganeo med 3 300 invånare har lyckats radera ut viruset helt när de sattes i karantän. I grunden ett forskningsprojekt. Problemet var att det krävdes tusentals poliser samt 3 300 tester för att till slut stoppa virusspridningen, och skyddsutrustning för såväl poliser som sjukvårdspersonal. De resurser som krävs för att sätta en hel region i karantän finns inte i Sverige idag, och en karantän blir bara effektiv om den kan upprätthållas. Det saknas helt enkelt personal, för att slå den järnring som skulle krävas för att en karantän skulle bli effektiv. Det saknas även de två miljoner tester som skulle krävas, om Stockholm skulle genomföra en karantän på samma sätt som i Vo Euganeo.

En karantän bygger dessutom på att den följs. Om det inte finns några repressiva åtgärder så urholkas förtroendet och respekten för åtgärden (”den gäller inte mig, jag känner mig ju frisk”), vilket i sin tur påverkar allmänhetens respekt för annan lagstiftning som individer kan finna onödig.

Vad säger forskningen?

Den fjärde frågan som infinner sig är kunskapsbasen. Alla länder famlar fortfarande i mörker givet de resurser och eventuella konstitutionella begränsnignar som finns. De delar dock kunskapsbas. Idag pågår utveckling av ett vaccin i ett unikt globalt samarbetsprojekt där i praktiken alla ledande laboratorier och forskningsinstutitioner samarbetar. Det är inte så att någon sitter och tjuvhåller på information. Hotet från Corona är globalt, och kräver samarbete och dialog.

Jag har för egen del valt att på det vetenskapliga planet selektera informationen noga. För även om jag har varit kritisk mot Folkhälsomyndighetens avsteg från WHO:s bedömningar så är Folkhälsomyndighetens bedömningar något jag både tar del av och värderar seriöst. Jag börjar mer och mer förstå hur de resonerar. Naturligtvis litar jag även på WHO.

De övriga är:

  • Europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC (som tycks ha fått en underordnad roll nu)
  • Johns Hopkins University
  • British Journal of Medicine
  • New England Journal of Medicine
  • Tidskriften Science 
  • Tidskriften Nature

De fyra sistnämnda är publikationer där vetenskapliga artiklar och forskningsrön publiceras. Vad som förenar dessa, samt Johns Hopkins, är att de alla har en mycket väl utbyggd och säker s.k. “Peer review”, det vill säga en vetenskaplig prövning av de resultat de publicerar. 

Det finns de som menar att en ”Peer review” inte är nödvändig och att det finns så pass mycket vänskapskorruption i den akademiska världen att den inte är effektiv. 

Dessa kommer vare sig jag, FHM eller WHO någonsin kunna övertyga om vikten av att ha en vetenskaplig andra prövning av forskningsrön. De personer och kanske främst opinionsbildare som säger att detta steg kan hoppas över negligerar vikten av det. Framför allt när det kommer till det steg alla väntar på, ett säkert vaccin. 

Jag bedömer det osannolikt att världen är betjänt av ett vaccin som framkallar bieffekter som narkolepsi eller andra sjukdomstillstånd. Det finns ett stort värde i att de vetenskapliga processerna följs.

Frågan aktualiserades under en pressträff med Anders Tegnell, där en journalist hade läst en liten studie (< 100 deltagare) från Singapore som pekade på både det ena och det andra. Tegnells svar var tydligt, studien var för liten och hade inte tagit hänsyn till en rad med epidemiologiska, centrala faktorer. Det vill säga, den var för liten och hade för stora gap för att kunna användas i ett bredare sammanhang.

Genom att själv sätta upp kvalitetskriterier, något jag uppmanar alla andra att göra, så minskar vi spridningen av uppfattningar att allt från silvervatten, gnaga på en kristall, blåsa in varmluft i munnen till att äta självdöd frukt skulle vara tänkbara botemedel.

Men åren har jag lärt mig att ta mindre hänsyn till icke-publicerade studier. Som regel finns det skäl till varför vissa studier aldrig publiceras i till exempel Nature eller Science. Det är för att de antingen inte är mogna för att användas än, eller för att de håller för låg kvalitet.

Vi minskar även så vår sårbarhet för s.k. Fake news och annan ryktesspridning.

Så förhåller jag mig till informationsflödet. Naturligtvis har jag ett försprång då jag under fem år suttit och bedömt bland annat epidemiologiska, virologiska och bakteriologiska forskningsprojekt i etikprövningsnämnden, och därmed både lärt mig en hel del samt har direkt access till ledande forskare inom respektive forskningsfält. Jag önskar någonstans att fler än mig kunde dela den erfarenheten och kontaktnät. Kanske framför allt de riksdagsledamöter, politiskt aktiva och opinionsbildare som nu gapar högst.

Det skulle troligtvis lugna ner debatten något, och ge oss alla andrum för att kunna tänka klarare och agera mer rationellt.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.