Skilj kyrkorna från prästerskapet

  • Söndag 12 Apr 2020 2020-04-12
E-post 3354

En påsksöndag som denna hade jag gärna satt mig i en kyrkbänk och låtit stillheten flöda över mig. Men i år är kyrkorna stängda. Lika gott det. För kyrkorna, allas våra kyrkor, har i växande grad tagits över av aktivister som oemotsagda från predikstolen kan trumma ut sina egna politiska budskap. Jag tillbringade för länge sedan en jul med utsikt över ett mexikanskt fängelse. Så udda att jag minns det än. Låt det här året bli en påsk vi minns för att skogens salar, havets oändlighet och böljande vitsippsbackar blir platser av den stillhet och reflexion vi behöver. Men sedan är det dags att återta vår kyrkor från prästerskapet. 

En julafton på sjuttiotalet tillbringade jag med en amerikansk pojkvän på ett billigt hotell i Ensenada i norra Mexiko. Utsikten från fönstret var en taggtrådsomgärdad rastgård belägen  på taket till fängelset strax intill. Fångar som gick runt runt, släpandes benen efter sig.

Tiotalet år senare senare flydde jag från nyårsfirandet i en fashionabel lägenhet i Paris dit en journalistkollega tagit med mig utan att berätta om det utbredda drogbruket som skulle förekomma. Inte en taxi att uppbringa, bara trasiga fötter i nya för trånga skor som nyårsminne. Under senare år har jag alltid tillbringat påsken med goda vänner i Frankrike. En natur med överflöd av blommande träd, tusenskönor och gullvivor. En tjuvtitt in i framtiden, en månad eller två innan svenska maj bjuder samma överflöd.

I år är det så många av oss som väljer eller tvingas bryta med våra traditioner. Så småningom när denna icke tid, icke verklighet är över, är det detta vi kommer minnas. Året då påsken inte firades som vanligt… De kloka, de saktmodiga eller välbalanserade säger till oss att läsa böcker, gå promenader, påta i eventuella trädgårdar.

Men alltmedan naturen vaknar och börjar öppna upp för den årstid då våra sinnen borde fyllas av  förväntan så så översköljs vi av information om den osynliga farsoten. Så mycket mer än vi behöver veta. Orkar ta till oss. Under mina år som journalist har jag mött många politiska ledare och höga militärer. En sak de alla haft gemensamt är att de effektivt lyckas dela in olika bitar i sin tillvaro i olika fack. Och de håller gränserna stenhårt.

Till skillnad från många av oss andra som i dessa svåra dagar stressar våra hjärnor med att låta oro för familjen, för ekonomin, för jobben flyta ihop. En kontinuerlig stress utan att vi kan – möjligheten finns helt enkelt  inte – finna en lösning ur labyrinten.

På sociala media flödar ironin och cynismen. Över en statsminister som inte finns någonstans men vill ha diktatoriska befogenheter och en folkhälsorepresentant som finns överallt. Som skuttar från presskonferenser till breda underhållningsprogram med ständigt nya infall. Ständigt nya sanningar.

Under tyskt tjugotal fanns en desperation i nöjeslivet, inte minst i Berlin. Under andra världskriget var det många londonbor som släppte hämningarna. Brechts ”erst kommt das fressen dann kommt die moral” byggde på konkreta erfarenheter.

Det finns olika sätt att reagera inför hot. Antingen stundens gränslösa njutning med ångestbotten som ovan eller genom stillhet och lugn i de miljöer man älskar mest. Naturen men också för de flesta svenskar: kyrkobyggnader.

Påsken sägs vara den svenska kyrkans största helg. Men de flesta av oss, med vanlig svensk kristen uppfostran, har inte öppet religiösa inslag i vårt påskfirande. De är påskägg i trädgården, påskkärringar som knackar på dörren, lamm och ägg som inslag i maten. Brasa på öppna fält.

När jag växte upp på femtio/sextiotalet var kristendomen en självklarhet. Redan som liten gick jag i söndagskola, i den vanliga skolan var det morgonbön och kristendomsundervisning. Hemma hade vi  familjebibeln illustrerad av Gustave Doré och vi barn läste aftonbön.

Konfirmationspresenterna höll sig inom strikta gränser, klockor till pojkarna, armband med berlocker till flickorna. Jag minns dagen då jag slutade be aftonbön, slutade rabbla den långa raden med välsignelser. Som så många andra i Sverige kan jag inte föreställa mig en Gud som vakar över mig personligen. Som så många andra gick jag ur kyrkan delvis för att jag inte trodde på Gud – men med en rädsla  inför att bli uppläxad av honom på yttersta domen.

Men det verkliga skälet till att jag lämnade kyrkan är prästerskapet. Ett politiserat mästrande prästerskap och en liknande diakoni – så som jag upplevt det. En kyrkans ledning som inte värnar om sin hjord utan har en egen agenda. Johan Westerholm har skrivit mycket om detta just här på ledarsidorna.se Jag saknar inte prästerskapet, men jag saknar våra kyrkor. Skönheten, stillheten, de höga fönstren eller tjocka murarna.

För en del år sedan ledde jag ett projekt, Pilgrim Halland, där vi lade upp en vandringsled genom det vackra halländska landskapet fyllt av medeltida kyrkor. Sträckor av vägen kunde vandras längs stigar omgivna av grå gärdsgårdar och mäktiga ekar. Nu i vår saknar jag att kunna sätta mig i en tom kyrksal och känna att den tillhör oss alla. Mig och generationer före mig som byggt dessa salar för frid och harmoni.

Jag vill att svenska folket ska få tillbaka sina kyrkor. Jag betalar gärna skatt för underhållet av dessa underbara byggnader som är en del av vårt kulturarv. Men vill att bidrag till prästerskapet  ska skiljas helt från de fysiska kyrkorna. Prästerskapets politisering är inte bara uppenbar i predikningar och dess lednings uttalanden. Men också i det faktum att vi har politiskt valda representanter i kyrkofullmäktige. I de flesta kommuner en blandning av de som redan styr kommunen politiskt – och sedan de som blir över, som inte ens lyckas ta sig in i fullmäktige.

Man kallar sig en folkkyrka. Det är absurt. Ja vi döper våra barn, en del av dem konfirmeras, ofta i konstlade lägersammanhang och med pengar som present! Vi gifter oss där, men såväl Gud som präst har en biroll.

För ett år sedan redovisade kyrkan tillgångar på 48,9 miljarder kronor (prästlönetillgångar ingår inte i denna siffra) enligt kyrkans egna uppgifter. Svenska kyrkan äger cirka 54 000 hektar jordbruksmark, en och en halv procent av landets totalareal och det gör organisationen till en av Sveriges största ägare av jordbruksmark. Församlingarnas intäkter året dessförinnan uppgick till 21,2 miljarder kronor, där kyrkoavgiftens andel av summan var 62 procent och begravningsavgiftens, den tvingande, andel utgjorde 20 procent.

Den som vandrar runt på svenska lantkyrkogårdar ser alltför ofta rader av barngravar, ibland tre fyra kors i rad med syskon som dött inom loppet av en vecka långt innan antibiotika mot t ex scharlakansfeber fanns.

Människor gick förr av tvång och rädsla till kyrkan, idag går allt färre på grund av en politisering av präster och diakonissor och en politisk styrning.

Men byggnaderna är alla vårs arv. Låt oss få tillbaka dessa byggnader för den frid och meditation vi idag behöver. Dess väggar är ett minne av starka förfäder, dess höga fönster låter oss se den spirande grönskan i påsktider och lyfter våra sinnen även i dagens svåra tider.

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.