Vår gemensamma värdegrund – ett sänke i kristider?

  • Söndag 26 Apr 2020 2020-04-26
E-post 2221

Vår gemensamma värdegrund – ett uppföljningsprojekt till folkhemmet – känns inte lika gemensam i dagarna. Sverige har ingen bred tradition av idé och sakdebatt utan olika uppfattningar i en fråga slutar ofta i personangrepp. Eller att motståndaren avfärdas med att det må han eller hon ”tycka” utan att belägg på att detta tyckande är felaktigt läggs till. För inte så länge sedan var det Greta som delade svenskarna i två lägger. Nu är det Tegnells valda linje.

Listan på tillåtna och icke tillåtna ställningstagande kan göras lång. Under senare år bland annat annat de apatiska barnen eller afghanamnestin. Men vi är inte bara uppdelade i två läger. I detta värdegrundsbaserade samhälle finns det naturligtvis också en god och en ond sida. Den följer inte helt och hållet de politiska skiljelinjerna. Inte helt och hållet en generationsfråga. Men faktorerna ingår.

Efter femton år som korrespondent i Frankrike återvände jag till Sverige och kom att arbeta lika många år på SVT i Göteborg. Från den tiden är det egentligen bara två uttalanden från kollegor jag minns. Antagligen för att de för mig var så djupt chockerande. En kvinnlig kollega spände blicken i mig, argt, under ett samtal i personalmatsalen: Kan du inte vara lite mer svensk, fräste hon. En manlig programledare som var oense med mig vid ett helt annat tillfälle avslutade ett samtal innan han reste sig och gick med orden ”Kan du inte vara lojal mot företaget?”

Svaret på det senare var enkelt. Nej, jag är lojal mot tittarna och licensbetalarna. Den första… vara lite mer svensk… var svårare.

Men vad den kvinnliga kollegan vände sig mot var en livlig sakdiskussion, där jag kom med siffror och utredningar när hon och ett par andra kollegor nöjde sig med att tycka och känna. Dessutom avbröt jag långrandiga åsiktssvammel och bad den som talade visa belägg. Jag gjorde dubbla fel. Jag avbröt. Jag gjorde inte heller som i skolan – och som tro det eller ej – lärdes ut på konferenser på SVT – lät den som höll i pennan tala till punkt.

Franska skolbarn lär sig argumentera logiskt: tes, antites, syntes. Amerikanska och engelska skolbarn drillas i debatteknik. Svenska små barn får lära sig om vår gemensamma värdegrund – utan att veta vem som satt ihop den. I vuxet liv innebär detta att känslor, tyckande – och numera ”jag tänker att /…/”, har blivit accepterade som fullt legitima bevis i sakdiskussioner. De facto fakta.

De som alltid har rätt i sitt tyckande och sin i det närmaste religiösa övertygelse har idag bytt Greta mot Tegnell. Många av dem är offentliga tyckare i mediesverige. De är obarmhärtiga mot avfällingar. I värsta fall kan de ses som en shariapolis. Piskan som viner i basarerna har bytts mot giftiga pennor och krönikor. Åsiktskorridor är bara ett annat ord för gatlopp.

Det finns i Sverige uppenbarligen ett behov av idoler som ges hjältestatus. När man väl beslutat ge dem denna status kan de säga i stort sett vad som helst, tycka, tänka, göra kovändningar och strunta i att leva som de lär utan att detta ska belasta dem. Klimatet på sociala media har blivit grovt och fördömande.

Ett av de mest uppmärksammade exemplen på det senaste är hur mediaprofilen Calle Schulman hamnade i bråk med vårdpersonal. Utnyttjade sin maktställning i media för att förringa och, ansågs det, förlöjliga. I Svenska Dagbladet anser sig en skribent ha rätt till följande uttalande efter det att dryga tjugotalet forskare reagerat mot Tegnell:

Oroväckande många forskare visar bristande omdöme.

I samma tidning intar Ivar Arpi en annan roll, och han har haft en klar kritisk linje inför FHM länge. I en krönika citerar han Mauricio Rojas, ekonom och tidigare riksdagsman som mer eller mindre drevs från landet för sina ståndpunkter i invandrings och integrationsfrågor för ett par decennier sedan, idag rådgivare åt M: ”I Sverige är det en dödssynd att vara före sin tid.”
Och själv ställer Arpi frågan om Anders Tegnell lär av sina misstag? Just den frågan är något av pudelns kärna.
Följer man man Anna Bäséns redogörelser i Expressen verkar så inte vara fallet.

Blame-game verkar vara spelet för dagen. Först har vi fått höra vecka ut, vecka in att det är stockholmarna som slarvar mest och därför också har de flesta döds och sjukdomsfallen. Men i en intervju i fredags gjorde Stefan Löfvén ett av sina numera sällsynta framträdanden och i i Örnsköldsviks Allehanda (av alla tidningar med stor spridning) råskällde han på hela svenska folket för att det inte höll avstånd nog. Det krävs en rejäl skärpning över hela landet, säger Löfven.

Och hör och häpna. Sverige är och förblir inte bara kärringen mot strömmen. Vi är, trots att alla andra gör tvärtom, bäst. I intervjun försvarar statsministern, enligt nyhetssajten Omni, också den svenska strategin och säger att den är rätt väg att gå eftersom den bottnar i forskning. Throwback tuesday till när det inte gick att åldersbestämma människor och istället för att använda sig av internationellt erkända metoder skulle vi ta fram vår egna “svenska”.

Och SVT, sin medieuppgift trogen i dessa svårtolkade tider, fyllde samtidigt på med en Novusmätning där resultat går stick i stäv med vad som tidigare uppgivits:

– Enligt intervjusvaren är stockholmarna klart bättre än sitt rykte och har dragit ner rejält på antalet fysiska möten med andra människor. Betydligt mer än vad man gjort i resten av landet, men det beror ju på att råden hittills varit riktade direkt till stockholmare också, säger Novus vd Torbjörn Sjöström.

I mätningen påpekas att norrlänningar och öbor förändrat sitt beteende minst utan att förklara att det kanske inte är så konstigt om det är kilometer, för att inte säga mil till närmsta granne.

När Hanif Bali och Peter Wolodarski tidigt gick ut och kritiserade Tegnells strategi, observera inte hans person, svarade Tegnell att han var mobbad. Ett beteende som vi vanligtvis förknippar med “den upplysta” generationen, så kallade snöflingor, som tar all kritik personligt och gärna känner sig kränkta.

Så var står vi nu? Tegnells lag hävdar med bestämdhet att så fort Danmark, Norge och Finland släpper på sina karantänregler så kommer deras låga dödstal rusa upp på svensk nivå. De tycker, tror och tänker det.

Det andra lägret har svårt att svälja det svenska experimentet när de ser tyska, franska, nya zeeländska, sydkoreanska m.fl. expertutlåtanden om att karantänen varit framgångsrik.

Själv har Anders Tegnell nu, enligt SVT Nyheter, suttit i SVTs helgstudio och sagt att han tycker det är enögt att bara se till dödstalen då vi vet så lite om den här sjukdomen.

Kriser förändrar sällan saker direkt men visar på de sprickor och problem som funnits sedan tidigare. Men sådant som vi tidigare kunde leva med att det fungerade knackigt kan vi inte förlita oss på längre nu när det blåser. Vi har haft successiva kriser vi haft i flera decennier. Estonia som inte behöver kommenteras. Tsunamikatastrofen visade hur dåligt förberedda vi var inför att ta hand om svenskar utanför Sverige. Finanskriser lyckades vi hantera tack vare först Göran Persson och sedan Anders Borg och saneringen av statsfinanserna. Så kom migrationskrisen och nu Corona. De två senare har vi inte klarat av. Det visar på något som är fel i vårt samhälle. Något som undergräver vår möjlighet att kunna fatta gemensamma beslut och ha en gemensam förståelse.

Som i USA nu med anti-karantändemonstrationer och galna råd, som i Frankrike med Gula Västarna och som i Italien med Fem Stjärne-rörelsen ser vi hur de grundpelare som våra demokratiska system står på krackelerar.

Fragmentariseringen av media och kommunikation gör att alla ögon ser och läser olika saker. Internationaliseringen av politiska frågor leder till att andra länders synsätt när det gäller hur man ska hantera politik existerar samtidigt med det svenska. Ytterligare sociala och ekonomiska omvälvningar gör att traditionella arbeten och livsmöjligheter undergrävs i allt högre takt. Men med all denna förändring omkring oss: digitalisering, den fjärde industriella revolutionen, klassernas förändring och centraliseringens stärkande, är det en institution som inte förändras. Den politiska. Trots mängder av yttre intryck arbetar den politiska sfären fortfarande på som förut. Kämpar för samma gamla intressen och gör de på samma sätt.

Men hur visar jag att detta inte bara är tyckanden? Jag kritiserade åsikter i början som fördummande av debatten och nedvärderande.

Debatten i Sverige har från politikens håll i varje kris desperat handlat om att stärka grupptillhörigheter istället för att arbeta med faktiska utfall. Nu görs det till en ideologisk och kulturell stridsfråga om huruvida man får eller inte får diskutera en statlig myndighets uttalanden. Det här är en tydlig väg mot ett samhälles sönderfall.

Corona-krisen visar att vi inte var förberedda. Men de frågor vi nu måste ställa oss är vad i vår kultur och främst den politiska, som gjorde att vi inte var det. I hur hög grad är vi alla kuvade av den politiska korrektheten, rädslan för att våga stå för våra åsikter? Känsla blir ofta en hämmande faktor, en nostalgi över en tid som flytt. Förnuft och prestigelöst resonemang kan däremot föra oss framåt.

 

Chris Forsne

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.