Så monterades Sveriges beredskap mot pandemier ner

  • Måndag 25 Maj 2020 2020-05-25
E-post 3019

Anders Tegnell, statsepidemiolog, pekar på bland annat den så kallade Ädelreformen på 1990-talet som en av de faktorer som ligger bakom den höga dödligheten i Covid 19 på Sveriges äldreboenden. Men även om Tegnell har rätt i det avseendet så är sambanden mer komplexa och ansvaret ligger idag på samtliga regeringar sedan Carl Bildts tid som statsminister.

Sveriges beredskap, både den militära och civila har under lång tid monterats ner och staten, eller det allmänna kan inte skydda medborgarna från vare sig kriminalitet, väpnat angrepp eller pandemier som den som Sverige genomlever nu. 

Socialminister Lena Hallengren (S) medger att coronakrisen blottlagt brister i den svenska vården.

– Vi kan konstatera att det var ett misstag att montera ner civilförsvaret och avskaffa beredskapslagren, säger hon.

Hur det kom sig att Sverige hamnade i detta utsatta läge har en lång, och bitivis snårig historia där inget parti klarar sig undan ansvar och där dagens generation av politiker i allra högsta grad är medansvariga. Det kommer i en post Corona-analys och debatt inte gå för någon att skylla på sin företrädare eller politiska motståndare.

Fram tills idag har det tvärtom funnits en bred samsyn på att svensk beredskap är något ganska mossigt och omodernt som istället skulle minimeras för att ge utrymme för jobbskatteavdrag och intersektionella studier i gender samt inkapslande kulturbidrag till migranter. Detta har ramats in i knytblus- och hijabupprop.

Anders Ygeman, tidigare inrikesminister menade 2017 att antalet poliser i Sverige var fullt tillräckligt samtidigt som antalet dödsskjutningar under hans tid som inrikesminister kom att fördubblas. Vid ett tal vid Folk och Försvar uttryckte han explicit motstånd mot beredskapslager av nödvändig materiel och livsmedel i alla dess former. Men han var inte ensam om denna övertygelse. Det tydligaste exemplet är den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt som menade att svenskt försvar (och beredskap) var ett särintresse bland andra särintressen.

Ädelreformen, där dagens problem började

Egentligen började förutstättningarna för dagens tämligen röriga ansvarssituation 1992, när den så kallade Ädelreformen infördes. 

Ädelreformen genomfördes i Sverige den 1 januari 1992 (regeringen Bildt) och innebar att kommunerna fick ett samlat ansvar för långvarig service, vård och omsorg för äldre och handikappade och genom detta ta över en del ansvar som tidigare legat på landstingen. Med långvarigt ansvar ingick även att kommunerna skulle ansvara för viss beredskap. Kommunerna fick även ett ansvar för hälso- och sjukvård (exklusive läkarinsatser) samt för enklare handikapphjälpmedel i särskilda boendeformer. Det stora problemet var att kommunerna inte insåg vidden av vad som blev resultatet av denna reform. Att de även förväntades att hålla viss beredskap avseende den materiel som erfordrades inom ramen för reformen men även livsmedel för de som bor i de kommunala omsorgsformerna.

Hur regeringen Bildt egentligen tänkte kring Ädelreformen går att ifrågasätta. Att en kommun som Ljusnarsbergs kommun med tätorten Kopparberg med drygt 3 500 invånare skulle ha kompetens och resurser nog att bygga upp en kommunal beredskap  mot pandemier är orimligt om det inte sker en samordning på högre nivåer. Något som aldrig kom att vare sig kommunicerades ordentligt och heller inte kom att finansieras.

Kommunerna kom senare att protestera mot det ansvar som ålades dem utan finansiering. För döva öron och efter en tid klingade protesterna av. Det var ju ändå ingen regering som följde upp beslutet. Oavsett politisk färg.

Civilförsvaret monteras ned

En annan reform som har kommit att påverka är avskaffandet av Civilbefälhavare. Civilförsvarsbefälhavare var en befattning som fanns mellan 1951 och 2000 då den avskaffades. Civilförsvarsområdena sammanföll med Militärområdena och hade som uppgift att inom sitt område leda arbetet med civilsamhällets försvar i kriser och i krig. 

Det finns en villfarelse i att det som uppstod i efterhand dvs Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, MSB, skulle fylla det hål som uppstod. Men detta stämmer inte.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har ansvar för frågor om skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar, i den utsträckning inte någon annan myndighet har ansvaret. Ansvaret avser åtgärder före, under och efter en olycka, kris, krig eller krigsfara.

För den viktigaste funktionen är länsstyrelserna. Det är dessa myndigheter som på regeringens uppdrag i praktiken säkerställer att kriser möts och hanteras på regional och lokal nivå. Dessa myndigheter skall inte förväxlas med landstingen eller regionerna.

Länsstyrelsen – statens representant

Länsstyrelserna och landshövdingarna är regeringens verktyg för att säkerställa att regioner och kommuner följer de beslut och upprätthåller den inriktning och beredskap som regering och riksdag ålägger i detta fall vården och omsorgen ute i landet. Som följer upp att regioner och kommuner har den beredskap mot samhällsstörningar som erfordras. Detta är en funktion som varje statsråd, inklusive Lena Hallengren och Morgan Johansson bör behärska på sina fem fingrar och inte bara vara nödtorftigt orienterade om.

Det är landshövdingen som är regeringens öga, öra och framför allt verktyg att styra ute i landet. Inte bara de övriga statliga myndigheterna såsom Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO), Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten.

Länsstyrelsen är regeringens företrädare i länen och en statlig myndighet. Den viktigaste uppgiften är att se till att de mål som riksdagen och regeringen slagit fast inom en rad olika politikområden uppnås samtidigt som hänsyn tas till länets förutsättningar.

Under en samhällsstörning ska Länsstyrelsen samverka, samordna och stödja länets aktörer för att inrikta samhällets åtgärder och resurser så att konsekvenserna för samhället blir så små som möjligt.

Länsstyrelserna ska verka för att:

  • nödvändig samverkan kontinuerligt sker inom länet och med närliggande län
  • samordna verksamhet mellan kommuner, landsting och myndigheter under en kris
  • information till allmänhet och media samordnas
  • inrikta och prioritera statliga och internationella förstärkningsresurser efter beslut från regeringen.

Länsstyrelsen arbetar också med förebyggande åtgärder för att förhindra att en samhällsstörning uppstår, begränsa skadeverkningarna av en samhällsstörning och kunna återföra erfarenheter efter en samhällsstörning. Landshövdingen och länsstyrelserna är regeringens kontrollorgan ute i landet. De som ser till att beredskapen är god och att kriser möts på för var tid bästa sätt.

Corona-viruset är i allra högsta grad en samhällsstörning på samma sätt som skogsbränderna 2018 men säg den som noterat att regeringen haft en permanent representant ute i landet för att leda och koordinera arbetet. Länsstyrelserna leds av landshövdingen. En befattning som i de flesta fall använts som förläning på ålderns höst.

Landshövdingarna – den trånga sektorn

Landshövding är en statlig tjänsteman som utses av regeringen. Befattningen har sedan lång tid använts som antingen reträttpost eller förläning av politiker som antingen gjort sig omöjliga i alla andra roller eller som belöning att kunna avsluta sin karriär med. Med ämbetet följer inte sällan ett ståndsmässigt boende och omfattande representation som till exempel Örebro Slott, Uppsala Slott eller Tessinska palatset i Stockholm beroende på vilket landskap som den enskilde blir landshövding i.

Den mest prestigfyllda landshövdingeposten är den i Stockholm med omfattande internationell representation. Landshövdingen, idag Sven-Erik Österberg (S) är regeringens representant i huvudstaden.

Bland dagens landshövdingar märks bland annat tidigare justitieminister Beatrice Ask, M som idag är landshövding i Södermanland. Ask var som justitieminister delansvarig för nedmonteringen av Försvarsmakten och sedan som ordförande i Justitieutskottet samt Försvarsutskottet. I den senare rollen kom hon att tillsammans med justitieminister Morgan Johansson att ansvara för nedmonteringen av den svenska brandbekämpningskapaciteten samt ledningsförmågan vid den typen av kriser. 

Ett annat exempel är Anders Danielsson, landshövding i Västra Götaland. Danielsson är mest känd för allmänheten som tidigare generaldirektör för Migrationsverket under migrationskrisen 2015. Som generaldirektör för Migrationsverket vägrade Danielsson i det längsta att försöka hejda migrationsvågen trots att sveriges kommuner och regioner varnade för partiell systemkollaps inom bland annat omsorgen. Inte heller när vården, i form av regionerna bad regeringen att stänga gränserna reagerade Danielsson på varningarna. Det var först när regeringen uppmanade honom att be om att stänga gränserna för att skydda välfärdssystemen som Danielsson reagerade. Danielsson är även känd för att raljera med sina kritiker.

På ett seminarium i Almedalen i juli 2016  sa Anders Danielsson: 

“Sverige har inte knäckts av dessa 163 000 som kom 2015. Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!”

En landshövding som däremot sticker av från detta politiserade mönster är landshövdingen i Kalmar län, Cecilia Schelin Seidegård.  Ingen kan anses vara så väl rustad för att leda ett landsting genom en samhällsstörning som en pandemi som hon. Efter att Schelin Seidegård disputerat i biokemi arbetade hon inom läkemedelsindustrin, framför allt inom Astra-koncernen (Astra Zeneca). 2003–2004 var hon VD för Huddinge Universitetssjukhus AB och 2004–2007 sjukhusdirektör för det sammanslagna Karolinska Universitetssjukhuset. Mellan 2010 och 2019 var hon landshövding för Gotlands län och sedan 2019 i Kalmar län.

Avslutning

Detta är endast en kortare genomgång av några av de beslut och funktioner som brustit. Det finns naturligtvis mer än detta, bland annat beslutet att avveckla i praktiken samtliga fältsjukhus 2004 (regeringen Persson) samt inte minst Alliansens inriktning på sjukvårdspolitiken under åren 2006-2014. Detta fick effekter även inom forskningspolitiken och på Sveriges kapacitet att producera egna läkemedel och eget vaccin. Funktioner där Sverige tidigare haft en hög beredskap.

Alliansens politik gick ut på att minska antalet inläggningsplatser på sjukhusen. En stor del av den svenska forskningsbudgeten anslogs till forksning kring hur vården kunde pressas ut på vårdcentraler och i hemmen istället. Detta fick till följd att annan svenskfinansierad medicinsk forskning trycktes undan. Den ogästvängliga miljö för spetsforskning som utvecklades ledde till slut till att Astra Zeneca, för att ta ett exempel, valde att lägga ner sin anläggning med produktion och laboratorier i Södertälje med 1 250 anställda. Astra Zeneca är idag aktuellt som en av få potentiella storproducenter av vaccin mot Covid-19 men då från deras huvudsakliga produktionsanläggning i Storbritannien. I Sverige finns ingenting kvar i egentlig menig.

Rent generellt fick Alliansens forskningspolitik, där forskning om effektivitet i vården premierades före medicinsk och klinisk forskning fått till följd att flera av Nobel-komittéerna ställer sig allt mer tveksamma till om Sverige kommer ha själva kompetens  nog att dela ut Nobelprisen i kemi, fysiologi eller medicin om tio år.

Detta är som sagt endast några av de faktorer som byggt upp dagens situation. En situation som nu bara kan lösas av de som under lång tid har varnat för bristerna. Personalen i vården och omsorgen. Den personal som med all rätt hyllas av Socialstyrelsens krisberedskapschefer men som fortfarande anses ha för höga löneanspråk när vården går på knäna redan innan semesterperioderna börjat.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se