Små och stora pusselbitar i Ekbergs bok ”De ska ju ändå dö”

"De ska ju ändå dö" av Gunnar Ekberg samt faksimil Jan Guillou från Aftonbladet. Montage
  • Lördag 30 Maj 2020 2020-05-30
E-post 487

Gunnar Ekbergs ”De ska ju ändå dö” är en bok som är något av en hybrid mellan en thriller och en socialantropologisk studie av den radikala och inte sällan våldsbejakande vänstern under 1960- och 70 talet. Vad boken egentligen är ligger i betraktarens öga beroende perspektiv och erfarenhet. Små pusselbitar blandas med större om läsaren så vill.

Gunnar Ekbergs bok ”De ska ju ändå dö” är en bok som är något av en hybrid av en thriller och en socialantropologisk studie av den radikala och inte sällan våldsbejakande vänstern under 1960- och 70 talet. Det är en spännande läsning för den som aldrig kommit i kontakt med den värld av speglar som präglar underrättelsetjänst. Men den kan även läsas som en realpolitisk thriller. Vilket sedan är sant finns för de som har ifrågasatt Ekberg och vars historier ligger i  andra källor samt i en del fall i betraktarens öga. 

Jan Guillou, för att nämna en av Gunnar Ekbergs kritiker är Ekberg mest en mytoman och att han dessutom gjort sig skyldig till två inringda bombhot mot passagerarflygplan under den tid som beskrivs.  Men mot detta skall ställas att Guillou på egen hand och i andra sammanhang bekräftat åtminstone vissa delar av Ekbergs gestaltningar. Och Guillous eget engagemang i bland annat annat varit ett stöd för den terroristklassade organisationen PFLP.

Faksimil 16.10 2016 Jan Guillou i Aftonbladet.

 

Episoden med bombhoten redogör Ekberg för själv och menar att det helt enkelt var inträdesprov för att bli accepterad av den innersta kretsen i PFLP. Vilket inte alls är osannolikt. Snarare tvärom är ett deltagande i olika former av terrorhandlingar ett sätt att kunna komma längre in i organisationen. 

PFLP Popular Front for the Liberation of Palestine

Folkfronten för Palestinas befrielse, är vanligtvis förkortat PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine).

PFLP gjorde sig kända efter en serie av terroristklassade politiska aktioner, som flygkapningar och bombattentat, under slutet av 1960-talet fram till början av 1970-talet. Organisationen har även utfört flera väpnade attacker mot militära israeliska mål och terrorattacker mot civila israeler, under den senaste al-Aqsa-intifadan. PFLP finns uppsatt på såväl EU:s som USA:s lista över terrororganisationer.

FN har inte terrorstämplat PFLP.

Detta är inte unikt för organisationer som PFLP utan präglar de flesta organisationer som tillämpar strikt säkerhet vid rekrytering av nya medlemmar. Allt från Hells Angels via Nordiska Motståndsrörelsen, de mest militanta kommunisterna till det Muslimska brödraskapets avlöpare. Ett fullvärdigt medlemskap kräver rigorösa säkerhetsarrangemang och sin tribut av varje enskild.

Ekberg nämner i sin bok att den extrema vänstern inte är så långt ifrån den extrema högern, vilket är sant. Personligen vill jag lägga till islamismen. Jag vill ha lika lite att göra med islamister, AFA, separatistiska nationalister som med nazister då samtliga står för en skev bild av samhället. Långt ifrån den svenska regeringsformen och ännu längre från FN:s dekaration om mänskliga rättigheter. Ekberg närmar sig flera gånger mitt eget område, islamismen. Besläktad med såväl Sovjetkommunismen som nazismen.

De ska ju ändå dö” kan läsas på två olika sätt. Som en thriller, för det är onekligen en spännande skildring med just så många små detaljer som gör boken levande och för den som bara önskar en bok med spänning utan krav på sanningshalt. Eller så kan den läsas som en antropologisk studie. Den deltagande subjektive observatörens iakttagelser.

Denna form av ögonblicksskildringar från insidan av underrättelsetjänst i allmänhet och svensk underrättelsetjänst i synnerhet är sparsmakade. Av lätt insedda skäl. 

Det ligger i underrättelsetjänstens natur att inte säga för mycket. Ekberg tar därmed en stor risk men möts av tystnad från alla förutom Jan Guillou. Tystnaden kan tolkas på olika sätt beroende på vänskapsband, roll, kunskap och kännedom samt perspektiv.

Vissa delar av boken jag har hunnit källkontrollera har ändå visat sig stämma rimligt väl, andra är mer svävande och kommer kräva ytterligare arbete. Ekbergs detaljrikedom medger för mig personligen att stora sjok av information som jag insamlat från tidigare och nuvarande liv kan kopplas ihop med andra eller att dessa samband och teser kunnat avfärdas. Det senare nog så viktigt för en analytiker.

Bokens styrkor är detaljrikedomen och i förekommande fall källförteckningen samt namnregistret. Svagheterna är att Ekbergs i grunden antropologiska studie inte satts in i en bredare kontext men denna kan för den intresserade kompletteras med bland annat ”Inte bara Stasi” av Birgitta Almgren, ”68-kyrkan av Johan Sundeen samt Bo Theutenbergs ”Dagbok från UD”.

Vill ni läsa en svensk agentthriller i sommar är Gunnar Ekbergs bok ”De ska ju ändå dö” ett utmärkt val. Den finns även som ljudbok för de som vill ligga i hängmattan och slumra. Om det går att slumra. Språket och gestaltningarna är rappa och precisa.

Är ni intresserade av detaljerna bjuder Ekberg på både små och stora pusselbitar som både kan avfärda men även bekräfta samband som annars hade varit fördolt om boken kompletteras sedan kan med andra källor. Utöver de redan nämnda.

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.