Vårt behov av avvägar

  • Söndag 3 Maj 2020 2020-05-03
E-post 466

Den som letar efter definitioner av avvägar kan hitta; sidoväg, orätt väg, villospår. Men visst är det dem vi minns efteråt? De som blir historien att berätta, minnet att bevara?

I höstas, på väg med bil genom Tyskland med Frankrike som mål var det bekväma hotellet på rätt övernattningsavstånd fullbokat. Det där man visste att sängarna var bra, ingen störande nattrafik och en bierstube med just rätt panering på schnitzeln.
Så jag tog en avväg, en omväg, och upptäckte en idyll, ett fullständigt oväntat liv vid sidan av motorvägen. Mäktiga lador ombyggda till bostäder, lekfulla grönsakshandlare som satt upp naturtrogna men konstgjorda kor och grisar i en sedan länge urspårad kärra utanför butiken.

Ett hotell där man gjorde allt för att just hunden skulle trivas. Någon vecka senare, på franska avvägar på måfå, står en liten skylt vid kyrkan i en by vars namn jag glömt: ”museum”. När jag parkerar bilen för att gå nerför den lilla gränden i pilens riktning, ser jag rader av stora, vita, lite skeva, målade rektanglar på asfalten runt kyrkan och framför småskolan. Och det osannolika muséet, skött av entusiaster i byn, visar sig vara en skattkammare med fynd från den Merovingiska tiden, på sexhundratalet efter Kristus. Smycken, sarkofager, friser…

De vita rektanglarna visar idag var alla de sarkofager finns som grävdes ut förra seklet men som en mer praktiskt lagd senare tids borgmästare lät asfaltera över för att få plats för parkeringar runt kyrkan.

Några år tidigare hamnade jag uppe i ett stycke av det vilda Ardennerna. Svidande kallt, rått väder. En väg som kämpade sig allt högre upp för att sedan störtdyka ner i en gryta där det låg en hel småstad. En turisthåla med hotell och souvenirbutiker och lokala turister med, om man får tro restaurangerna, en förkärlek för frites och öl. Det forsade ett vattendrag via denna klaustrofobiska plats. Kanske fanns det termer, en hälsokälla…

En gång för många år sedan högt uppe i Atlasbergen, bjöd en blyg kvinna in mig i sin mörka bostad med bara en öppen eld för matlagning och delade med mig sitt kryddiga långkok. Ute vid den klippiga marockanska atlantkusten satt jag en natt och fångade torsk med några fiskare.

I dessa tider när vi bara kan drömma om semestrar ute i världen så låt oss drömma om omvägar och villospår.

Det udda, det oväntade, det som är resultatet av misstag, av hinder blir på det här sättet det vi minns. Det som berikar oss. Motorvägen, hotellkedjor ja till och med resmålet försvinner ganska fort i vårt minne. Vad som berikar oss är det som sticker ut.
I dessa märkliga tider, som vi lätt ser som en avväg i livet, ett sidospår ett villospår, så är det kanske tvärtom att det är nu vi ska tappa bort oss. Låta avvägarna och sidospåren bli det vi minns.

I den uppsjö av tidskrifter och guider som nu finns på nätet går den röda tråden igenom: sluta läsa, lyssna och se på nyheterna. Håll er borta från Facebook, Instagram och Twitter. Försök istället ägna er åt så mycket positiva praktiska aktiviteter som möjligt: trädgård, promenader, sortera foton, dröm om resor, tänk t.o.m. ut vägar och avvägar… Håll fast vid rutiner.

I Sverige tror många att det är mycket bättre med bristen på fysiska begränsningar och att vi har det så mycket lättare än italienare, fransmän och britter som sitter i karantän. Men, menar en del psykologer, det är inte alls säkert att det är helt så enkelt. I till exempel Storbritannien och Frankrike sätts nu datum för när man släpper på restriktioner. Man ger tidsbegränsade scheman. Der ser ut att finnas ljusningar, förbättringar. I Sverige får vi tvärtom höra att detta kan fortsätta i princip utan någon bortre tidsgräns – och att det är vi själva som ska ta ansvar för vårt uppträdande. Dvs. den visar konsekvenserna av den nu ofta nämnda svenska bristen på ledarskap, något som behövs i tider av kris. Att statsministern så sällan visar sig leder till att Anders Tegnell gång på gång får frågor av journalistkåren över sådant som bör vara rent politiska bedömanden. Varför gör vi i Sverige så annorlunda mot övriga Europa?

När jag tänker på mina minnen av de senaste resorna jag gjort funderar jag ofta över skillnaden i språk, lokal förankring och kultur. Varför var inte skolan i Frankrike lika intresserad av att lära ut engelska som den svenska? Vad var det som gjorde att i Norge finns det ministerstyre medan i Sverige tar kommunerna hand om saker som i Frankrike är statliga? Varför vet svenska barn knappt vem Strindberg är numera medan franska kan citera Baudelaire framlänges och baklänges. Hur kommer det sig att Karin Boye fortfarande är en viktig figur medan Bellman inte är det? Hur har alla dessa små val påverkat oss i sådana riktningar att våra världar och uppfattningar blivit så olika?

Ur en relativistisk syn på det hela hade det sagts att det spelar ingen roll. Allt är lika och att titta på skillnader skapar omedelbart en hierarki. Jag vet inte vem, kanske Derrida,som har hittat på att språk är våld och att säga att svenskar är bättre eller sämre än andra är något som till slut leder till konsekvenser som hanteras i Haag-tribunalen.

Men dumheter åt sidan, så bör vi kanske mer fundera på oss själva i relation till andra för att det lär oss mer om vilka vi är. Sverigebilden var kanske inte en bild utan mer av en spegel. Vad för känsla var det egentligen som uppstod när Trump kritiserade svenska förhållanden?

Varför reagerade vi alls? Varför brydde vi oss? Oron bland vissa verkar vara att inte tillräckligt med människor sluter upp bakom Anders Tegnell och utstöter ett “Jag (hjärta) Tegnell” utan snarare ser dödssiffrorna.

Stolthet över att vara svensk är något som jag idag har en mer komplicerad relation till än tidigare. Det som syns utåt av den stoltheten får det att vända sig lite i mig. Ingen politiker, ingen hög tjänsteman, nästan inga journalister syns det mig hanterar vår nuvarande situation på ett sätt jag kan stå bakom. Jag känner igen vad de gör. De gjorde detsamma vid varje katastrof vi haft. Men tidigare kunde jag tänka att det beteendet var en avart, ett nybörjarfel, ett villospår.

Nu är jag inte så säker längre. I Sverige belönar vi svårbegripliga beteenden. Vi bestraffar när kritiken blir för skarp. Vi anser att säga saker rakt på är klandervärt.

Är vi inte i själva verket lika rädda inför att förlora ansiktet som de asiatiska karikatyrer vi brukar lyfta fram? Den svenskhet som jag växte upp med kanske aldrig fanns. Jag, som så många med mig, kunde kanske inte se att den mest var något som såldes till oss av en präktig nästan alltid styrande socialdemokrati…
Ett paket främst fyllt av högmod.

Själv märker jag att jag gång på gång återvänder till Ludvig den XlV:s ”les menus plaisirs”. Själv hade han en minister ansvarig för de små förlustelserna. I brist på det får vi själva göra våra listor. Köp frön och plantera sådant som gror tidigt, lär er vilken fågel det är som sjunger med en av många guider, skaffa kartor för alla avvägar och villospår som kan berika livet kanske redan i höst.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.