Därför är integrationsskulden Liberalernas egen skuld. Inte skattebetalarnas

  • Måndag 6 Jul 2020 2020-07-06
E-post 2789

Liberalerna för in ett nytt begrepp, integrationsskuld, i den svenska debatten. Men de missar att det är de själva som är uppkomsten till denna påstådda skuld och bortser helt från individens ansvar. Liberalerna i allmänhet och partiledaren i synnerhet har de senaste decennierna varit delaktiga i att bygga upp ett bidragsindustriellt komplex som varje år göds med miljardbelopp av andras pengar. Ett komplex som kapslar in och inte integrerar nya medborgare.

Sju procent av Sveriges vuxna befolkning, över en halv miljon, utgörs av utrikes födda med risk för fattigdom. Det är Sveriges integrationsskuld. Liberalerna presenterade i förra veckan en plan för att minska Sveriges påstådda integrationsskuld på DN Debatt. Dessutom kräver Liberalerna att svenska regeringar varje år redovisar hur stor denna påstådda integrationsskuld är.

Liberalernas partliedare Nyamko Sabuni menar att mångas frihet och möjligheter är begränsade eftersom de saknar jobb och har bristande språkkunskaper. Framför allt många utrikes födda kvinnors situation är allt annat än vad Sverige kan förvänta sig i ett av världens mest jämställda länder. I landets utanförskapsområden är arbetslösheten mer än dubbelt så hög och andelen som lever med försörjningsstöd mer än tre gånger så hög som i övriga Sverige.

Jämförs denna grupp om 7 procent av den svenska befolkningen med övriga Europa sticker Sverige ut. EU-snittet för utrikes födda med risk för fattigdom är 4,3 procent. I Norge och Danmark är siffran 4,6 respektive 4,9 procent. Tyskland utmärker sig likt Sverige med ett generöst flyktingmottagande under åren runt flyktingkrisen 2015. Trots detta är motsvarande siffra i Tyskland 4 procent av befolkningen.

Men vad Liberalerna inte adresserar är det som borde ligga till grund för den påstådda skulden. FN:s flyktingkonvention. Och inte heller ser Liberalena bjälken i det egna ögat. Inget av de länder som Liberalerna nu jämför Sverige med har samma utbyggda biståndsindustriella komplex som göder krafter som inte vill se integration i en ny majoritetskultur.

I resonemangen kring migration och asylsökande hänvisar debattörer gärna med FN:s flyktingkonvention. Det är positivt att engagemanget kring denna är så stort vilket borde tyda på att kunskapen om densamma är minst lika stort. Men trots det stora engagemanget är det två artiklar som ständigt faller bort. Den andra paragrafen, eller artikeln är en sådan. Det åligger flyktingen eller den asylsökande särskilt att följa värdlandets lagar och förordningar i syfte att upprätthålla ordningen. FN trycker i formuleringen på ordet särskilt genom att använda ”in particular”. I synnerhet. 

Den andra artikeln som borde få mer uppmärksamhet i den svenska debatten är den 34:e. Assimilation och naturalisering. Värdlandet åläggs att allokera nödvändiga resurser för assimilation och naturalisering för att migrantgruppen skall så snabbt som möjligt kunna bli en del av värdlandets kultur och arbetsmarknad.

Sverige har inte en integrationsskuld på det sätt som Liberalerna vill göra gällande. Inte svenska medborgare. Möjligtvis har de riksdagsledamöter och andra förtroendevalda på regional och kommunal nivå en sådan skuld om de befunnit sig i den majoritet som skapat dagens situation. Den svenska integrationspolitiken har bortsett från individens ansvar att bli en del av dennes nya majoritetssamhälle och har tvärtom gjort allt den kunnat för att förhindra detta genom att bygga upp ett bidragsindustriellt komplex för detta.

Nyamko Sabuni är en del av detta komplex som en av medgrundarna till Afrosvenskarnas riksdförbund, ASR, tillsammans med sin bror Kitimbwa Sabuni. ASR är tillsammans med hela Ibn Rushd-sfären, inklusive Kista Folkhögskola en del av problemet som uppstått. 

Genom generösa stats-, regionala och kommunala kultur- och föreningsbidrag som beslutats i olika politiska majoriteter har migranter, oavsett om de är flykingar med asylrätt eller ej, uppmuntrats till att kapsla in sig i enklaver. Kulturella eller mer verkliga. ASR och hela Ibn Rushd-sfären har varit delaktiga i att bygga upp en helt ny industri kring detta. Som finansieras årligen med miljardbelopp sammantaget.

En industri där även Sabunis ASR varit delaktiga i att återkommande bjuda in föreläsare som propagerar för hat mot sitt nya hemland, polarisering och enklavisering. Exemplen är så pass många att inte ens Sabuni kan vara omedveten om detta. Sabuni har en bakgrund i ASR som medgrundare och senare som både ordförande och projektledare.

En snabb genomgång av studieförbundet Ibn Rushd, nära samarbetspartner till ASR, verksamhetsberättelse är ur ett integrationsperspektiv en ren skräckläsning. Huvuddelen, den absoluta merparten av verksamheten går ut på koranstudier eller läsa och lära sig arabiska. Arabiskan motiveras med att då skapas större förståelse för de religiösa urkunderna enligt studieförbundet själva. Endast en liten del handlar om hur det är att leva i Sverige. De delar som lärs ut har fokus på ett område: Bidrag.

Att söka asyl är en mänsklig rättighet. Men att uppbära  statsbidrag för att kapsla in sig i en kultur- eller värderingsmässig enklav, mer eller mindre isolerad från majoritetssamhället, är inte en mänsklig rättighet. Tvärtom har den enskilde en skyldighet att anpassa sig och assimileras, det ord som FN:s flyktingkonvention använder, in i det nya hemlandet.

Sabuni är med andra ord själv en del av hur den påstådda integrationsskulden uppstått. Den skulden delas inte av befolkningen i övrigt. Möjligtvis har Sabuni själv en större skuld än andra med sin bas i det bidragsindustriella komplexet i form av ASR men då tillsammans med den parlamentariska majoritet som fattat de beslut som varje år göder det bidragsindustriella komplexet med miljardbelopp och som endast leder till ytterligare inkapsling.

En enkel lösning för Sabuni och Liberalerna att bli kvitt sin skuld, som årligen kostar svenska skattebetalare miljardbelopp är att inför nästa statsbudget helt stryka, eller kraftigt minska, anslaget till det bidragsindustriella komplex som bara försvårar integrationen genom kulturell inkapsling. Liberalerna är en del av regeringens budgetsamarbete varför detta inte är ett orimligt krav att ställa på partiet i allmänhet och på Nyamko Sabuni personligen. Att städa upp i den röra som de skapat.

Ett enkelt beslut som inte bara spar pengar utan även skickar en tydlig signal att det är kanske främst ett individuellt ansvar för migranten, oavsett status, att vara delaktig i integrationen. Helt i enlighet med FN:s flyktingkonvention.

 Och där det inte längre finns några statsfinansierade organisationer kvar att gömma sig i för att slippa.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se