Bo Theutenbergs dagböcker från UD lägger grunden för fortsatt historiebeskrivning

Bo Teutenberg. Foto: Privat
  • Tisdag 25 Aug 2020 2020-08-25
E-post 718

Bo Teutenbergs “Dagbok från UD volym 5” avslutar hans minnen från tiden på UD. I ett lika faktaspäckat sista band som de övriga tecknas en annan bild av Olof Palme än den gängse samtidigt som Theutenberg kan presentera en tes om mordet på Palme som har mer substans och mer relevant motivbild än den som åklagaren presenterade.

Bo Theutenbergs ”Dagbok från UD” kom under våren ut i sin femte och sista volym. Dagböckerna, som spänner över en lång period som avslutas 1988 i och med att Theutenberg slutligen lämnar Utrikesdepartementet. Theutenberg lämnar av egen fri vilja men som en konsekvens av att han metodiskt och strukturerat motarbetats av Olof Palmes närmaste medarbetare Sverker Åström, Pierre Schori och Jan Eliasson. Det Theutenberg kallar för “Entouraget”.

Vad som utkristalliseras är en annan bild av Olof Palme än den som kanske framför allt borgerliga debattörer tecknar. Theutenberg stod Olof Palme närmare än många i det politiska entourage som konsekvent ville få bort honom. Det var Olof Palme som själv drev fram att Theutenberg skulle sköta förhandlingarna om gränsdragningen i den vita zonen öster om Gotland med Sovjetunionen. Theutenberg känd som en “hard-liner” i relation till Sovjetunionen. Det var Theutenberg som skulle sekondera Olof Palme i dessa förhandlingar som var planerade att genomföras i Moskva våren 1986. Men mordet på Olof Palme kom emellan.

Theutenberg beskriver även hur pass lojalt Sverige var med USA under efterkrigstiden. En lojalitet som överlevde alla de missgrepp Palme pressades till av hans närmaste politiska stab; Eliasson, Schori och Åström. Överlag har Theutenberg inte bara stöd i de handlingar han kan presentera och referera till, som det dubbelramade (kvalificerat hemliga) PM som reglerade om Sverige skulle falla i krig mot Sovjetunionen. Sverige skulle då anses vara ett NATO-land vilket NATO och USA var fullt införstådda med.

Palme var även, trots de återkommande försöken till senare historierevisionism från allt från Maj-Britt Theorin till Margot Wallström en explicit motståndare till att deklarera Sverige som en kärnvapenfri zon. En sådan deklaration skulle för oöverskådlig tid exkludera allt stöd från NATO i allmänhet och allt samarbete med USA i synnerhet för överskådlig tid. De som däremot var drivande i frågan var utöver Theorin några av hans politiska rådgivare såsom Pierre Schori.

Theutenbergs beskrivning av Olof Palme och relationerna till UD samt vilken roll Eliasson och Schori spelade har stöd från personer som var verksamma i Palmes absoluta närhet men med ett inrikespolititskt fokus. Dessa har berättat för mig att ”vi skydde UD som pesten, ville helst inte ha med dom att göra”. Av fler skäl.

Dels var detta Palmes egen arena men de upplevde exakt det som Theutenberg beskriver. Ett aktivt motarbetande från Eliasson och Schori. Palmes ordinarie medarbetares närvaro var icke önskvärd utan duon markerade med all önskvärd tydlighet att så fort Palme gick igenom dörrarna på Arvsfurstens palats så var han ”deras”. 

Alla anklagelser från borgerliga och konservativa om att Olof Palme skulle vara KGB-anstruken saknar med andra ord stöd.

Men att Olof Palme även var en komplex natur, kluven i vissa sammanhang vittnar hans egna brev och dagböcker om. Theutenberg tecknar Palme utifrån sina erfarenheter. Palme hade en stor sympati å andra sidan för frihetskamper vittnar hans återkommande hänvisningar till hans resa till Algeriet 1962 om. Han återvände ofta till den upplevelsen i andra sammanhang och min egen tolkning, inte Theutenbergs, är att det draget kom att användas av entouraget i andra sammanhang.

Men det finns stöd för att såväl Pierre Schori som Sverker Åström återkommande kom att löpa Moskvas och Sovjetunionens ärenden. Kanske främst Pierre Schori där det mest graverande exemplet är hur han, å Sveriges, Socialdemokraternas och i praktiken Olof Palmes vägnar officiellt på ett möte med Socialistinternationalen deklarerade att Sverige inte skulle motsätta sig en sovjetisk invasion av Polen under arbetarstrejkerna vid varvet i Gdansk. Detta redogör Theutenberg för i en tidigare dagbok, med styrkta dokument, men det går sedan igen hur Schori arbetade både fram till Palmes död men framför allt efter mordet på Sveavägen. Tendensen att verka för Sovjetunionens intressen är ständigt närvarande.

Schoris förtjusning över Kuba och kubanska cigarrer är ingen slump.

Efter mordet på Sveavägen, med Palme borta ur leken, fanns det inte längre någon som höll emot en mer Moskvatrogen utrikespolitik. Och med Palme borta ur leken kunde Theutenberg, som representerade en tuffare linje mot Moskva än duon Eliasson/Schori marginaliseras. Med både Palme och Theutenberg borta ur leken kunde svensk eftergiftspolitik få ett bättre utrymme då Carlsson inte delade Palmes engagemang och inte heller var någon av de som släpptes in på UD tidigare.

Ingvar Carlsson befann sig redan när han tillträdde som statsminister i underläge mot den inre kärnan av socialdemokraternas postmarxistiska minoritet som ville införa en omfattande eftergiftspolitik i relation till Moskva.

Detta leder fram till Theutenbergs egna tankar och teser kring vem, eller vad, som mördade Olof Palme. Theutenberg målar upp en relevant motivbild samt presenterar ur vilket kluster eller vilken miljö gärningsmannen samt hans stödfunktioner hämtades ur. Ett resonemang som känns närmare verkligheten än det som åklagaren presenterade under våren där de anklagade en död man.

Och Theutenbergs resonemang samt data- och faktainsamling är relevant för de som vill försöka förstå vad det var som hände med Sverige efter studentrevolten 1968. Vilka det var som till slut drog det längsta strået. Det finns i hans dagböcker inte bara trådar att följa utan hela garnnystan att utveckla till egna fristående beskrivningar över vad det var som hände. Varför den posxmarxistiska vänstern genom aktörer som Pierre Schori och Maj-Britt Theorin kunde få sådan genomslagskraft. Och varför deras lärjungar nu kan agera som de gör. Lärjungar som fortfarande återfinns på UD. På Sida. På justitiedepartementet. Inom Public Service. I statsminister Stefan Löfvens direkta närhet. Inne på hans ämbetsrum.

Theutenbergs ”Dagbok från UD volym 1-5” är ett stycke samtidshistoria. En historia som på ett sätt utgör en logisk påbyggnad på Aron Flams ”Det här är en svensk tiger” samt till del tangerar både Johan Sundeens ”68-kyrkan” och min egen ”Islamismen i Sverige”.

Ej att förglömma Bengt G Nilssons “I tyst samförstånd“. Den senare en bok som förtjänar mer uppmärksamhet än vad den fått i debatten. Det är nästan en skräckupplevelse att lägga Bengt G Nilssons bok sida vid sida med Theutenbergs perspektiv. Allt faller samman i ett logiskt mönster.

Det är samma kluster och persongalleri som gör sig gällande. Ett kluster som rör sig i något som påminner upplevelsen om hur det är att jaga rådjur i en snårskog i skymningsljus och dimma. Du hör viltet och du ser hur det rör sig i skuggorna för att plötsligt försvinna.

Bo Theutenbergs dagböcker skingrar dock dimmorna så pass mycket att att du hinner få syn på vad och vem det är du jagar… .

 

Du kan beställa Bo Theutenbergs dagböcker på hans egen hemsida.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se