Så tog Cairodeklarationen ett stort steg till att bli svensk lag

© Kjell Nilsson Mäki
  • Tisdag 1 Sep 2020 2020-09-01
E-post 1638

Dimmorna efter Rasmus Paludans och Dan Parks initiativ till Koran-bränning börjar nu skingras. Och det som nu framträder att det dessa två satte igång inneburit ett stort steg framåt för islamister och de som vill ersätta Europadeklarationen om de mänskliga rättigheterna med Cairodeklarationen. De muslimska mänskliga rättigheter som omfattar bland annat ett förbud mot blasfemi och kritik.

Ett femtontal personer frihetsberövades i samband med ett våldsamt upplopp på Rosengård i Malmö där hundratals människor blockerade gator och kastade sten mot polis och räddningstjänst under fredagskvällen. Detta efter att att den danske politikern Rasmus Paludan tillsammans med den svenske konstnären Dan Parks aviserat en koranbränning. Denna förhindrades men trots detta eldade tre medlemmar i det danska partiet Stram Kurs senar upp en koran. Omkring 300 personer ska ha deltagit i upploppet. Sex personer greps också misstänkta för hets mot folkgrupp.

Det har förekommit delade meningar om en religion kan utgöra underlag för en avgränsad folkgrupp och om polisens beslut om gripande var riktigt. Europakonventionen ger en omfattande frihet att kunna kritisera en religion inom ramen för de överordnade bestämmelserna om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i regeringsformen och Europakonventionen.

Det ser ut att polisen haft ett visst stöd för sitt agerande i ett avgörande i Västmanlands hovrätt, RH 2017:14.  Hets mot folkgrupp är reglerat i Brottsbalkens 16 kapitel.

I ett inlägg på Sverigedemokraterna i Norbergs lokala facebooksida publicerades ett inlägg som uttryckte missaktning av muslimer som grupp. Tingsrätten ansåg att inlägget, mot bakgrund av Europadomstolens praxis, fick anses falla inom ramen för vad som bör få bemötas i en fri debatt och ogillade åtalet. Hovrätten kom till motsatt beslut.

En person hade publicerat ett meddelande vari påstods att det enligt Koranen är tillåtet för muslimer att våldta kvinnor i Sverige och att ”kåta muslimer” har ”sjuka, djävulska lustar”.

Hovrätten ansåg att det aktuella yttrandet hade lämnats i ett politiskt sammanhang. Det hade dock inte varit fråga om ett inlägg i en pågående diskussion på Sverigedemokraterna Norbergs facebooksida. Den tilltalade hade inte heller relaterat uttalandet till någon konkret politisk idé som han har önskat driva utan menade att syftet var att fästa uppmärksamhet på ett enligt honom stötande innehåll i den islamiska läran.

På motsvarande sätt resonerade Europadomstolen i fallet när en österikisk medborgare menade offentligt att profeten Mohammed var pedofil. Hon gjorde det även hon i syfte att markera sin avsky för religionen. Även kvinnan dömdes till böter och villkorlig dom.

Det vill säga; yttrandefriheten hade haft möjlighet att vara vittgående i dessa två fall om syftet hade varit att inleda eller fortsätta en kritisk debatt om religionen. Nu var syftet att markera och hetsa till avsky istället varför såväl Europadomstolen som Västmanlands hovrätt valde att fälla respektive tilltalad. I Paludans fall tyder mycket på att han skulle, om de genomfört manifestationen, skulle kunna fällas för hets mot folkgrupp då syftet med hans manifestation var att förbjuda islam och massdeportera muslimer och inte en kritisk diskussion om religionen eller dess praktik.

Dessa två rättsfall, och polisens beslut samt en rad med påståenden om det omoraliska från ledande opinionsbildare i att bränna en koran har nu bäddat för argument för att förbjuda denna form av manifestation eller symbolhandling. 

Samhällsdebattören Akbar Abdul Rasul menade tidigare i sitt resonemang i Altinget att

Exemplet Charlie Hebdo visar att yttrandefriheten kanske inte måste innefatta att man avsiktligt sätter igång våldsreaktioner som kan visa sig ödesdigra. Att det finns ett samhällsansvar, ett arbetsgivaransvar, ett medmänskligt ansvar också – att tänka på säkerheten. Med tanke på potentialen att brännandet av Koranen kan leda till våld, skulle vi därmed kunna avvisa yttrandefrihet i detta specifika fall – även om brännandet av Koranen inte hotar människoliv direkt och mer är en symbolisk handling.

Det är ett samhällsansvar att inte möjliggöra att andra provoceras till våld. Inte ett individuellt ansvar att hålla sig till vad lagen medger. Carl Bildt, den förre stats- och utrikesministern för ett liknande resonemang när han menar att bränna böcker aldrig kan accepteras.

Sammantaget öppnar Bildt och Rasul och de som menar att bränna en helig bok som omoraliska för ett införande av Cairodeklarationen, eller de Muslimska mänskliga rättigheterna, oavsett vad syftet är. För de politiker som menar att en handling är omoralisk eller oacceptabel följer ett förbud eller reglering oavsett vad. Det blir den logiska konsekvensen.

Och det är precis det som radikala islamister strävar efter. Att föra in Cairodeklarationen bakvägen vilket i sin tur leder till ett blasfemiförbud i bredare termer. 

Oavsett om syftet var att som i Lars Vilks fall, kritisera en religion och försvara yttrandefrihetens och den fria kriterande konstens gränser. Vilks teckning ”Profeten M. som rondellhund” publicerades i ett flertal tidningar 2007. Sedan dess har Vilks varit föremål för hot och fördömanden från den muslimska världen och dess sympatisörer. Han har utsatts för fysiska angrepp på sig och sin egendom och har överlevt såväl mordförsök som försök till mordbrand.

Men sympatierna för ett införande av Cairodeklarationen finns hos svenska politiker.

P4 Skaraborg genomförde 2016 en undersökning med Mariestadstidningen, Nya Lidköpingstidningen och Skaraborgs Allehanda. De frågade 200 lokala politiker vad de tycker i olika frågor som rör öppenhet och tryckfrihet.

Resultatet tyder på att många visserligen tycker att frågorna är viktiga – men när de sedan ställs inför konkreta val i olika fall, så är det många som i praktiken istället vill inskränka tryckfriheten. En av frågorna rörde publiceringar som till exempel Lars Vilks teckningar, eller karikatyrerna i den franska tidningen Charlie Hebdo.

Hela 35 procent av de som svarat anser att förbud skulle ha varit på sin plats. Det dåvarande kommunalrådet i Skövde, Leif Walterum, C, i Skövde var en av de som tyckte att ett sådant förbud vore mycket bra. Något som kan tyckas vara långt från konceptet yttrandefrihet, men Leif Walterum ville inte kännas vid att han i praktiken skulle förespråka censur. Idag har Walterum lämnat den aktiva politiken och är kopplad till PR-byrån the Labyrinth.

Och det är detta växande stöd som främst islamister nu vilar på och arbetar med för att nå målet med att ge religiös övertygelse en särställning. En ytterligare möjlighet att kunna gömma en fascistisk ideologi bakom en religion.

Politiker som Bildt och Walterum samt de opinionsbildare som ropar på omoral och att inte kunna acceptera viss form av yttringar ser eller förstår inte alltid syftet. Om syftet med en manifestation är att hetsa mot folkgrupp finns idag redan en adekvat lagstiftning. 

Och i oförmågan hos dessa tongivande opinionsbildare samt politiker ligger faran. 

Om syftet istället skulle vara att i en manifestation eller ett konstverk inleda eller vara delaktig i en kritik eller kritisk granskning och debatt om en religion är den väg som Bildt, Walterum med flera även till det yttre liberalkonservativa pekar ut i sin retorik eller i sitt tankegods inget annat än att Cairodeklarationen har tagit ett stort steg framåt att kunna ersätta Europadeklarationen om mänskliga rättigheter som svensk lag.

Cairodeklarationen Muslimska mänskliga rättigheterna

Organisation of Islamic Cooperation (OIC) antog i Kairo 1990 en konvention om de Muslimska mänskliga rättigheterna. Dessa förmedlar en muslimsk syn på mänskliga rättigheter och slår fast sharia som deras enda grund.

Flera muslimska länder ansåg att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inte tog hänsyn till kulturella och religiösa förhållanden. Exempelvis har Saudiarabien, som ratificerat ett flertal FN-deklarationer med förbehållet att landet endast anser sig bundet av åtagandena i konventionerna i den mån de inte strider mot landets religiösa lagstiftning sharia enligt Koranen.

Konflikter mellan islam och de mänskliga rättigheterna finns när det gäller kvinnans ställning, religionsfriheten, yttrandefriheten samt homosexuellas rättigheter, områden där Kairodeklarationen skiljer sig från den av FN antagna motsvarigheten.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se