Den svenska demokratin 100 år – Så misslyckades Sverige med att försvara den

Vår demokrati/Lars Vilks rondellhund. Logo. Montage,
  • Tisdag 9 Feb 2021 2021-02-09
E-post 974

I år fyller rösträtten och svensk demokrati 100 år vilket högtidlighålls på olika sätt. Peter Örn, liberalernas tidigare partisekreterare identifierar olika hot mot demokratin i en debattartikel i DN. Hot som är reella visar det sig. Om det talar om inte annat Lars Vilks levnadsöde och det i det närmaste totala utanförskap han dömts till av polisen i en utomrättslig process. Vilks är dömd till livstids internering utan möjlighet till överprövning.

Kommittén Demokratin 100 år fick 2018 i uppdrag av förre kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP) att under åren 2018 – 2021 planera, samordna och genomföra en samling av insatser och aktiviteter för en stark demokrati. Kommittén består av en ordförande, tre demokratiambassadörer och ett sekretariat och sorterar formellt under Regeringskansliet.

Kommittén ska engagera hela det svenska samhället i arbetet för att högtidlighålla att det år 2021 gått 100 år sedan kvinnor för första gången fick rösta i val till riksdagen i Sverige. Arbetet ska resultera i förslag på hur demokratin ska stärkas ytterligare.

– Den svenska demokratin är en ungdomlig hundraåring. Den är stark och samtidigt bräcklig. Varje generation måste vinna demokratin åter i mötet med sin tids utmaningar. Det handlar bland annat om göra fler människor mer delaktiga, om att fördjupa tilliten i samhället och om att möta nya hot mot demokratin, säger Peter Örn, ordförande.

Samtidigt skriver kommitténs ledare Peter Örn i en debattartikel i Dagens Nyheter att demokratin idag hotas av hatpropaganda, hot, och konspirationsteorier. Som en av varningssignalerna menar Peter Örn bland annat att

Våldsbejakande extremister är etablerade också i vårt land och beredda att ta till våld. Politiska möten har störts och deltagare misshandlats. Och långt ifrån alla så kallade demokratibrott lagförs. Det finns en risk att färre vill bli politiker och att journalister undviker ämnen de vet utlöser hot och hat. Det riskerar att växa fram ett klimat av självcensur som försvagar det öppna samhället.

En av de mer namnkunniga som fått erfara detta är konstnären och professorn Lars Vilks. Lars Vilks lever sedan mer än tio år med en dödsdom i form av en fatwa över sig och har överlevt flera såväl mordförsök som ett försök till mordbrand. Utförda av bland annat våldsbejakande islamister med svenskt medborgarskap.

Attentatsmännen har i de flesta fall avtjänat sitt straff men staten och kanske främst polismyndigheten har hanterat Lars Vilks annorlunda. Polisen har i praktiken dömt Vilks i en utomjuridisk process till livstids internering med bara enstaka ”luftningar” per vecka. Även om situationen för Vilks förbättrats något sedan media uppmärksammat hans situtation nekar polismyndigheten honom den frihet andra medborgare kan åtnjuta i form av att kunna flytta samman med sin livskamrat sedan 30 år.

Polismyndigheten har tidigare hänvisat till ”ett avtal” med Vilks – att han på något sätt hade att rätta sig efter myndighetens muntligt framförda riktlinjer och begränsningar. Skulle Vilks göra avsteg från dessa eller opponera sig allt för kraftigt skulle myndigheten anse sig ha rätt att dra in det skydd som de trots allt bistår med.

Något avtal mellan parterna existerar icke. Trots polismyndighetens påståenden.

Ett exempel är att kunna göra det möjligt för Vilks att på sin ålders höst kunna flytta samman med sin livskamrat. För att det skulle vara möjligt behövs endast smärre investeringar och åtgärder som berör den bostad de förfogar över.

Det ena är att tillämpa de möjligheter som folkbokföringslagen medger – att dels skenskriva paret på en annan adress eller radera dem helt från bokföringen, det andra är att dölja ägarförhållandena i fastighetsregistret. Fastigheten det kan beröra är idag känd endast för paret själv och de absolut närmaste som inte har något intresse i att röja den. De värnar, i motsats till polisen, om paret Vilks hälsa. Såväl den fysiska som inte minst den mentala.

Den andra åtgärden är av mer fortifikatorisk karaktär. Som installering av larm, kameror, laminerade fönsterglas, dörrar samt ett s.k. ”safe-room”, eller säkert rum som kan stå emot angrepp i minst 60 minuter. Utrustat med sådant som krävs för att tillkalla polis vid angrepp och överlevnad. Kostnaden för att åtgärda paret Vilks bostad, om det skulle vara en vanlig villa, är i polisen fall sannolikt att betrakta som felräkningspengar. Laminerat glas kan installeras till en kostnad, högt räknat, på 2 000 kronor per kvadratmeter, ett ”safe-room” ligger även det högt räknat på runt 700 000 i värsta fall. Kameror, larm och larmkoner totalt lika mycket till.

Kostnaden för detta anser polismyndigheten vara för hög, trots att den investeringen sannolikt skulle minska personalkostnaderna med det mångdubbla. I realiteten är det felräkningspengar, så rikspolischef Anders Thornbergs och polismyndighetens skäl samt beslut att neka Vilks de mest basala rättigheterna bör rimligtvis baseras på något annat.

Yttrandefrihetskommittén uppdrag tangerar, eller går in i, den konstnärliga frihet som borde omfattas. Och därmed Lars Vilks levnadsöde. Där Vilks har tagit en kula, bokstavligt talat vid flera tillfällen för att försvara yttrandefriheten och nu tvingas avtjäna det straff som gärningsmännen borde dömts till. 

Som ett resultat av en utomrättslig process, utan domare, och ständigt med polisen och rikspolischef Anders Thornbergs hot om att få skyddet indraget tvingas paret Vilks leva åtskiljda från varandra.

Den svenska demokratin fyller i år 100 år. Lars Vilks levnadsöde påminner oss alla om hur Sverige misslyckats med att försvara den.

 

Det här är en svensk rondellhund

Köp din pin eller mugg i webbutiken

Klicka på bilden för att komma vidare till webbutiken

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se