Politisk diakoni: (Fri)kyrklig megafon mot påstått förtryck

  • Söndag 30 Maj 2021 2021-05-30
E-post 328

Gunnar Hyltén-Cavallius, komminister emeritus och teologie licentiat i kyrkohistoria tar sig an i en recension Anna Ardins “Politisk och profetisk diakoni”. En bok som har haft och kommer ha ett stort inflytande i två kristna samfund som står inför stora förändringar i allmänhet. I den Svenska kyrkan i synnerhet med det stundande kyrkovalet med följande nytt kyrkomöte. 

Tankarna går till de båda gamla damerna, min mors fastrar, hur de söndag efter söndag satt i sista bänken i hemstadens missionskyrkas gudstjänst. De tillhörde de stilla i landet, gjorde inget väsen av sig, men jag är säker på att de bar många i förbön till Gud.  

Som en slående kontrast möter det mig, omslaget till en ny bok, i vilken Svenska Missionsförbundets sentida arvtagare – Equmeniakyrkan – spelar en framträdande roll. En kvinna klädd i diakonskjorta döljer ansiktet med en megafon. Det är effektivt gestaltat men befinner sig på ett stort avstånd till spiritualiteten som präglade fastrarna Hilda och Hanna.

Jag har läst Politisk och profetisk diakoni: Olika perspektiv på kyrkans röstbärande roll i samhället av Anna Ardin med hjälp av en rad medförfattare (Argument Förlag 2019). Det ska konstateras att samtiden inte premierar en kristen fromhet som förefaller passiv och mottagande. Nej, idag gäller det att stå på sig, kaxigt höja sin röst i möjliga och omöjliga sammanhang. 

Boken ger en vältalig bild för vad som ligger i tiden i progressiva kyrkomiljöer. Därför bör dess budskap tas på stort allvar. Anna Ardin har studiebakgrund i statsvetenskap och etnologi. Hon var tidigare pressekreterare på Socialdemokraternas Broderskapsrörelsen (nuvarande Tro och Solidaritet) och är diakonvigd i Equmeniakyrkan. 

Författaren vill, skriver hon inledningsvis, 

vara med och bedriva påverkans- och policyarbete, vara visselblåsare, röstbärare och opinionsbildare – för att uppnå mänsklig värdighet och den jämlikhet jag är övertygad om att Gud en gång skapade oss till. Ansvaret för att bidra till den kampen är ofrånkomligt som kristen och kyrka.

Det är stora ord som känns igen från dagens politiska debattarenor. Håller hennes tes genom boken? Det är något som varje läsare ärligt får pröva.

Ardin och hennes medförfattare betonar vikten av att uppmärksamma strukturer i samhället, som leder till problem och upplevda kränkningar för enskilda. Plåster på såren och smörgås till den hungrige är nog bra men låser gärna ”en människa i en känsla av underlägsen tacksamhetsskuld”. Det diakonala arbetet som kritiskt granskar strukturer synliggör människovärdets okränkbarhet, heter det. En randanmärkning jag gjort ställer frågan ”De ofödda barnen?”

Att de är osynliggjorda här och genom hela boken är ett talande faktum.

Kristendomens tal om Guds rike är mångbottnat. Ardins bok förlägger det dock till denna värld. En skribent (Alice Hägg) som citeras yttrar:

Jag tror inte att målet med det kristna livet är ’att komma till himlen’, utan att utveckla en kärleksfull relation till Gud och försöka leva ett liv som liknar det liv Jesus levde.

Den latinamerikanska befrielseteologin, som framställningen flera gånger med gillande hänvisar till har samma inställning. Jon Bergeå, verksam inom Rädda Barnen och aktiv i Equmeniakyrkan, och som skrivit avsnittet om befrielseteologin, kan noteras för att använda ett inklusivt, icke hierarkiskt språkbruk, som till exempel: ”Befrielseteologins stora berättelse är berättelsen om hur Gud ingriper i historien och visar vem hen är.” Självbilden blir monumental, då det sägs om gemensamma befrielseprojekt att Gud inte bara finns mitt ibland dem utan till och med detta: ”Då är vi Gud.” Tveksamt är det också när Amelie Roolf slår fast: ”Gud är helt enkelt inte patriarkal, Gud är feminist.”

Bland många aktuella frågor som tas upp är den om klimatet en. Omvändelse, heter det, innebär att ställa om till ett fossilfritt samhälle. Utgångspunkten är att tala sanning om klimatfrågan. Ifrågasättanden av forskning och hantering av frågan göre sig emellertid inte besvär. 

Tanken på rättigheter bör även finnas med i den politiska och profetiska diakonin: ett perspektiv som lyfts fram är att mottagaren har rätt att få. Vidare bör insatser ges ”för att kompensera för upplevda brister”.

Boken är viktig, eftersom den sammanfattar ett stråk i samtidens kyrkoliv, främst i Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan, de två samfund som tydligast burit med sig arvet från 1968. Den politiska diakonin är i sina huvuddrag ett utslag av vänstervindar. Det är inga hemligheter att Socialdemokraterna som Anna Arbin länge haft starka band till driver kyrkofrågor som är i linje med den aktuella boken. Inte bara doktorsavhandlingar – namn som Daniel Alvunger och Lennart Ahlbäck kan nämnas – utan också Jesper Bengtssons nyutkomna och inifrån skrivna Reformismens väg: om socialdemokratin och kyrkan tecknar bilden av ett parti, som önskar omforma Svenska kyrkan för att därmed kunna reformera samhället i önskad riktning. 

Bokens största svaghet är att den gör Guds rike till ett inomvärldsligt projekt. Konstellationen kyrka – samhälle – makt – maktlöshet – politik – partipolitik (det är kyrkoval 19/9!) är något av ett minfält, som måste beträdas med yttersta försiktighet och inte med tvärsäkra slagord. Statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker karaktäriserar i sin studie 1968 när allt började en grupp – världförbättrarna – som ”auktoritetsnedrivare eftersom det moraliska patoset att förbättra världen underminerar alla auktoriteter”. 

En öppning för kyrkornas medlemmar finns i Jesusfrågan, bekännelsefrågan. Herren frågar sina lärjungar, vem människorna säger att han är. De ger olika svar. Vad säger ni, fortsätter han. Petrus svarar: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” (Matt.16:13-16). 

Det här leder till en kyrkosyn, där Jesus står i centrum, inte bara som en förebild utan som den som förmedlar evigt liv åt alla som tror på honom. Den av Gud skapade världen är självfallet av mycket stort värde men kyrkan kan backa tillbaka några steg från sitt ofta krampaktiga ansvarstagande för den. Det finns trots allt människor och organ som har ”god kompetens” och som i normalfallet bör betros med detta ansvar. Den kristna kyrkan kan visst ge perspektiv på politikens frågor och påpeka missgrepp – men bör lägga bort megafonen. 

Och kanske hade de inte så fel ändå, de stilla i landet, gammelfastrarna i missionskyrkan.   

 

Gunnar Hyltén-Cavallius

Gunnar Hyltén-Cavallius, f. 1949. Prästtjänster i Svenska kyrkan 1973-2014. Teol lic. i kyrkohistoria 2002. Författare till Rännil blev till flod. Nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund (2019).

 

Extramaterial

Johan Westerholm kommenterar bland annat Ardins “Politisk och profetisk diakoni” i Världen Idags programserie om islamism.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se