Kyrkan, vänstern och våldet – Treenigheten som överlevde

Foto: Danny H on Pixabay
  • Tisdag 8 Jun 2021 2021-06-08
E-post 708

Vänstern i allmänhet och den kristna vänstern i synnerhet har en lång och inte okomplicerad historia med politiskt motiverat våld. Ett våld som attraherar den kristna vänstern och som inte sällan bejakas samt påfallande ofta ses som ett fullt legitimt verktyg bland andra politiska metoder. Allt förklätt till religionsdialog.

Vänstern och det politiska våldet har alltid haft en gemensam och mycket speciell historia. Detta politiskt motiverade våld ligger i vänsterns historia genom främst den ryska och den kinesiska revolutionen. Det var genom våldet som makten kunde brytas och proletariatets alternativt folkets styre kunde införas.

I modern tid har denna våldstradition tagit sig andra uttryck men likväl funnits med. Vänsterns våldsromantik riktad mot judar bottnar i en marxistisk retorisk modell som ligger nära Sion Vises protokoll. Där kapitalister och jordägare ersatts med juden och det globala proletariatet är ersatt med araberna. En modell som tilltalat rörelser som det Muslimska brödraskapet. Våldet har även inom ramen för samma retoriska modell förklätts till freds- och frihetsrörelser. 

Läs mer: Så växelverkar sekulär och religiöst motiverad antisemitism

Denna våldsromantik attraherade på 1970-talet journalisten och författaren Jan Guillou som i ett reportage i Lektyr redogör för sin tid i PFLP. Tränad till terroristattacker och endast med vad Guillou själv anger som yttre omständigheter nära att själv utföra dom. Guillou kan sägas representera den sekulära delen av vänsterns våldsromantik.

Den religiöst motiverade våldsromantiken

Den religiösa vänsterns våldsromantik ligger nära den sekulära. Och denna tradition att interagera med våldsbejakande eller våldsapologetiska rörelser inom ramen för ”interreligiös dialog” är en tydlig del av inte bara Svenska kyrkan utan även Socialdemokrater för Tro och Solidaritet än idag. Långt efter att Jan Guillous självbiografiska reportage publicerades på 1970-talet.

Broderskaparen och professor emeritus Carl-Henrik Grenholms önskan om att förinta staten Israel endast fyra år efter 1967 års arabiska anfallskrig bör numera betecknas som väl känt även om han idag, 50 år efter sin artikel i tidningen Broderskap, medger att ordvalet var mindre lyckosamt.

Mindre känt är att hans och kollegan samt partikamraten Sigbert Axelssons grundsyn på våld i religionens eller politikens namn varit konsekvent.

Docent Johan Sundeen, ”Kalla kriget som ideologistrid” och nu som senast i sin rapport ”När teologi blev till 68-ideologi” beskriver detta förållningssätt ingående

Med hänvisning till tongivande kristna socialister som Bo Nylund och Per Frostin påpekar Axelsson och Grenholm att den kristna Guden är en Gud är för fattiga, förnedrade och förtryckta skriver Sundeen. Sundeen menar vidare att

”Klasskampstänkandet appliceras på de profetiska texterna. Med en argumentation som närmare hade utvecklats i Grenholms bidrag till pamfletten Kristen Vänster, söker Axelson och Grenholm legitimera de palestinska befrielserörelsernas väpnade kamp. I en för 1965 års världsbild betecknande formulering heter det att: ”Ordet terror har alltid brukats när den svage söker bekämpa den starke”. 

Den kinesiska kulturrevolutionen förebilden

 

Den Svenska kyrkan har, alltsedan 1968 års kyrkomöte i Uppsala, utvecklat en apologetisk, näst intill bejakande, syn på politiskt och religiöst motiverat våld.  Den senare biskopen i Strängnäs, Jonas Jonsson, menade att den kinesiska kulturevolutionen visade vägen till Guds rike för att ta ett exempel ur mängden.

Under den kinesiska kulturrevolutionens mest våldsamma skeden och dödades mellan 750 000 och 1,5 miljoner människor. Sigbert Axelsson och Carl Henric Grenholm har uttryckt sig i snarlika termer som Jonsson när de berört denna revolution men mer nedtonat.

Den Svenska kyrkan har inte kommunicerat någon avvikande uppfattning från Axelssons, Grenholms och Jonssons hållning.

Läs mer: Skilsmässan mellan kyrka och stat skapade ett monster

Enligt den idag både i och utanför Kina vanliga historieskrivningen avslutades kulturrevolutionen definitivt först med Maos död 1976. I det post-maoistiska Kina talar vissa om kulturrevolutionen som “de tio förlorade åren” eller “tio år av kaos”. I Sverige betraktar myndigheten Forum för Levande Historia kulturrevolutionen som en del av det som kallas ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”.

Denna våldsbejakande eller apologetiska hållning till våld som politiskt medel har sin mer moderna bas i Frantz Fanons ”Jordens fördömda” från 1961 och passar in i inte bara 68-kyrkans retorik och teologiska modeller utan även i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. In i våra dagar. En utveckling som tog fart under Peter Weideruds tid som ordförande. Weiderud har en bakgrund som utrikespolitisk chef för Svenska kyrkan.

Ett synsätt på våld som fortplantat sig in i socialdemokraterna

 

Ett exempel på det apologetiska förhållningssättet under Weideruds ordförandeskap är riksdagsledamoten (S) och broderskaparen Berndt Ekholms resa till Västbanken 2008. Ekholm var under sin riksdagskarriär ordinarie ledamot i Utrikesutskottet. Vid denna resa genomförde Ekholm enskilt möten med representanter för den i Hebron baserade Qawasmeh-familjen. 

Denna familj, eller klan, står inte under Hamas direkta ledning men räknas till terrororganisationen. Några år efter besöket lät Qawasmeh kidnappa och mörda tre israeliska gymnasieelever i en operation riktad mot Israel.  Ett annat exempel på hur sidoorganisationen attraheras av våldsbejakande rörelser är samarbetet inom ramen för Ship to Gaza.

Detta samarbete blommade ut under Ulf Bjerelds tid som ordförande, varav han var en av de främsta företrädarna, och omfattar även IHH, den turkiska biståndsorganisation som avslöjats smuggla vapen och annat kontraband till bland annat al Qaida samt leda vissa av dess operationer. 

Svenska kyrkan bär traditionen vidare in i vår tid

 

Inte heller den Svenska kyrkan har förändrats nämnvärt de senaste decennierna. Inom fredsprojektet Svenska kyrkan ACT ”En värld av grannar” har kyrkan bjudit in inte bara Muslimska brödraskapets biståndsorganisationer Islamic Relief och Muslim Aid utan även organisationen ”Muslim Cultural Heritage Center”, MCHC.

Läs mer: Svenska kyrkans samarbete synliggör radikalt kluster

MCHC är bland terrorbekämpande myndigheter mer känt som al Manaar-moskén i Kensington, London. al Manaar-moskén bedöms vara en av Storbritanniens mest radikala miljöer och var hemmaförsamling för ”Jihadi John”, eller Mohammed Emwazi, innan han anslöt sig till den Islamiska Staten. Mohammed Emwazi kunde ses framföra sina budskap och IS propaganda på trappan in till moskén helt obehindrad.

En annan organisation som al Manaar samarbetar intimt med är miljörörelsen Extinction Rebellion, XR, som inte heller utesluter politiskt motiverat våld för att nå sina mål.  Greta Thunberg har uppträtt vid några av XR manifestationer.

Företrädare för Svenska kyrkan samt Equmeniakyrkan, miljöpartisten Joakim Kroksson respektive Tro och Solidaritets förbundsstyrelseledamot Anna Ardin har framfört krav på att Svenska kyrkan profetförklarar Greta Thunberg varför det inte är fel att säga att cirkeln sluts.

En cirkel som börjar med 1960-talet våldsromantik samt Frantz Fanons definitioner och slutar med dagens apologetiska förhållningssätt till våldet som religiöst och politiskt verktyg.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se