Panafrikanismen – despoters verktyg

Afrika, Mohammad Qadaffi. Foto: Wikipedia. Montage.
  • Torsdag 10 Jun 2021 2021-06-10
E-post 842

Afrosvenskarna, tidigare Afrosvenskarnas riksförbund, vilar på en övertygelse om att det finns en panafrikansk identitet. Ett synsätt på Afrika som de delar med flera av kontinentens värsta despoter genom tiderna. Att genom illusionen av enighet utropa sig själva till enande ledare för en kontinent som präglas av en mångfald av mångfalder. 

Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) bildades 1990 ur det som tidigare hette Riksförbundet för Afrikanska föreningar (RAF). Bildandet av ASR utgjorde en tydlig omorientering bort från att blicka tillbaka till enskilda afrikanska länder till att istället anta en panafrikansk identitet. Sedan bildandet har ASR utvecklat sig själva till den ledande rösten i samhället som representerar svenskar med bakgrund i Afrika och den afrikanska diasporan.

Afrikanismen, eller ibland benämnt pan-afrikanism är en rörelse som finns endast utanför Afrika och strävar efter att sätta bilden av att afrikaner är en homogen grupp som förtrycks på andra kontintenter. 

Kärnan i panafrikanismen är illusionen av gemensamt öde

 

Kärnan i panafrikanism är att alla människor som bor på den afrikanska kontinenten delar en gemensam sak och ett gemensamt öde. Denna uppfattning om en enda afrikansk politik slog rot i många av den första generationen av ledare efter självständighet i sub-Sahara. Denna visade sig dock inte vara hållbar och det som slutligen förenade de ledare som pratat sig mest varma för panafrikanismen var de som ville se sig själva som ledare för hela kontinenten.

Det första exemplet var Kwame Nkrumah, Ghana’s förste premiärminister som 1957 försökte gifta ihop Sahel, eller Sub-sahara med Nordafrika genom att själv gifta sig med en egyptiska.  Att genom blodsband förena olika minoriteters historia och öde.

Problemet med den panafrikanska sortens illusoriska enhet är att den afrikanska kontinenten är “mångsidig i sin mångfald” 

I enighetens namn raderades inledningsvis de väsentliga spänningarna med Afrikas delregioner och mellan dessa regioner. Men samtidigt återuppstod möjligheterna för politiskt utnyttjande under den inledande postkoloniala eran. Minoriteter och etniska grupper både inom länder och över gränser förlorade sin röst, sin identitet och sin framtid på den högre nivån i panafrikanismens namn och samtidigt öppnade det för bittra maktkamper mellan de olika etniska grupperna i allmänhet och de olika stammarna och klanerna i synnerhet.

Organisationen Afrosvsenskarnas illusion om en enig pan-afrikansk identitet delas egentligen bara av en samlad västvärld som inget annat vill än att förenkla samt diktatorer och despoter som Libyens förre ledare Mohammad Qaddafis. 

Qaddafis kryptosolidaritet med det svarta Afrika fick hjälp på 1980- och 1990-talet av den negativa inställningen till givare av utländskt bistånd, särskilt Europa och USA som försökte leverera rättigheter i västerländsk tradition till vanliga afrikaner tillsammans med förbättrad kosthållning och läkemedel. 

Qaddafi arbetade medvetet i relation till andra afrikanska ledare att odla fåfängan hos och använde sig av Libyens oljeinkomster för att påverka traditionella afrikanska institutioner. Förutom att köpa lyxhotell för användning av afrikanska eliter i sådana städer som Accra, stödde Qaddafi moskéer och skolor.

När Afrikanska unionen bildades 1999, löst efter den Europeiska unionen som förebild tillhandahöll Qaddafi en till synes ändlös bankkredit för organisationen, som i sin tur behandlade honom som en visionär gudfar. Qaddafi var att betrakta som paria runt om i världen men inom den afrikanska kontinenten kunde Qaddafi se sig sig själv som en framtida president för Afrikas Förenta stater. Med Qaddafis död dog rörelsen mer eller mindre ut. Den dog ut i Afrika men inte i Europa och definitivt inte i Sverige.

Denna rörelse fick trots Qaddafi snabbt och effektivt fäste i västvärlden, främst i USA och Europa trots att organisationer som övervakar folkmord Genocide Watch menar att det är en direkt felaktig beskrivning. 

Panafrikanismen förklarar inte dagens afrikanska krig

 

Afrika består av c.a 15 etniskt identifierbara grupper som i sin tur kan delas in i 3 000 stammar och som talar runt 2 000 olika språk. 

Dessa stammar har alla olika karaktär, vissa är jägare i grunden, andra antingen handelsmän, djurhållande nomader eller jordbrukande bönder för att ta några exempel. Eller krigare. Det enda som dessa kan sägas ha gemensamt är hudfärgen men inte ens detta är gemensamt. Beroende på vilken etnisk grupp som en viss stam domineras av skiftar även denna över kontinenten.

Och även om den europeiska traditionen inte tror på blodskam eller arvssynd så är det detta som präglar relationerna mellan de olika stammarna. Att oförätter, verkliga eller bara upplevda, går i arv.

På samma sätt möter panarabismen Europa – att skulden för den transatlantiska slavhandeln går i arv till dagens generationer samtidigt som företrädare för panafrikanism inte vill kännas vid vad deras egen etniska grupp eller stam i sina namn har med sig i dagens samhälle i form av olösta konflikter. Tagit med sig över gränserna till den större grupp som de sedan själva säger sig företräda.

Västs förhållningssätt till Afrika baseras på afrikanska despoters dröm om en gemensam afrikansk identitet. Eller de minoriteter som utan egentligt stöd anser sig föra andra minoriteters talan.

Det är därför som väst i allmänhet och svenska självutnämnda experter på Afrikas klankultur eller opinionsbildare av mer allmän tyckarkaraktär i synnerhet inte förstår den afrikanska dynamiken.

Med dessas synsätt, att föra fram att ”vi i Sverige delar inte in människor efter etnisk eller klanbaserad härkomst” så spelar de Qadaffis andliga arvtagare i händerna. Och de förstår då inte varför en grupp svarta människor genomför fördrivning, våldtäkter och fullt utvecklade folkmord på en annan grupp svarta människor. Som för en yttre betraktare på avstånd alla ser likadana ut.

Resonemanget dessa svenska experter representerar är lika relevant som övertygelsen om att en Hamas-medlem slutar hata judar och homosexuella bara för att den svenska gränsen passeras.

Afrosvenskarna är grundade av klanen Babembe. Denna klan har en lång historia av såväl folkmord som förföljelse av andra minoriteter och även om grundarna av Afrosvenskarna inte har någon som helst skuld i vad deras släktingar i Afrika nu står mitt uppe i eller historiskt har varit delaktiga i så måste västvärlden börja försöka förstå Afrika ur Afrikas perspektiv. Och inte minst den afrikanska diasporan. Som är långt ifrån så homogen som Afrosvenskarna vill ge sken av.

Som varför Afrosvenskarna inte är representanter för en afrikansk identitet. Utan att de behandlas som representanter för en helt kontinent bara för att de påstår att de representerar alla med afrikanskt ursprung. Utan att bli ifrågasatta. Afrosvenskarna säger sig representera alla afrikaner, inklusive de som deras släktingar förföljer på kontinenten. För frågas de förföljda svenska släktingar ut så blir bilden av Afrosvenskarnas ledning en annorlunda än den de själva vill ge.

Idag är det helt otänkbart för en afrosvensk med ursprung i stammen Banyamulenge att acceptera att företrädas en svensk medlem eller ättling ur stammen eller klanen Babembe. Det som utgör Afrosvenskarnas ledning. Babembe är för närvarande delaktiga i att fördriva jordbruksfolket Banyamulenge från sina byar. Genocide Watch bedömer att konflikten ligger på nio på en tiogradig skala. Där tio är fullt utvecklat folkmord.

Afrika är en mångfald ur en mångfald.

De självutnämnda ledare som menar att det finns en överordnad identitet, en gemensam panafrikansk identitet som förenar alla afroafrikaner, har historiskt visat sig vara de som har varit eller är mest brutala mot andra minoriteter än den egna.

Det är bara att fråga Banyamulenge om hur de ser på saken. För att ta ett exempel ur mängden.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se