Vad är det vi inte ser?

Karl Hedin, Domstolsverket. Montage
  • Onsdag 9 Jun 2021 2021-06-09
E-post 1448

Västmanlandsfallet, eller den rättprocess där industrimannen Karl Hedin åtalades, och sedan friades i Västmanlands tingsrätt är inte över juridiskt. Det som förevarit bildar en bild av hur vissa delar av rättsväsendet fungerar eller snarare inte fungerar. Många brister och faktiska olagligheter har uppenbarats genom förövarna inte lyckats dölja dem som man kunnat tidigare. Genom anmälningar och underökningar så har den ena olagligheten eller anomalin efter den andra kunnat staplas på varandra. 

Trots en omfattande undersökning och senare förundersökning som pågick i nära två år innan åtal väcktes och som omfattar mer än 1 400 sidor lyckades inte åklagaren styrka brott. Åtalet, och förundersökningen höll så låg kvalitet att tingsrätten menade att Hedin inte i egentlig mening hade behövt invända mot åklagarens bevisning via juridiskt ombud.

Tingsrätten hade underkänt åklagarens bevisning ändå där rätten menade att åklagaren varit långt utanför svenskt rätts gränser då han ansåg att Hedins politiska åsikter i viltvårdsförvaltningen var så pass klandervärda att det styrkte Hedins brottsliga avsikter.

Vad processen både före och under rättegången samt nu i efterhand visar är att det är otvisteligt att åklagaren saknat stöd för att sätta in hemliga tvångsmedel under sensommaren 2018 mot Hedin. Och redan där borde såväl åklagarmyndighet, domstolsverk samt inte minst den politiska nivån ha börjat reagera. Men det finns mer som idag både åklagare och domstol är eniga om i Västmanlsndsfallet. Det är oomtvistligt att

  • Västmanlands tingsrätt negligerade att protokollföra beslut om hemliga tvångsmedel.
  • De transkriberingar som de hemliga tvångsmedlen resulterat i vanställdes till Hedins nackdel.
    Det är otvisteligt att åklagaren fördröjde tillgången till ljudupptagningen för Hedins ombud vid återkommande tillfällen.
  • Åklagaren själv påstått att han lyssnat igenom banden innan han, vid ett senare tillfälle, säger sig ha upptäckt den felaktiga transkriberingen.
  • En internutredning om misstänkt tjänstefel vid hanteringen av transkriberingarna lades ned.
  • Riksåklgagare Petra Lundh, och SIN, öppnat avlyssningsärendet igen efter att Hedin överklagat beslutet om ärendets nedläggning och inte heller valt att gå vidare.
  • Lundh ansett ett eventuellt tjänstefel av åklagare och domstol som ”ringa” och att det därmed inte behövde föranleda ytterligare åtgärder.
  • Huvudvittnet mot Hedin tog tillbaka sitt vittnesmål och anmälde sig själv för falsk tillvitelse.
  • NOA:s utredare instruerat huvudvittnet om att denne skulle återplacera jaktkläder som polisen missat vid en husrannsakan så att polisen kunde ”finna” dessa vid en förnyad rannsakan beslutad av åklagaren.
  • Samma utredare informerat huvudvittnet om att denne var misstänkt för grovt brott, stämpling till mord, och att NOA bara kunde hjälpa huvudvittnet om denne återgick till sin första historia om misstankarna mot Hedin.
  • Den åklagare som hanterade förundersökningen mot Karl Hedin fick reda på misstankarna mot huvudvittnet förde han över undersökningen som låg hos annan åklagare till sig själv. Undersökningen kom senare att läggas ner i praktiken omedelbart trots gott bevisläge.
  • Åklagaren har nu överklagat den friande domen mot Hedin och inför hovrättsförhandlingarna åberopar han inga nya bevis. Trots att det i efterhand uppdagats att han tillskriver Hedin ett PM som upphovsman som Hedin fått sig tillskickat av en vän. Det vill säga: Ytterligare en länk i en redan svag indiciekedja föll bort för åklagaren.

Det vill säga – en redan svag bevisning visar sig vara ännu svagare än tidigare känt.

Hedin begärde överprövning av åklagarens beslut men överåklagare Astrid Eklund vid Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum menar att hon utan motivering delar åklagarens bedömning och kommer driva målet vidare till Svea Hovrätt.

Detta borde, oavsett utgång, redan nu leda till en rad med följdfrågor. Vad är det vi inte ser?

En förundersökning med stora brister. En friande dom där rätten ifrågasätter åklagarens bevisning på varje punkt och ger åklagaren en tillrättavisning när den konstaterar att ingen kan i Sverige bli dömd för åsikter som tillskrivs honom eller henne. En process där det otvisteligt finns så pass många anomalier att de nästan bildar ett mönster.

Vad är det vi inte ser?

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se