Anas Khalifas avhopp från salafismen: Gradskillnad – inte artskillnad

Koranen, Anas Khalifa. Skärmavbildning Khalifas Youtubekanal.
  • Lördag 31 Jul 2021 2021-07-31
E-post 894

Stiftelsen Doku´s och Sofie Löwenmarks intervju med salafisten Anas Khalifa innehåller detaljer som kan vara avgörande för att förstå det islamistiska och salafistiska klustrets utveckling. Som vanligt ligger djävulen inbäddad i detaljerna och Khalifa säger långt ifrån allt i intervjun. Vissa svar uteblir och andra är direkt missledande.

Edit: Jag har strukit, efter samtal med Sofie Löwenmark, ett rent sakfel i artikeln. Ber om ursäkt för detta. Berör ansökan till förskola som jag helt missförstått och slarvat mig igenom.

Anas Khalifa har i många år varit en centralgestalt i det radikala islamistiska och salafistiska klustret. Khalifa har påverkat de tusentals unga  kvinnor och män som anslutit sig till radikala miljöer som i sin tur är en av orsakerna till dagens stora problem bland svenska muslimer.  Anas Khalifa ingick i den grupp av hatpredikanter som är ansvariga för att flera hundra svenska terrorister deltog i brutala mord och massakrer i Syrien och i Irak.

Khalifa ingick i det kluster där bland annat den nu utvisade imamen Abo Raad, Gävle moské, ingår. För Raad föreligger för närvarande verkställighetshinder varför han fortfarande är kvar i Sverige. 

I en lång intervju på stiftelsen Doku´s hemsida förklarar Anas Khalifa för reportern Sofie Löwenmark varför han har hoppat av den salafistiska rörelsen och varför han nu kallar salafismen för ”cancer”.

– Det är som en cancer. Och anledningen till att jag använder ordet cancer är för att det börjar inifrån. Inom den muslimska communityn finns denna cancer. Överallt. Speciellt online. Och de är väldigt högljudda skrikiga och karismatiska, säger Anas Khalifa till Doku.

– Tyvärr finns salafismen nu i alla stora moskéer i någon form. Jag går därför inte till moskéer längre. Inte nu. Det går tyvärr inte. Och så är det Muslimska brödraskapet. Och det är bara män. Män som vill slå vakt om makt, besökare och pengar, säger han.

Anas Khalifa beskriver inte bara hur han en gång blev salafist utan även sin centrala och unika roll som rekryterare. Khalifa beskriver sina unika egenskaper att kunna adressera den unga generationen och hur mycket det kom att uppskattas av hans vägledare.

Anhängarna till den konservativa inriktning inom islam som kallas salafism förespråkar en återgång till den ”ursprungliga formen av islam”, så som de menar att religionen praktiserades av profeten Muhammed och hans närmaste anhängare.

Salafismen – ett opium för unga

 

Inom inriktningen salafism, som är tillåten enligt Ammanprotokollet (det protokoll som definierar sann islam) finns ett brett spektrum av utövare, från de öppet våldsbejakande jihadisterna, med terrorgrupper som al-Qaida och IS, till puritanerna, fromhetssalafisterna, som är strikt konservativa men vanligtvis tar avstånd från våld samt de som kallas ”politicos”, eller de som i likhet med Muslimska brödraskapet vill förändra samhället med demokratiska medel och när målet, ett kalifat är fullbordat, upphäva det som vi idag känner som demokrati.

Sammantaget är salafism en snabbt växande inriktning av islam, inte minst bland unga och även i väst. Det konstaterar Simon Sorgenfrei, docent i religionsvetenskap och föreståndare för IMS – Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet, på Södertörns högskola i en intervju i Dagens Nyheter. Huvudsakligen är det fromhetssalafismen som ökar, snarare än den öppet våldsbejakande formen.

Sorgenfrei har även studerat hur dagens svenska salafister arbetar i dialogen med unga inom målgruppen.

– Det finns stora likheter mellan hur salafister och influerare i stort arbetar, säger religionsforskaren Simon Sorgenfrei.

– I Sverige samexisterar många religioner och kulturer. Att svara på vad islam egentligen är, det är inte lätt. En familj med rötter i exempelvis Somalia kan ha en helt annan tolkning än kompisen, vars föräldrar kommer från Iran, Irak eller Indonesien. Här har salafismen en stor konkurrensfördel; den erbjuder tydligare svar än föräldragenerationens kulturella islam. Det gör att salafismen, paradoxalt nog, brukar beskrivas som en rebellisk ungdomsrörelse.

Anas Khalifas roll som rekryterare och föreläsare inom ”dawah”, eller missionsarbetet, kan inte underskattas.

Khalifas avhopp, eller omvändelse i en annan riktning, är i det närmaste något unikt. Och avhoppet i sig måste analyseras noga.

Gradskillnad i avhoppet – inte artskillnad

 

Det som talar för att hans omvändelse i grunden är uppriktig och genomgående är hans i sammanhanget hårda och skoningslösa omdömen om inte bara salafister i Sverige utan även det Muslimska brödraskapet som nämns i sammanhanget. Som radikala och radikaliserande kluster.

Ett sådant ”hårt” avslut kommer sällan utan pris och det kan inte uteslutas att Khalifa med detta tar en stor risk för sig själv och sin familj. Det kan inte, skall inte, uteslutas att Khalifa nu utsatt sig för omfattande risker.

Khalifas mor uttryckte enligt Khalifa glädje när han sökte sig till de som skall bli hans handledare in i salafismen. Khalifa kommer från, enligt egen utsago, praktiserande familj och hans mor kan inte varit omedveten om var hans handledare och mentorer stod i förhållande till andra muslimska rättsläror. Salafism är hos majoriteten av muslimer en extrem uttolkning. Och handledarna kända som mycket radikala.

Att Khalifa kommer från en ultraortodox miljö gränsande till salafism styrks av att hans syster har anslutit sig till samma form av ultraortodoxi.

Sydsvenskan granskade 2006 Khalifas syter och andra religiösa fundamentalister i artikelserien ”Haram – förbjudet i islams namn”. Hon berättade då  att hennes bror varnat henne för att figurera i medier: ”de bara ljuger”.

Inom några år hoppades Alia Khalifa och hennes man att flytta till Egypten. Där är det egentligen också för sekulärt, ansåg hon, men tillade:

– ”Där låter människor mig vara mig själv.”

Bakgrunden var den uppmärksamhet som Alia Khalifa rönte på Åsö gymnasium där hon gick klädd i den heltäckande klädseln niqab.

Khalifa nämner ändå  i intervjun några av de vanligaste trigger-pulser som dels fick honom att radikaliseras men även nu senare att lämna rörelsen. Khalifa andas en besvikelse över att inte ha blivit så rikligt belönad för sitt arbete som sin omgivning.

Det som talar emot detta är att den uppväxtmiljö som Khalifa kommer ifrån var radikalare än vad han beskriver. Khalifas syster menade i en intervju i Sydsvenskan att hon hellre skulle flytta till Egypten då hennes val att bära niqab inte skulle ifrågasättas även om Egypten var alltför sekulärt för henne.

En annan detalj som gör att Khalifas redogörelse måste granskas noggrannare är att hans tidsangivelser inte stämmer samt att mycket av hans egen historia är raderad från sociala medier. Khalifa säger i intervjun att

Jag varken kan eller vill sudda ut alla spår av den extrema person jag varit under alla dessa tjugo år. Allt jag sagt och allt jag gjort. Det mеste finnas kvar där ute och jag måste prata om det. För det är bara ur det gamla som jag kan gå vidare.

Enligt Khalifa skulle hans slutliga omvändelse ha skett under 2019 i samband med ett försök att flytta till Turkiet dit han inte haft någon annan anknytning till annat än studier och besök. 

Kassem Hamadé, Expressen, uttrycker försiktigt tvivel. Kamade menar att

Anas Khalifa ingick i den grupp som i många år har påverkat de tusentals unga killar och tjejer som kastat sig in i de radikala miljöer som i sin tur är en av orsakerna till dagens stora problem bland svenska muslimer.

Anas Khalifa ingick i den grupp av hatpredikanter som är ansvarig för att flera hundra svenska terrorister deltog i brutala mord och massakrer i Syrien och i Irak.

Talar han sanning?

Kanske.

Djävulen ligger i detaljerna

 

Det saknas inte detaljer i Anas Khalifas berättelse och det som talar för att han skulle ha lämnat salafismen och de våldsbejakande klustren är hur han uttrycker sig om salafismen och det Muslimska brödraskapet. Ett nästan oförsonligt avslut på en mer än två decennier lång relation. Så vitt känt. För den kan vara längre än så.

Och det finns även den form av trigger i Khalifas berättelse som erfarenhetsmässigt kan initiera en radikaliserings- eller i det här fallet en avradikaliseringsprocess. Något som fått Khalifa ur balans så pass mycket att han börjar ifrågasätta sina livsval och söka nya.

Det ena är hans besvikelse över att hans handledare och mentorer har kunnat berika sig ekonomiskt men inte han själv i samma utsträckning. Detta parat med att han sannolikt av många muslimska föräldrar nu anklagas som en av de direkt huvudansvariga för att deras barn radikaliserats och där Khalifa mer eller mindre är direkt involverad deras rekrytering till IS och i vissa fall deras död.

Han vitsordar det senare såväl explicit som implicit.

Socialt kan Khalifa därmed omöjligen delta i vare sig ett familjeliv eller ett församlingsliv på ett normalt sätt. Detta i kombination är tillräckligt för att någon skall söka sig nya vägar och nya gemenskaper. 

Saknad gemenskap – saknad forskning

 

För det är avsaknaden av gemenskap Khalifa ger uttryck för. Han saknar gemenskapen och har inte lämnat religionen. Inte heller har han lämnat övertygelsen om att sharialagar står över av människan skapade lagar och strukturer.

Det finns även andra detaljer i hans återgivning som tål att antingen kompletteras, kommenteras eller som är direkt osant återgivna.

Året efter, 2020 var han ledande i protesterna mot Rasmus Paludans planerade brännande av Koranen i Rosengård.

Khalifa samlade ett salafistiskt upprop med mer än 6 000 undertecknare, så stark är hans dragningskraft. Få svenska opinionsbildare klarar av att mobilisera det stödet på endast några dagar. Men. Uppropet finns inte längre kvar på Facebook utan är borttaget, endast indexeringen på Google är kvar. Samma sak gäller de inlägg som berör hans engagemang i gränsytan till Abo Raad och även de av det Muslimska brödraskapet arrangerade Muslimska familjedagarna. 

Indexeringarna finns kvar – men informationen är raderad. Även från Khalifas eget konto. Och om hur relationen med den utvisade Gävle-imamen Abo Raad ser ut idag är inget som berörs vidare.

Det som saknas i berättelsen är vem eller vilka kluster som fungerar som handledare åt Khalifa. Han menar att han går ensam och rak i ryggen men detta skulle då göra honom till i det närmaste unik i avradikaliseringssammanhang i en europeisk kontext där endast ett fåtal lyckats slå sig loss utan stöd eller samtal med en omvärld. 

På samma sätt som radikalisering sker med hjälp av handledare och rekryterare så behövs det handledning i någon form för en framgångsrik avradikalisering.

Samma slutsatser dras av de försök som genomförts i bland annat Saudiarabien som visar att processerna är långa, kräver övervakning och inte minst handledning. Vid varje tvivel måste den enskilde genom olika medel göras påmind om vinsterna av att ha lämnat en radikal miljö. I form av gemenskap, social aktning och ekonomiska förutstättningar.

Processerna är långa och omständiga.

Som Amos Oz uttryckte det, fritt ur minnet:

Det krävs en patriot för att avradikalisera en våldsbejakande nationalist.

Samma förhållande råder, visar all empiri på området, även avradikalisering av islmaismter och salafister. Forskningen inom detta fält är idag i sin linda i Europa. Sverige ligger där hopplöst efter då bland annat professor Ulf Bjereld, tidigare ordförande för Tro och Solidaritet, under sin tid som ordförande för nämnden för samhällskunskap och humaniora styrde bort alla ekonomiska resurser från det formen av forskning till att istället finansiera Mattias Gardells forskning om rasism.

Mattias Gardell är den forskare som ständigt återkommer i klustret kring det Muslimska brödarskapets nätverksorganisationer. 

Även om nu Anas Khalifa skulle ha slagit in på en väg som leder till slut till en avradikalisering, han håller själv öpptet för att den kommer bli krokig och osäker, så kommer det ta minst tio år innan omgivningen kan se resultatet. Hans raderingar av statusuppdateringarna från 2020 talar inte för att denna process kommer gå snabbare än så. Snarare tvärtom.

Samt:

Khalifa är en av minst 2 000 extremt islamistisk eller jihadistiskt radikala individer i Sverige. Mindre än en halv promille. I och för sig del av den promille som har ett direkt ansvar för att ha radikaliserat hundratals till. Men en droppe i havet.

Det kommer krävas minst 1 999 till. Alla med olika förutsättningar. 

Och alla med sitt förhållningssätt och i behov av sina handledare. Samt ett stöd i forskning och empiri. Som inte finns. 

Anas Khalifa var den handledare som tog dessa in i den radikala miljön. Han kommer rimligen inte vara den som kommer kunna ta dem ur denna. Och vem som är Khalifas handledare idag, eller kluster av handledare, som skall leda honom till en ny gemenskap vet endast han själv.

Och hans handledare.

Att han skulle företa denna resa helt själv finner jag som uteslutet. Han radikaliserades under handledning. Resan ut kommer inte se annorlunda ut.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se