Så innerligt. Och så trött

Johan Westerholm. Foto: Photo by Wilmarksgard
  • Söndag 22 Aug 2021 2021-08-22
E-post 3793

KRÖNIKA. Det har infunnit sig en trötthet nu. Var ska jag finna styrka? För jag älskar ju verkligen detta land. Så innerligt. Och så trött.

Scenerna som rapporteras från Kabuls internationella flygplats och den situation som beskrivs av Expressens Magda Gad från Afghanistan väcker både känslor och apati hos mig. Det går inte att sitta oberörd och ta del av händelseförloppet men samtidigt så infinner det sig en känsla av apati. 

Inte en gång till.

Afghanistan, detta krigshärjade och krigströtta land ser ånyo ut att kastas 1 000 år tillbaka i tiden samtidigt som landet nu domineras av rörelser som är liktydigt eller står ideologiskt nära al Qaida och den Islamiska staten. Starkare än någonsin tidigare då ett samlat väst nu lagt benen på ryggen och lämnar historiskt stora, och moderna, vapendepåer efter sig. 

En rimlig slutsats redan på detta tidiga stadium, Kabul är inte ens färdigevakuerat på västerlänningar, är att Afghanistan kommer förbli en global huvudvärk för decennier framåt. 

Min bestämda uppfattning är att vare sig USA eller dess samarbetspartners skulle ha lämnat Afghanistan. Att bygga ett land, i denna region, stoppar inte vid 20 års närvaro. Det skulle ha givits mer tid men nu blev det inte så. Nu är det för sent. Det är bara att börja dricka av den bittra kalken och lämna den vidare till nästa generation att försöka avsluta.

Samtidigt så känner jag apatin sprida sig. En form av känslokyla kombinerat med uppgivenhet. Inte nu igen hör jag mig själv tänka. Och jag tänker tillbaka på alla stora ord från regeringen Löfven 2015. Inga murar skulle byggas och att det var migrationen säkrade välfärden. Mona Sahlins ord om det svenska som ”töntigt” vilar fortfarande kvar som en våt filt.

 Jag tänker tillbaka till Fredrik Reinfeldt ”Öppna våra hjärtan” -tal från valrörelsen 2014 och Alliansens uppgörelse med Miljöpartiet några år tidigare.

Inte nu igen. För det ligger i korten. De kort som regeringen har på hand.

Jag är trött nu. 

Jag är trött på att ha en regering som inte förmår utvisa sådana utan svenskt medborgarskap som antingen genom sina politiska åsikter utgör ett hot mot rikets säkerhet eller personer utan svenskt medborgarskap som begått brott och trots allt prat om hårdare tag tillåts stanna i Sverige. Trött på domstolar som inte dömer till utvisning trots grova brott.

De allra flesta intagna i svenska fängelser är svenska medborgare men överrepresentationen av utländska medborgare är bestickande. Fördelningen i det årliga tvärsnittet är 30% utländska och 70% svenska medborgare. Av de utländska medborgarna var över hälften från övriga Europa – 16 % av helheten. 14% på svenska fängelser har utomeuropeiska medborgarskap (2019 års statistik).

På de anstalter med högst säkerhetsklassning och reserverade för de grövsta brottslingarna, klass ett, är överrepresentationen ännu högre.

Jag är trött på att se flyktingströmmar som domineras av män, de flesta i stridsför ålder, som övergivit sitt ursprungsland och lämnat kvinnor och barn bakom sig. Som vid ankomst kräver respekt och som av många hyllas för sitt mod. Jag är trött på att visa de som övergivit sitt land och sina familjer allt detta.

Jag hade hellre sett, och med öppna armar, tagit emot just kvinnorna och barnen. Ta emot kvinnor och barn så att de stridsföra männen kan försvara sitt land istället. Trygga i vetskapen att Sverige svarar för kvinnornas och barnens säkerhet när de slåss för sitt land.

Jag är trött på att varje dag läsa om skjutningar i Sveriges utanförskapsområden, även om jag inte bor där själv. Och hur trötta är inte de som tvingas bo där för att Sverige övergivit dem? För det är exakt vad Sverige gjort. Vad fem regeringar i rad har gjort. Reinfeldt I. Reinfeldt II. Löfven I. Löfven II. Och nu Löfven III.

Flera regeringar i rad, som oberoende av partifärg delat övertyglsen om att Sverige skall vara den humanitära stormakten, har dumpat de nyanlända i utanförskapsområdena och dragit tillbaka staten och polisen. Då blir utanförskapsområdena över tid religiösa och kriminella enklaver som för det övriga samhället skulle må bäst av att rensas eller helt enkelt isoleras för generationer framåt.

Jag är trött på en regering som nu ser ut att inte bara köra svensk elproduktion i absolut botten genom sin kärnkraftspolitik utan ser ut att toppa denna med att riskera kalkbrottet på Gotland genom ett dokumenterat försumligt handlag med processen. Den tidigare landsbygdsministern hade en möjlighet att lyfta in frågan till regeringen tidigt men valde att avstå varför nu regeringen satt sig själva i en juridisk rävsax.

Och Sverige inför en historiskt allvarlig situation.

Jag är trött på en kyrka som gång på gång försvarar sitt samarbete med krafter som vill destabilisera den svenska regeringsformen och i likhet med Afghanistan kasta Sverige tillbaka till den lagstiftning som rådde i Mellanöstern på 1100-talet.

Jag är trött på att se hur judar fördrivs från Malmö. Jag är trött på att se hur små barn och kvinnor sveps in i tygsjok, får sina kön stympade, gifts bort eller låses in av religiösa fanatiker mot sin vilja. Och jag är trött på att bli kallad rasist för att jag ger uttryck för denna oro för judarnas situation och för de som utsätts för religiöst eller kulturellt förtryck.

Jag är trött men samtidigt älskar jag verkligen detta land.

Med alla sina nyanlända som trots ett institutionaliserat motstånd, ett motstånd som är påhejat av bland annat Svenska kyrkan och finansierat av Folkbildningsrådet och Arvsfonden, verkligen försöker bli ett med Sverige. För de finns. De är, vågar jag påstå, i majoritet. Men de blir även de trötta av samma skäl som jag. För de vill inte bo i vare sig kulregn eller förortskalifat.

Jag älskar detta land. Med alla sina likheter, olikheter och sin historia. Med alla sina heteropersoner, bögar, flator, tvestjärtar (bisexuella, reds anm) transpersoner, halta, lytta, tilltufsade och även framgångsrika människor. Roliga som tråkiga. Vita, gula, röda, bruna och svarta. Alla som vill vara en del av Sverige och bidra mer än de konsumerar.

För att inte tala om Medelsvensson. Kanske framför allt älskar jag Sveriges svar på ”Average Joe”. Medelsvenssons som byggt och förhoppningsvis kommer fortsätta att orka bygga Sverige. De som är Falukorvs-Sverige.

De med radhus, EPA-traktor och husvagnssemester. Fredagsmys med Bolibompa och Tacos. Kärleken till skogarna. Havet. Tystnaden. Viltet, svampen, hjortronen, fisket.

Men jag är verkligen trött nu.

Var ska jag finna styrka? För jag älskar ju verkligen detta land.

Så innerligt. Och så trött.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se