Utøya – Svenska socialdemokrater indirekt sekundärkränkta i tredje led

Utøya. Foto: Arbeiderpartiet (NO)
  • Onsdag 18 Aug 2021 2021-08-18
E-post 978

På årsdagen av terrorattentatet och massmordet på Utøya i Norge är det varje år hart när omöjligt att i Sverige föra en värdig debatt om hur hat, hot och och våldsbejakande extremism skall bemötas och bekämpas. Där Norge, som drabbad nation, möter historien och framtiden med värdighet uppträder svenska socialdemokrater som om de är indirekt sekundärkränkta i tredje led. Därför har den här krönikan fått vänta tills just den känslosåsen fått lägga sig.

Den svenska debatten på tio-årsdagen av massmorden och terrordådet på Utøya kontrasterar starkt mot den som förs i det land som drabbades, Norge, och i synnerhet mot det norska socialdemokratiska partiets, Arbeiderpartiets, hållning. Det parti som fick se medlemmar av sitt ungdomsförbund AUF slaktade som djur av en högerradikal våldsbejakande nationalist.

Den norska debatten präglas av värdighet, ödmjukhet, fasthet och respekt. Värdigt och ödmjukt i relation till brottsoffer och dess anhöriga. Många anhöriga är fortsatt idag sjukskrivna eller bär med sig svåra trauman. Och Norge bär med sig en kyla och fasthet mot inte bara den högernationalistiskt extrema och våldsbejakande rasistiska ideologi som gärningsmannen på Utøya kokat ihop åt sig själv. Allt för att legitimera sin attack på den norska demokratin och det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF medlemmar.

Ett exempel på den värdighet men samtidiga fasthet som Norge hanterar detta trauma på är Jens Stoltenbergs program som sommarvärd i SR P1 Sommar. Stoltenberg menar i början av programmet i något som jag uppfattar som ett centralt budskap;

Norge har upplevt krig och ockupation och måste varje dag kunna försvara och dra något positivt ur de erfarenheter det gav. 

Svårt och sannolikt bitvis traumatiskt i vårdandet av ett kollektivt minne. Stoltenberg markerar genomgående sin avsky genom att aldrig nämna gärningsmannen vid namn. En person som berövats sitt namn har berövats sin identitet. Har tagits ifrån det enda som ger honom konturer. Ett hårdare straff kan gärningsmannen inte få.

Att raderas som person i historien är nog det hårdaste straff attentatsmannen kan tilldelas medans det fruktansvärda han lämnar efter sig finns kvar och används av hans ideologiska motståndare mot hans politiska idé. Mot allt det han vill representera men utan att hans namn någonsin kommer nämnas igen.

Den svenska debatten på ledarsidor och kanske framför allt Twitter var något helt annat.

Där Norge höjer sig och försöker blicka framåt i tiden, hur detta skall undvikas i framtiden för att hedra offren kom kanske framför allt riksdagsledamoten och S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll tillsammans med andra profilerade socialdemokrater att kasta sig ner i någon form av gödselhög och anklaga alla som ens tänkt tanken att diskutera sakpolitik med Sverigedemokraterna för att implicit vilja mörda alla socialdemokrater i enlighet med den norske terroristens vilja. 

Att de svenska Sverigedemokraterna utgjorde den ideologiska bas som gärningsmannen på Utøya vilade på när han mördade 77 personer i grannlandet. Att de implicit skulle vara mördare men via ombud.

Retoriken är så vass att det hade varit naturligt om Strandhäll varit ett av de norska brottsoffren eller någon av dess närmaste anhöriga och framförd i direkt anslutning till dådet. Men nu är hon vare sig det ena eller det andra. Strandhäll representerar socialdemokraterna för Stockholms stad i riksdagen och kommer från och med i oktober vara inadjungerad i socialdemokraternas verkställande utskott som nyvald ordförande för S-kvinnor.

Och i den retoriska bredsida som såväl Aftonbladets ledarredaktion som Strandhäll fyrar av vilar en oförsonlighet och fortsatt stigmatisering av det svenska politiska landskapet där Sverigedemokraterna görs skyldiga till gärningsmannen på Utøyas radikalisering. Att en röst på något parti som skulle  ha en dialog eller ännu värre ett samarbete skulle alliera sig med mördaren från Utøya.

Gärningsmannen på Utöya visade sig dock förakta Sverigedemokraterna för att vara för lösa i köttet samt för svaga i anden och han var avsevärt mycket mer radikal redan från början. Detta framgår i Åsne Seierstads bok “En av oss”.

Redan i sitt första uttalande sade den norske statsministern och partiordförande Jens Stoltenberg att gärningsmannen hade riktat sitt vapen mot Norge, statsmakten, demokratin, ”oss allihop”. Den tolkningen, som även kungahuset, medierna och kyrkan bestämde sig för, möjliggjorde en nationell sorgebearbetning och sammanhållning. 

Trots att Norge kulle gå till val en månad efter attentatet valde. Stoltenberg att partiet inte skulle kapitalisera på tragedin genom att ge sig själv en martyrroll. Arbeiderpartiet var till och med rädd för att använda sin röda ros, då den hastigt blivit en symbol bortom partiet, för budskapet att ”ondskan” ska bemötas med ”kärlek”. Men inte utan intern kritik.

Inom Arbeiderpartiet var man inte eniga, i delar av partiet kokade det. Stoltenberg ville för allt i världen hålla god ton och aldrig nämna Utøya och Fremskrittspartiet i samma andetag. Andra, däribland partisekreteraren och ungdomsförbundet, hade ett behov av konfrontation. De ville diskutera den glidande skalan mellan högerpopulism, högerextremism och nyfascism. Det var ju ett socialdemokratiskt ungdomsförbund som gärningsmannen försökt utplåna.

Det är fortfarande svårt att finna en väg framåt men min bedömning är, och den står jag fast vid, är att det drabbade landet i allmänhet och den norska politiska nivån i synnerhet hittat en väg framåt på ett helt annat sätt än vad Sverige gjort.

Under tiden agerar svenska socialdemokrater som om de blivit indirekt sekundärkränkta i tredje led. Kränkta men ändå bara nästan offer. Att de hellre själva sett att de hade varit gärningsmannens offer och är bittra över det inte blev så. Allt för att samla känsloargument mot det parti som utgör det största politiska hotet mot dom själva.

Samtidigt är det inte någon, eller endaste ett fåtal svenska socialdemokrater som tycks komma ihåg terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm längre. Ingen årsdag, inga minnesstunder.

Endast tystnad.

Med värdighet och fasthet möter Norge som en samlad nation historien och framtiden efter det nationella trauma som attentatet på Utøya innebar. Exakt det som gärningsmannen inte ville.

.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se